Till en poesiafton för Walt Whitman och Emily Dickinson hos Peter & Marianne Norton, ht 2020
”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.”
Emily Dickinson (1830- 1886), ”Damen i vitt”, poet o brevskriverska, var Walt Whitmans absoluta motpol. Kan det tyckas. Rörlighet/expansion mot orörlighet/stillastående. Men även i en stillastående damm kan man finna guldkorn.
ED levde hela sitt liv i sitt föräldrahem, i familjens stora tegelhus, Homestead, – utom under den tid hon gick på lärarinneseminarium i Boston – i den lilla staden Amherst, strax norr om Boston, New England, där hennes familj intog en central ställning i den präktigt borgerliga miljön. ”Vi levde som absoluta, vänskapligt sinnade monarker, var och en i sin egen domän”, skriver systern Lavinia om familjemedlemmarna. ”Han lekte aldrig. Pappa tågar som Cromwell också när han skall hämta in några vedpinnar”, skriver Emily om sin far. Som tillhörande ’kungligheterna’ i sin lilla stad, utvecklade Emily D ett självförtroende som tillät henne att utvecklas som diktare och original i egen rätt. ”Man kan säga att föräldrarna låste in henne i den trånga Amherstvärlden, men mot detta kan man också hävda att hon med geniets sätt att välja rätt såg till så att hon stannade kvar i den värld som gav hennes dikt dess egen rymd och dess fortlöpande inspiration. Var i hela vida världen kunde hon ha mött så mycket död, ångest och hämmad lidelse som i Amherts trånga salar?” skriver Sven Christer Swahn i efterordet till sin utgåva av ED:s dikter, mitt brev till världen
Att läsa och skriva var det livet handlade om; den första meningen i breven är: ”Vad läser du?” Författare hon läser o tar till sig blir hennes ”vänner”, förtrogna närstående.
Men Whitman kände hon bara till namnet, läste honom inte: ”Såg aldrig hans bok – men fick höra att den var otillständig (disgraceful)”, skriver hon i ett brev. Däremot, de andra New Englandförfattarna, som Emerson, Thoreau, Hawthorne ”hörde till det ständiga läsumgänget”, likaså Keats o systrarna Bronté. George Eliots död tar henne mycket hårt, ännu en ”vän” och en hon hade beundrat mycket för den frihet hon förespråkar i sina romaner, t ex Middlemarch.
”Folk talar högt om heliga ting och generar mig och min hund.” Med hunden Carlo i sällskap strövar hon omkring i Amherts parkliknande trädgårdar och gör där sina egenartade naturiakttagelser o utvecklar sin egen personliga religiositet och mystik. (Föräldrarna tillhörde en borgerlig väckelserörelse, Första Kyrkan, men Emily vägrade delta i dessa gudstjänster, hon fann sin egen religiösa väg.)
Myten om Emily D som förtryckt isolerad hemmadotter stämmer inte (en typisk feministisk feltolkning). Hon upplevde förmodligen tidigt sin starka formuleringslust och fick därmed tidigt ett förhållande till sig själv. Hon var ofta förälskad men ingen ’fick henne på fall’. Ingen ingav henne en så stark kärlek att hon kunde förmås bryta den självständighet och skrivarro hon satte högst.
Hon har vänner, en stor släkt och breven är många, men det är i dikterna hon röjer sig själv starkast. Hon tar sig själv på allvar som författare, som diktare. Hon ville bli publicerad, sökte kontakt med publicister. Och får uppmuntran.
Men hon finner ingen publicist som verkligen förstår sig på hennes säregna dikt-och tankevärld.
”Hon sökte sig på sina aviga vägar, kringgående vägar en möjlighet att publicera sig (bl.a att gm att förälska sig i just publicister eller andra som uppmuntrade hennes skrivande) samtidigt som hon skyggade för det. Hon skapade (alltmer) en värld av ensamhet omkring sig för att kunna arbeta men upphörde aldrig att hålla kontakt med en vald sektor av världen som var Amherst. Tillfälliga besökare hölls på avstånd.”(Swahn)
Hon efterlämnade vid sin död, 1886, ca 1750 dikter, varav endast 24 har titlar valda av henne själv, och endast 7 av dem hade publicerats under hennes livstid. Det är framför allt fyra kvinnor i hennes närhet som tar hand om diktarvet – och redan under hennes livstid uppmuntrat henne att ge ut – och ser till att en första utgåva av dikterna publiceras, fyra år efter hennes död, 1890. Sedan dess har hon blivit föremål för otaliga avhandlingar, utgåvor mm.
Samtidigt i världen: Under 1860-talet rasar det amerikanska inbördeskriget, långt bort från Amherst och New Englands upplysta liberala antislaveripräglade miljö. Det märks endast i ett par kondoleansbrev och i några dikter om seger och död – (minns en dikt om att endast förloraren känner innebörden av seger!)
ED tillhör den ’vinnande¨ sidan i den då pågående industriella revolutionen, köpmansklassen, borgerligheten, som i USA till skillnad från sina europeiska gelikar, behöll sin tro och kyrklighet – ett arv från de förfäder som utvandrade till USA från Europa oftast just av religiösa skäl.
Och eftersom jag ägnat mycket av sista året åt Dostojevskij (1821-1881) är det intressant att konstatera att de är nästa exakt samtida. Ryssland tillhörde inte vinnarna i denna industriella revolution. De teman Dostojevskijs brottas så intensivt med i sina romaner är dess baksidor, nihilismen, sekularismen, materialismen och vad de gör med människan, det han instinktivt uppfattade drabbade Ryssland o ryssarna särskilt plötsligt och våldsamt…
Eva Mannheimer