Om ett bortglömt men nu högaktuellt storverk, romaneposet, Les Thibault(1922-1940) av en lika bortglömd Nobelpristagare i litteratur, fransmannen Roger Martin du Gard (1881 – 1958).
”Att Roger Martin du Gards nya roman har gripit mig så starkt som ingen annan bok på många år, det beror, jag vet det, icke endast på dess utomordentliga konstnärliga värde. Roger Martin du Gards bok är dessutom märkligt aktuell, ehuru dess händelser ligga nästan ett kvarts sekel tillbaka. Ty den tidens stämning, som han återger med så övertygande konstnärlig sanning, liknar å ena sidan på ett hemskt sätt vår egen och är å andra sidan så pass olik den, att man ovillkorligt från blad till blad jämför det förgångna med nuet.”
Så inleder Stefan Zweig sin essä ”1914 och idag”, skriven 1936, när Europa återigen stod på randen till ett världskrig, och den roman han då läser är den nyutkomna sjunde delen, L’été 1914, av Roger Martin du Gards släktepos, Les Thibault (1922-1940), den som skildrar sommaren 1914: ”..de ödesdigra sex veckorna från mordet på den österrikiske tronföljaren till krigets första dagar, timme för timme i deras följdriktiga förlopp så som de återspeglades i tiden och i själarna. Det är ingen krigsroman, utan något mycket mer: det är historien om hur kriget uppstod”.
…och historien om hur det kanske hade kunnat förhindras. Vill jag tillägga efter att nu, sommaren 2023, tack vare Zweigs essä, oavbrutet fascinerad och alltmer oroad ha sträckläst alla åtta delar av du Gards roman i svensk översättning, Släkten Thibault, samtidigt som det nu återigen pågår ett krig i ett hörn av Europa som hotar att tända en världsbrand.
Både du Gard och Zweig var övertygade, men minst av allt naiva pacifister och krigsmotståndare. Båda födda 1881 hade de som unga män upplevt första världskrigets tragiska vanvett och dess lika tragiska konsekvenser, och det faller sig naturligt att anta att du Gard med sin omfattande sjunde del av sitt epos ville göra vad han kunde för att försöka förhindra ännu ett krig. Zweig skrev sitt klarsynta och vemodiga testamente över, Världen av igår, i Brasilien 1940-41, innan han avslutade sitt eget liv. Även om bådas verk utvecklas till tragedier vittnar de samtidigt om att kraftmätningen mellan de enskilda människornas verkningskraft och maktens strukturer om vad som avgör historiens förlopp aldrig är given.
RM du Gard tilldelades Nobelpriset i litteratur 1937, dvs. året efter publiceringen av L’été 1914, ”för den konstnärliga kraft och sanning varmed han i romanserien Les Thibault har framställt mänskliga motsättningar och väsentliga sidor av samtida liv..”. Det är sant men ”väsentliga sidor av samtida liv” är i sanning ett ’understatement’, aningslöst om man betänker du Gards starka drivkraft under skrivandet av i synnerhet de sista delarna av sitt verk. Det går knappast att finna ett litterärt verk som lika levande och historiskt initierat skildrar de krafter i Europa som utlöste, och kunde ha förhindrat, första världskrigets utbrott, samt – efter Nobelpriset 1937, i Epilog, del 8, som utkom 1940 – dess efterspel 1918 med dess både konstruktiva och destruktiva, ’goda’ och ’onda’ valmöjligheter – av vilka som vi vet, och vid skrivandet även författaren, segermakterna valde de senare. (Att Sven Stolpe översatte de flesta delarna av verket till svenska vittnar inte bara om översättningens utan också verkets kvalitet – och betydelse!)
RM du Gard var utöver författare även historiker och arkivarie och han har uppenbarligen ingående och grundligt studerat arkiven. I den sjunde delen, Sommaren 1914, som omfattar tre volymer (ca 1200 s), får vi en både trovärdig och oavbrutet fascinerande inblick såväl i de innersta kretsarna i den socialistiska Internationalen, (där romanens Jacques befinner sig), och i det politiska stormaktsspel som föregår krigsutbrottet. Och även, (via den äldre brodern, Antoine,både i del 7 och 8) dels en inblick i vad som sker på franska UD, dels i stämningarna och diskussionerna i den parisiska borgerligheten.
I de sex första delarna, har vi lärt känna familjen Thibault åren dessförinnan: den auktoritäre katolske patriarken Oscar Thibault, förmögen affärsman och aktad samhällsmedborgare, aktiv i föreningen för moralisk fostran, instiftare av hem för vanartiga gossar, mm; hans äldste son, Antoine, ambitiös och självsäker ung läkare; hans yngre son, den upproriske, komplicerade och känslige Jaques, familjens ’svarta får’ och romancykelns epicentrum och ’hjälte’; fostersystern Gise och andra medlemmar i hushållet, inklusive familjens biktfader; samt Jaques skolkamrat och bästa vän, den begåvade Daniel de Fontanin och hans familj, hans varmhjärtade mor, förlupne far, och gåtfullt slutna syster Jenny, som blir Jacques stora kärlek – en familj av protestantisk tro, till herr Thibaults stora förtrytelse.
Även om romanen har sina huvudpersoner rymmer den även en mängd bifigurer, alla lika levandegjorda personligheter. Ja, RM du Gards poetik påminner i så motto om Dostojevskijs genom sin psykologiska realism och polyfont dialogiska form, sitt myller av jämbördiga röster. Läsaren är hela tiden där, på plats, i rummet. Alla röster har sin betydelse och tillsammans med romanens alltmer dramatiska skeenden växer under läsningens gång fram en högst konkret, nyanserad och sammansatt bild av tidens rörelser – avtecknade mot det gamla förstockade, det självgoda/skenheliga katolska borgerliga franska samhälle som gamle herr Thibault representerar, och i honom hela den europeiska patriarkala sahällsordningen. Den som gick i graven i det första världskrigets skyttegravar.
Romanens mer explicit politiska teman träder fram på allvar fr o m del 5, med Jacques försvinnande och nya liv bland socialister och revolutionärer i Lausanne och Genève, samt faderns, patriarkens utdragna och avslöjande dödskamp som skildras ingående i den sjätte delen, för att kulminera i den sjunde delen som utspelar sig under sommaren 1914.
”År 1914 hade – och det skildrar RM du Gard storslaget – det egentliga Europa så gott som glömt bort kriget…. Det fanns blott ett par vithåriga, giktbrutna generaler och veteraner som 1866 eller 1870 hade deltagit i ett europeiskt krig…men för den stora massan hade kriget för länge sedan blivit något otroligt, något vår tid ovärdigt och framför allt något i det tjugonde århundradet otänkbart”, skriver Zweig.
Ändå hade under denna till synes så fredliga ’belle epoque’ i själva verket krigsförberedelser eller s.k. krigsavskräckande rustningar och försvarsallianser pågått länge: Bismarcks, efter segern över Frankrike 1870, enade kejserliga Tyskland genomgick en blomstrande både industriell och upphaussat nationalistisk utveckling och hade under sin neurotiske unge kejsare, Vilhem II, dotterson till britternas drottning Victoria, redan 1897 beslutat att bygga upp en tysk flotta jämförbar, och helst starkare, än den brittiska. En grav provokation som straffade sig hårt. Den mycket populäre engelska kungen, Edward VII, hade 1903 i syfte att säkra sina koloniala anspråk i bl.a Nordafrika, ingått en ’entente’ med Frankrike, som i sin tur alltsedan 1894 hade en försvarsallians med tar Alexander III och Ryssland, och 1909 enas de tre länderna i den s k Trippelententen. Tyskland, som kände sig utmanövrerad i sina koloniala intressen och omgiven av hotfulla grannar, blir indragen i sin allierade Österrike-Ungerns imperiala konflikter på Balkan i kölvattnet efter det osmanska väldets upplösning. Som ju blir den tändande gnistan. Egentligen inte främst skotten i Sarajevo, utan Österrikes ultimatum till Serbien, att uppge sin självständighet frivilligt eller bekrigas, vilket de vet tvingar Ryssland att agera.
Samtidigt är motståndet mot krig kraftfullt: Den socialistiska internationalen med en uttalad antikrigspolitik omfattade 20-30 miljoner arbetare; österrikiskan Berta von Suttner ledde en bred borgerlig pacifistisk rörelse – efter att aktivt ha deltagit i de av den unge ryske tsaren, Nikolaj II, initierade fredskonferenserna i Haag 1899 och 1906 om rustningsbegränsningar; den engelska kungen, Georg V, den tyske kaisern Vilhem II, och den ryske tsaren, Nikolaj II, (Georgie, Willy och Nicky) var barndomsvänner och kusiner – alla på olika sätt släktingar till drottning Victoria – och upprätthöll hela tiden en livlig både familjär och politisk kontakt, om än konfliktfylld, och gjorde de facto alla tre, in i det sista, sina försök att rädda freden (se Catrine Clay, Kungen, Kejsaren, Tsaren, tre kungliga kusiner som störtade världen i krig, 2006); Ryssland, av hävd allierad med sina slaviska bröder på Balkan, men efter det katastrofala nederlaget i rysk-japanska kriget 1905 kraftigt militärt försvagat, lyckades för att undvika krig få Serbien att acceptera merparten av villkoren i Österrike-Ungerns ultimatum; 1913 hade stora grupper av tyska och franska parlamentariker ur alla politiska läger avlagt besök hos varandra; och ännu i sista stund kunde, som du Gard skildrar i sin roman, hundratusentals arbetare demonstrera på gatorna i Berlin och Paris.
In i det sista hade kriget och katastrofen kunnat förhindras: ” ett par dussin parlamentariska ledare som i rätt tid hade energiskt rest sig emot stämplingarna den gången hade kunnat förhindra olyckan för miljoner” och ”om i de enskilda länderna femtio människor av den beslutsamhet som RM du Gard framställer i sin hjälte Jacques Thibault hade rest sig, skulle dessa heroiska individer kanske kunnat förhindra världskatastrofen”, skriver Zweig.
Så hur kunde det ske? Det enkla svaret är att det fanns de som ville ha krig, och deras intriger lyckades. Och de fanns såväl i generalstaberna och vapenindustrin som bland de fanatiska revolutionärerna. Mellan den österrikiska och den preussiskt militaristiska tyska generalstaben pågick hemliga överläggningar, utan deras försvagade kejsares vetskap, i syfte att genom ett rykte om allmän mobilisering i Ö-rike för att krossa Serbien, lägga ut ”en machiavellisk fälla …för Ryssland”, som Jacques’ revolutionäre vän Meynestrel belåtet konstaterar. Den franske presidenten Poincaré väljer att demonstrativt bekräfta den fransk-ryska vänskapen just denna ödesdigra sommar 1914 genom ett storslaget statsbesök i St Petersburg. Och i du Gards historieskrivning bär den franska patriotiska borgerlighetens, nu pånyttväckta revanschistiska misstänksamhet och fientlighet mot Tyskland stor skuld till kriget.
Den bar i alla fall skulden till det ödesdigra mordet på den stridbare franske socialistledaren, Jean Leon Jaurès, den 31 juli, bara några dagar efter att han hade utgjort den samlande centralgestalten på Internationella socialistiska byråns unika möte i Bryssel, där inte bara alla ledare för de europeiska socialistpartierna utan också en mängd revolutionärer från olika håll samlats, för att mobilisera till generalstrejk mot kriget. Som läsare befinner vi oss där, på plats. Du Gard tar oss via Jacques med både till Bryssel och till Jaurès’ stamkrog i Paris, Croissant, där denne varje dag åt middag och där skotten från en nationalistisk lönnmördare – Raoul Villain – träffar honom. Jacques har tagit med Jenny dit för att hon skall få se Jaurès och vi förstår omedelbart det katastrofala i detta dåd. Ingen kan ersätta Jaurès och efter hans död försvagas gravt inte bara den franska utan också den tyska antikrigsvänstern. De ger till sist upp inför den alltmer högljudda patriotismen och krigshetsen och fogar in sig i soldatleden när Tyskland tre dagar senare förklarade krig mot Frankrike.
Till denna faktiska historiska katastrof för den socialistiska internationalens krigsmotstånd har du Gard i sin roman fogat in en fiktiv, men inte osannolik historia med lika fatala konsekvenser: de lömska svek romanens onda genius bland revolutionärererna, Jacques’ vän, Meynestrel, begår. Meynestrel, kallad ”Piloten”, är en ledande gestalt bland exilrevolutionärerna i Schweiz. Tack vare Jacques ’spioninsats’ i Berlin i juli 1914 får Meynestrel ensam tillgång till innehållet i de hemliga överläggningar som under sommaren ägt rum mellan de österikiska och tyska generalstaberna, och inser att det som där framkommer, om det sprids och publiceras i pressen, skulle innebära en massiv folklig mobilisering mot kriget, ja, de facto kunna sätta stopp för det! Men Meynestrel vill ha kriget eftersom han är övertygad om att endast ett krig kan skapa de nödvändiga betingelserna för en revolution. Han bränner upp de viktiga dokumenten innan någon annan har fått se dem.
Hans andra fatala, personliga svek sker när Jacques med hans hjälp skall genomföra sin heroiska plan – hans dröm om att ändå, trots att allt tycks förlorat, göra ett sista försök att stoppa kriget, nå de franska och tyska arbetarna/soldaterna, genom att från ett flygplan släppa ut flygblad med sitt antimilitaristiska manifest över de båda arméerna i Elsass, där kriget nu brutit ut i början av augusti.
Men Meynestrel har saboterat planet, iscensatt sitt eget självmord (han har en obotlig hjärtesorg), och dör själv omedelbart när planet störtar medan den svårt skadade Jacques tillfångatas som tysk spion och släpas med den retirerande franska armén blott för att till sist skjutas i huvudet, som en alltför stor barlast för sin fångvaktare. Det är en utdragen, fruktansvärd död du Gard ger sitt epos’ idealistiske unge hjälte, och det väcker undran.
Kärleken är ett tema i romanen, men också Döden. Faderns utdragna döende, hans bokstavliga kamp, ja, krig mot döden, som upptar hela del 6 är en psykologisk djupstudie i den mäktige patriarkens demaskering och själsliga avklädning. Jacques utdragna, lika realistiskt skildrade död, som avslutar del 7:3, är en studie i uthärdat lidande, men också i krigets vanvett och kaos. I Epilog, del 8, som utspelar sig sommaren och hösten 1918, är det den robuste och självsäkre äldre brodern Antoines gradvisa försoning med sin död som skildras.
Antoine har som militärläkare året innan, under en akutinsats i en skyttegrav, råkat inandas senapsgas, inte mycket, men tillräckligt för att hans lungor och därmed andra inre organ sakta men obönhörligt skall upphöra att fungera. Som läkare följer han och för anteckningar över sitt eget sjukdomsförlopp och sina tankar, till en början med ett svagt hopp om läkning men med tiden alltmer viss om att han är döende. Antoine bär sitt öde stoiskt och sakligt, som den vetenskapens ateistiske lärjunge han är, men två människor om inte förgyller, så underlättar hans sista månader i livet: Jacques och Jennys lille son, Jean-Paul (som när Jacques dör blott är ett ännu osynligt embryo) och den amerikanske presidenten Woodrow Wilson. Antoine tillbringar några dagar tillsammans med sin lille 3-årige brorson och hela familjen de Fontanin under sommaren, ser sin brors och släkten Thibaults egensinniga kraftfullhet gå igen i gossen och i sin dagbok riktar han sig alltmer till honom. (Antoine är ogift och barnlös, men kan inte glömma en av sina älskarinnor, Rachel, ännu en av romanens många fascinerande bifigurer.)
”2 september. (…) Jean- Paul, var inte rädd, att tiden skall rinna dig ur händerna! Nej,det var inte det jag skulle säga dig. Försök istället fatta, att en mans liv är otroligt kort, och att du har oerhört kort tid på dig att förverkliga dig själv. Men slösa ändå lite med din ungdom, min gosse! Farbror Antoine, som skall dö, är otröstlig över att han aldrig slösat det ringaste med sin …”
Med behovet av den amerikanska insatsen på de allierades sida under krigets sista skede ges också den amerikanske presidenten W Wilsons politiska visioner utrymme i pressen och i den politiska debatten, och i romanen – som hans vision av ett nationernas förbund, och här citerar författaren W Wilson själv: ”en union av försonade folk. En fred som äntligen kan skänka gamla världen den säkerhet som utgör Förenta Staternas styrka. En fred utan segrare och utan förödmjukade, en fred som inte efterlämnar några revanschfrön, ingenting som en dag kan främja krigsmentaliteten”( del 8, s. 386). En vision som enligt Wilson förutsatte att de gamla autokratiska regimerna, dvs. de tyska och österrikiska, en gång för alla krossades. (I Ryssland hade bolsjevikerna redan gjort revolution, inte bara avsatt, förvisat utan också mördat sin autokrat, tsar Nikolaj II, och hela hans familj, i deras förvisningsort Jekaterinenburg, i juli 1918.)
För Antoine och hans liberalt tänkande vänner bland patienterna på kliniken representerar Wilson ett genuint hopp om en bättre värld. Men under en plågsam middag med sin gamla patient på franska UD, diplomaten Rumelles – som hjälpt familjen att få vetskap om Jacques tragiska öde – möter han den motsatta, cyniska – och samtidigt vad gäller USA dessvärre framsynta! – reaktionen: ”Rumelles ler roat…Ni går väl ändå inte in för president Wilsons tokprat! Det kan man ta på allvar på andra sidan Atlanten, i ett land för barnungar och halvvildar. Men i vårt gamla kloka Europa …. Att acklimatisera dessa utopier hos oss, det skulle betyda att man ställde till det otroligaste elände!…… För resten påstår väl underrättade personer att president Wilson är betydligt mindre naiv än han förefaller…Denne ’den segerlösa fredens’ champion skulle egentligen bara ha den mycket realistiska ambitionen att utnyttja förhållandena för att ställa hela gamla världen under amerikanskt förmyndarskap genom att hindra de allierade från att i morgon i världspolitiken intaga den dominerande plats som deras seger skulle tillförsäkra dem…”(…) ”Till all lycka är president Poincaré och herr Clemenceau goda realister och goda latinare och har därför begripit inte bara tomheten i dessa chimärer utan också president Wilsons hemliga storhetsvansinne… Vilket kan utnyttjas för våra syften…Det avgörande för ögonblicket är att pumpa Amerika på så mycket bensin, materiel, flygplan och soldater som möjligt. I det syftet får man noga akta sig för att säga emot den mäktige leverantören…” Antoine inser att i regeringskorridorerna på Quai d’Orsay hade den amerikanske presidenten sedan länge fungerat som skottavla för dessa herrars ”infamiteter och fräckheter”. (del 8, s. 87 f.)
Den 4 november 1918 kapitulerade Österrike och fyra dagar senare, Tyskland. Antoine skriver samma dag, 8 november, i sin dagbok, bara några dagar innan han dör: ”Jag har i alla fall fått uppleva detta”.
Det romanens Antoine slapp uppleva var att Clemenceau och Lloyd George, de franska och brittiska premiärministrarna totalt struntade i Wilsons råd att absolut undvika förödmjukande fredsvillkor och att i ett blivande Nationernas förbund inkludera alla stater, även Tyskland. Istället dikterade de som triumferande segerherrar extremt förödmjukande och hårda fredsvillkor för Tyskland. Och bäddade därmed för den tyska revanschismen, nazismens monsterautokrat och det andra världskriget…
Men du Gard själv – och Zweig – slapp inte uppleva detta, och att i slutet av 1930-talet skriva om och erinra sig sommaren 1914 och förhoppningarna 1918 måste ha känts svidande smärtsamt. Veta att detta hade kunnat förhindras, om bara….om inte…
*****
Det RM du Gard i alla fall fick uppleva innan han dog 1958, men inte Stefan Zweig som tog sitt liv i Brasilien 1941, var att segermakterna lärt sin läxa efter andra världskriget, amerikansk Marshallhjälp istället för förödmjukelse till det besegrade och krigsförödda Tyskland, bildandet av Förenta Nationerna 1945, det första trevande europeiska samarbetet i en kol-stålunion 1952, men också ett delat Tyskland och Europa, bildandet av Nato och som svar på det Warzawapakten – ett iskallt krig mellan väst och öst. Behovet av en fiende, av den främmande ’onde’ Andre, tycks outsläckligt i maktens korridorer?
Jag undrar hur de båda hade reagerat och tänkt när detta kalla krig tog slut med Sovjetunionens och Warzawapaktens upplösning 1990-1991 och med USA kvar som ensam global supermakt. Men nu inte ett Wilsonskt, utan ett Bushskt USA, som segerrusigt vägrade både att upplösa Nato – trots löftet till Gorbatjov – och att ge Ryssland den ”Marshallhjälp” landet behövde för att kunnna få till stånd en genuint demokratisk utvecklingsprocess – trots påtryckningar från en inflytelserik och initierad krets av intellektuella både från USA, västeuropa och Ryssland. Istället fick landet och dess folk en brutal råkapitalistisk huggsexa på alla dess med svett och möda uppbyggda resurser, och ett segerrusigt USA som lät Nato expandera allt längre och längre österut, etablera sig i land efter land i den forna W-pakten. För att till slut driva den nye autokraten på Kremls tron till det krig vi idag har i Europa, återigen ett krig i ett hörn av Europa som riskerar att tända ett storkrig. För att förstå hur allt detta har gått till behöver vi en ny Roger Martin du Gard, med hans initierade kunskaper, polyfona dialoger, psykologiska djup och genuina humanitet. Finns det en författare av hans kaliber idag? *****
Litteratur
*Roger Martin du Gard, Släkten Thibault, 8 delar, översatta till svenska allt eftersom de kom ut i Frankrike – de tre första av Louise Åkerman, alla de övriga av Sven Stolpe, förutom del 7:3 av Karin Stolpe. Någon nyutgåva av verket har inte kommit och det var ett smärre mirakel att Gbgs enda biblioteksexemplar fanns kvar i stadsbibliotekets magasin, varifrån alltfler klassiker rensas bort!
*Stefan Zweigs essä, ”1914 och idag”, publicerades postumt i essäsamlingen, Zeit und Welt, i svensk översättning av Hugo Hultenberg, Tiden och Världen, 1944.
Stefan Zweig, Die Welt von Gestern, i sv. utgåva, Världen av igår. En Europés minnen. I svensk översättning av Hugo Hultenberg, rev. nyutgåva, 2011.
*Catrine Clay, Kungen, Kejsaren, Tsaren, tre kungliga kusiner som störtade världen i krig, 2006. En omfattande historisk biografi över släktrelationerna på Europas troner, storpolitiken i Europa från och med slutet av 1800-talet, samt inte minst psykologiska porträtt av ”de tre kungliga kusinerna”, där inte minst det av den tyske kejsaren, Vilhelm II, fördjupar förståelsen av hans storhetsvansinne, moderskomplex och kontraproduktiva försök att vinna britternas respekt och erkännande. Men även av den vankelmodige Nikolaj II, och hans oförmåga att hantera dem politiska oro som ledde fram tilll revolutionen 1917.
Två verk jag också läser denna sommar 2023 belyser första världskriget ur ryskt perspektiv:
*Solsjenitsyn, Augusti Fjorton samt Oktober Sexton. I sv. översättning av Hans Björkegren, 1973. I Augusti Fjorton befinner sig Solsjenitsyn och läsaren vid den preussiska fronten under krigets första veckor, upplever inpå huden den ryska arméns inkompetenta ledning och bristande förberedelser, ur enskilda människors perspektiv, på alla nivåer i den hierarkiska armén.
*Sjolochov, Stilla flyter Don, del 1 och 2. Om några donkosackers upplevelser i och av kriget, dess kaos, motviljan mot dödandet och längtan efter sin flod, sina familjer, marker och djur…efter fred, och hos somliga efter revolution.