Coniunctio 2009
Författare: eva@materfilia.se
Hem-exil-hemkomst
Läs hela föredraget: Hem Exil Hemkomst Föredrag Lund
Hem, hemkänsla, exil, hemlängtan och återkomst.
Föredrag i Lund, St Lars, 12 mars 2005, CG:Jungföreningen, tillsammans med Doris Norrgård.
“ …Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser
alltid bort till ständig förskingring“ (Harry Martinsson, Tuvor)
Vi delar in temat i fyra satser :
I Largo: Det mytiska hemmet,
II Agitato: Exil-hemlöshet-ute i kylan..
III Scherzo/Grave: Bonden/Borgaren och Nomaden och
IV Hemlängtan-hemkomst
EG Geijers sista resa, Europaresan sommaren 1846
Erik Gustav Geijers sista sommar, Europaresan 1846, mötet med Felix Mendelssohn…
”Redan är den europeiska republiken så färdig, att om man sårat en lem, hela kroppen känner det”. (EG Geijer, installationsföreläsning som professor i historia vid Uppsala universitet, 27 mars 1817)
”Jag har lärt mycket på denna resa. Jag har väl ej förgäves suttit på lur deruppe i det gamla Uppsala och lyssnat på knäppningarna af tidens ur i min enslighet. På det hela har jag angående dess rörelse sett, hört och gissat rätt. Men åskådningen livar allt och jag är nu så full av tankar att jag redan i tysthet föresatt mig att under stillheten i Schlangenbad gripa till pennan … De religiösa frågorna hänga såsom ett åskmoln över Tyskland. Ingen kan komma härner utan att känna denna atmosfär. Det känns såsom Tyskland skulle gå en revolution till mötes…”(Geijer, brev till Fredrika Bremer från Schlangenbad, juni -1846)
I John Landquists gedigna biografi om vår egen värmländske upplysningsman, filosof och tänkare, historiker, diktare och kompositör, Erik Gustav Geijer (1783-1847), Geijer, en levnadsteckning (1954), saknas en sista pusselbit, Geijers resa ner till kontinenten tillsammans med sin familj – hustrun Anna Lisa, dottern Agnes och Agnes blivande svägerska Eva Hamilton – sommaren 1846, som blev hans sista. Landquist nämner den på ett par rader som inte speglar dess betydelse för den vitalitet, den ”föryngringsprocess”, som präglade Geijers sista levnadsår, inte minst det geniala minnestalet över Esaias Tegnér i december samma år.
En livfull skildring av den får vi däremot i del III av Geijers dotterdotter Anna Hamilton Geetes verk om Geijers sista år, I Solnedgången, (Bonniers 1910-12), som bygger på resenärernas dagböcker och många brev hem till Sverige. De förmedlar inte bara fascinerande kulturhistoria utan också levande människor, kända och okända – Felix Mendelssohn, Jenny Lind, EM Arndt och många andra som de mötte under sin resa.
Fortsätt läsa ”EG Geijers sista resa, Europaresan sommaren 1846”
Sista kvällen med Elisabet Hermodsson (1927-2017)
Elisabet Hermodsson och Hölderlin
Den enda bok Elisabet Hermodsson fick eller tog med sig från sitt hem på Östra Ågatan i Uppsala, först till KarlJohans gården, och sedan till Akademiska sjukhusets avd. 30, var Arne Melberg, Några vändningar hos Hölderlin, med analyser och nytolkningar av några av Hölderlins sena dikter från 1801-02, åren innan han blev ”galen” och frivilligt stängde in sig i sitt torn hos snickaren Zimmer i Tübingen. Martin Bagge, musikervän från Göteborg som tonsatt flera av hennes dikter, hade skickat henne den ca tio år tidigare.
Elisabet H kände sig särskilt befryndad med Friedrich Hölderlin (1770-1843). Han var en av hennes heliga dårar och han kom från samma sydtyska by som Elisabets mors förfäder. I diktsamlingen Molnsteg talar hon både med/till sin mor och Hölderlin. Hon ser honom i en rauk på Fårö:
…ur mörka hålor stirrar en rauks ögon mot mig
Årmiljonernas tyngd i hans blick gör mig stum
Men han dricker mig till ur sin vattensko
Om han mött Hölderlin? Hölderlin på Fårö
Jag bad honom stämma möte med sitt dubbeljag
För övermodets skull och tungsinnet …..
Fortsätt läsa ”Sista kvällen med Elisabet Hermodsson (1927-2017)”
Mina andliga älskare
Läsande (av text och konst) kan upplevas som ett erotiskt möte. Som djupt personligt berörande. Ibland är det verken – språk, bilder och innehåll- ibland en stark förnimmelse av författaren/konstnären-människan bakom, ibland både och. När det händer vill jag veta allt som går att veta om denna människa – verk, tid, rum och sammanhang, som i sin tur ofta leder till nya heta spår och upptäckter. Och förbindelsen blir långvarig, en levande och bestående närvaro i mitt liv.
Mina ”andliga älskare” har – av naturliga skäl med åldern – kommit att betyda alltmer i mitt liv. Trofasta, tillgängliga och trösterikt tillfredsställande. På senare år är det två svenska författare som jag levt med särskilt intensivt: romanförfattaren Eyvind Johnson (1900-1976) och filosofen, historikern, diktaren och kompositören Erik Gustav Geijer (1783-1847).
Det de har gemensamt – också med mina många andra andliga älskare och älskade – är humanismen, tron på människan i all hennes komplexitet, den inre friheten, sökandet och strävan efter att vidgas…
”Och det är tur att vi kan fråga, att vi kan göra stora gester och slunga upp våra frågetecken som bränder mot valvet över oss. Alla framsteg ligger kanske i ett nytt, ett intelligentare, ett påhittigare sätt att fråga.” (Eyvind Johnson, ur Kommentar till ett stjärnfall, 1930)
”Jag kom helt varm från mina första filosofiska studier, visserligen med mer aning än insikt av det tingens inre sammanhang som mer än något annat intresserade mig. Jag vill ej säga, att detta ej existerade för Tegnér. Det låg i hans känsla …. och han tillät ingen stråle av sitt snille att falla in i detta dunkel. Allt sådant fördömde han opåsett som tyskeri och gräl. Vid varje försök till en ordentlig slutledning vände han sig åt sidan för att äta lingon…eller se efter en fågel, eller att beskåda en skuttande ikorre. (…)
Han föreföll mig såsom ett naturväsende, såsom en grann fågel, såsom en genius med glänsande vingar. Jag har ej känt någon, om vilken man med mer skäl kunnat säga att han var ett ögonblickets varelse. (E.G.Geijer minns sitt första möte med Esaias Tegnér i ungdomens Värmland, i sitt Minnestal över Tegnér, dec.1846, min kursiv)
Bygge pågår i Olssons park – GP, Fria ord 8/6-17
Trots de boendes överklaganden och ansvariga myndigheters avstyrkanden har nu bygget av ett 7-våningar högt punkthus för studenter i Olssons trädgård på Norra Guldheden inletts. Berg har sprängts bort, tre gamla ekar har fällts och slakten på lövträd pågår. Den kvarvarande eken hotas såväl av sprängningarna som av bygget.
Norra Guldheden planerades av dåvarande stadsarkitekten, Tage William-Olsson, i början av 1940-talet som Sveriges första grannskapsenhet och har genom sin genomtänkta natur- och terränganpassade utformning klassats som riksintressant kulturmiljö. Det nya höghuset kommer bokstavligen att sätta Punkt för den ursprungliga grundtanken – höghusen högst upp mot norr och öster, trevåningshusen inkilade med minimala ingrepp i de naturliga bergsluttningarna ner mot väster och söder, grupperade i en halvcirkel runt områdets hjärtpunkt, Olssons trädgård.
I sitt utlåtande juni 2014 om det ursprungligen tio våningar höga punkthuset i Olssons trädgård skrev Länsstyrelsen: ”..förslaget strider mot flera grundprinciper hos platsen och innebär ett mycket stort ingrepp i riksintressets kärnområde med stor negativ påverkan på områdets kulturhistoriska värden..” Sedan dess har Länsstyrelsen vikt sig medan Kulturnämnden stått fast: ”Att byggnaden nu sänkts med några våningar gör ingen skillnad för förvaltningens bedömning. Platsen är inte lämplig för kompletteringsbebyggelse…” (okt.2015)
Har vår nuvarande stadsarkitekt alls satt sig in i frågan om det rimliga i att en K-märkt, riksintressant stadsdel oåterkalleligen förstörs för att ca 40 chalmersstudenter skall kunna gå hem och äta på lunchrasten?
Eva Björkander Mannheimer
Boende på Norra Guldheden