Maj 2022:
Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?
De laddade orden har blivit en del av kriget. Bara några dagar efter publiceringen i svenska media (DN 30/4 -22) av den ukrainska författaren och vice ordf. i ukrainska PEN, Oksana Zabuzjkos häpnadsväckande angrepp på ”den ryska litteraturen” i en artikel betitlad, ”Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren”, inleds en lika absurd kampanj i Ryssland mot just de svenskar som är mest älskade och populära bland ryssar – Astrid Lindgren, Ingemar Bergman och Ingvar Kamprad – där de på affischer beskrivs som nazistsympatisörer.
Bakom den ryska kampanjen ligger förstås det som för den ryska regimen uppfattas som ett hot, den svenska regeringens plötsliga beslut att efter 200 års neutralitet ansöka om medlemskap i Nato. Ur ryskt perspektiv innebär detta ytterligare ett led i den polariserade världsordning där de ser sig alltmer inträngda, från väster och söder. Nazister hotar inte längre bara i Ukraina, utan nu finns den gamla fienden från andra världskriget, nu i USA:s/Natos gestalt, överallt omkring dem. Och det gäller att vara beredd, förbereda befolkningen på det väntade anfallet. Som på 16- och 1700-talen från svenskarnas, 1812 från Napoleons och ca 130 år senare Nazitysklands arméer. Den nuvarande Kremlregimen är historiemedveten.
Men vad motiverar Oksana Zabuzjko? Naturligtvis ett fullt begripligt raseri och hat mot Putins, Kremls och den ryska arméns anfall på Ukraina, förbrytelserna mot hennes land och folk. Men ”den ryska litteraturen”? Av de få exempel hon ger tycks hon med detta begrepp framför allt mena de stora ryska 1800-talsförfattarna Dostojevskij, Tolstoj och Turgenjev. Vad har de med detta tragiska krig att göra?
Jo, allt, som det tycks, enligt OZ och hon skräder inte orden.
De vägar som för in ryska bomber och stridsvagnar i Ukraina är ”stensatta med” rysk litteratur; ”..man behöver knappast påpeka hur mycket Putins offensiv den 24 februari är skyldig Dostojevskijismen…..” skriver hon till synes på fullt allvar; ”rysk litteratur (har) under två hundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle skall ömkas, inte fördömas”. (”Min nioårige son skulle ha en djupare förståelse av Brott och Straffom han läst den”, skriver Rasmus Landström i Expressen 1/5.)
Och inte nog med det. Vi i ”väst” som älskar och beundrar rysk litteratur har genom den lärt att ”rationalisera ondska”, ”se saken ur förövarens perspektiv”, ”att söka förståelse för hans mål och motiv och inta en skolastisk position som ’djävulens advokat’”. Tack vare denna ”västs” förblindelse har vi inte satt stopp för Putin redan från början, är ”väst” så djupt anfrätt av rysk litteraturs enligt henne förmenta ”humanism”, och så blinda för ”rysk totalitarism”, att vi därmed indirekt är ansvariga för kriget i Ukraina.
De hade kunnat undvikas, menar OZ, ”om inte en gränsdragning hade gjorts mellan den ryska staten och den ryska litteraturen, om man varit överens om att litteratur är av samma kött och blod som samhället i vilket och för vilket det skrevs”. Det låter totalitärt! Är stalinistisk socialrealism i själva verket OZ:s ideal? Och Achmatova, Majakovskij, Mandelstam, Pasternak, Solsjenitsyn, också de exempel på ”hur rysk litteratur”, enligt OZ, ”lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd.”? (Joseph Brodskij har OZ redan explicit avfärdat som Dostojevskijförsvarare.)
Det ligger närmast till hands att överse med OZ:s hånfulla angrepp som skrivet i ett just nu rättmätigt affekttillstånd. Ja, som ännu en upphetsat känsloriden röst i en Dostojevskijroman, t.ex. i Onda andar, bara med den skillnaden att här inte finns antydan till den ”mångfald av självständiga, icke-förenade röster och medvetanden (som) tillsammans skapar en äkta polyfoni av fullvärdiga röster” (Bachtin), som kännetecknar alla Dostojevskijs romaner.
Man hade ju annars kunnat förvänta sig av en PEN-ordförande att hon ville bidra till fred, som väl ändå är det Ukraina mer än något annat behöver, och med hjälp av litteraturen, ordens kraft, försöka överbrygga de nu krigiska motsättningarna. Men fred tycks inte vara OZ:s mål, snarare en upptrappning. Det oroar. Vilka är hennes motiv?
Fortsätt läsa ”Rysk litteratur, ”en rationalisering av ondska” eller Europas samvete?”
