Författare: eva@materfilia.se

Behöver nu även människan rödlistas…?

Publ. på Fria Ord, GP, 28/10 2017

Behöver även människan rödlistas eller helst fridlysas?

Mark & Miljödomstolens prövning av Västlänksprojektet inleddes med offentliga ’hearings’ av Trafikverkets experter, synpunkter från bl.a Länsstyrelsen, Ryaverken och företrädare för de många överklagande, inkl. de nätverk som 9/9 samlade över 10. 000 i en manifestation mot Västlänken.

Här avhandlades en lång rad olösta riskfrågor som grundvatten, säkerhet, kulturmiljö, artskydd. Insiktsfulla inlägg ägnades hoten mot unika träd, byggnader, laxbeståndet i Säveån, fridlysta och rödlistade arter som knölnate, dammussla, mm. Men, miljöbalken bör väl även skydda människorna? Detta oftast bofasta släkte med sina korta hörselgångar och känsliga nervsystem!

I planområdet för station Haga – det mest tätbefolkade, barn- och verksamhetsrika området i Gbgs innerstad – kommer byggarbete att pågå oavbrutet i ca 8 år, 7-22 vardagar, 7-19 veckoslut. Enligt Trafikverkets egen MKB kan ljudnivåerna under flera år överskrida 70dB utom- och 45dB inomhus. Buller är bevisligen hälsovådligt, därtill kommer kraftigt ökade luftföroreningar. Totalt bor 8.000 göteborgare inom 100 meter från Västlänkens sträckning. Evakueringar kommer att bli nödvändiga, barnfamiljer och pensionärer tvingas flytta, dvs. förlora sina ’habitat’, biotoper! För vad?

Västlänksprojektet är ett maktfullkomligt maskineri som dragit igång efter ett exceptionellt illa underbyggt politiskt beslut. Vårt hopp står nu till Mark & Miljödomstolens opartiska bedömning.

Eva B Mannheimer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista sommaren med pappa

 (Publicerad i Coniunctio nr 1/2005)

Sista sommaren med pappa – utdrag ur en dotters dagbok  

 Min pappa dog förra året någon vecka efter att vi firat hans nittiofemårsdag. Mina två systrar och jag hade varit mycket tillsammans med honom sedan min mamma gick bort lika lätt, leende och osentimental som hon levat. Han överlevde henne med lite mer än fyra år. Det hade ingen trott eftersom han var så oerhört bunden till henne. Men han kämpade på med sina bibliska ambitioner på ålder; han ansåg att en människa i princip borde uppnå 150 år, i alla fall minst 120 år.

 Drömmen
Den sista sommaren kom jag oftare och stannade längre hos honom. Han hade blivit påtagligt mycket tröttare och mer disträ och låg ofta och slumrade på sin säng. Men vi satt också ofta tillsammans ute i hans älskade trädgård som han pysslade med in i det sista, höll varandra i handen och samtalade. Pappas stora varma trygga hand. En eftermiddag berättade han en dröm och jag förstod att han nu förberedde sig på allvar för döden:

Han drömde att han befann sig högt upp i Anderna; han klättrade där tillsammans med några små energiska och otåliga indianer som hela tiden krävde att han skulle klättra högre och snabbare, men han hade svårt att följa dem. “Hur slutade drömmen?“, frågade jag. “Jaa,“ sa han dröjande och med sin oändligt ljusa, milda resignation, “jag kanske bara föll.“

Jag tänkte genast att jag var en av de där otåliga och energiska indianerna i hans inre värld. Anden var vår gemensamma sfär och jag hade ägnat mycket av vår samvaro denna sista sommar åt att ‘intervjua’ honom om hans liv, men barnslig in i det sista flera gånger blivit otålig, pressat honom på svar, försökt tvinga honom att diskutera ämnen och frågor som han inte längre orkade ge sig i kast med. Pappa, kära pappa, förlåt mig! Det var ju han som öppnade kosmos för mig, invigde mig i mysterierna redan när jag var liten, inplanterade den stora gåtan i min själ: vi vet mycket lite, sa han alltid, vi vet att allt är olika former av energi, men vi vet till exempel inte om människan en dag upptäcker nya sinnen, eller färger, eller livsformer som tidigare varit okända. Och det var hans dotter, pappas flicka, som ute på däck den där stormnatten på Englandsbåten 1960 – när alla utom hon låg i sina kojer och kräktes – första gången fick en livsavgörande glimt av makrokosmos oändlighet och jublade i sin själ.

Döden
Han släppte taget i verkligheten bara några veckor efter denna dröm. Han hade åkt in till Lunds lasarett för att röntga höften efter att ha fallit, fick – tack vare våra ivriga påstötningar per telefon – nådig tillåtelse att få stanna kvar där över natten och dog plötsligt samma kväll på sjukhuset. Min lillasyster som är bosatt i Lund var hos honom. Han måste ha inväntat henne. Hon strök honom ömt över håret under den korta oroliga sista dödskampen, upprepade gång på gång lugnande, “du gamle kämpe“…. Han svarade henne med ett obegripligt språk, som hon sen kallade hans “dödsspråk“, lugnade sig efter en stund, andades ut.. .. och var borta.

Morgonen därpå for jag ner med tåget och satt i sjukhusets krypta -kapell länge intill min döde far. Han var inte längre där, och ändå var han det. Jag hade med mig en bandspelare och lät hans älsklingsmusik, den ryska kyrkomusiken med åttastämmig manskör, ljuda i rummet. Jag grät våldsamt, talade oavbrutet och blev lugnare. Jag tror på själens kvardröjande kring kroppen under tre dagar efter dödsögonblicket. Jag ville vara ett stöd, be om förlåtelse, fortsätta gräla på honom, förklara mig, älska honom. Innan jag gick pressade jag in en gotländsk fossil i hans slutna stelnade hand under det vita skynket. Den gotländska kalkstenen från urtid och den ryska manskörens innerlighet – två av hans själs pelare – skulle vara med honom.

Det osynliga arvet
Voltaires Bön låg framme på skrivbordet i hans arbetsrum. Där låg också den tjocka pärm som han arbetat mest med under det sista året. Hans verk, alla hans både genomförda och mestadels icke genomförda projekt och uppfinningar som hydrodynamiker, båtkonstruktör, matematiker, färgteoretiker, mm. Han ville visa oss – eller kanske mest sig själv – vem han var, kunde varit. Den pappa vi knappt kände. Den hemlighetsfulle som använde kyrilliska tecken och fyllde sina dagböcker med hemlig skrift. Vem var han?

“ …i döden träder sanningen om en människa fram.. “ skrev jag i min dagbok senare, “den bundna energin frigörs och dess olika kvaliteter uppfattas av de närmaste, blir till positiva eller negativa krafter beroende på hur hon eller han levt och dött och hur vi, de efterlevande  förhåller oss. Den som under sitt liv inte lyckats bära sitt eget öde lämpar över det på de efterlevande som kan, vill, orkar, träda i kontakt med det….

“Sorgearbete är verkligen arbete. Det här blir jobbigare, tyngre, dystrare än vad jag kunnat ana. Hela pappas liv känns som en koloss på mitt bröst och mina axlar, som om ett regnvått tungt pälsdjur lagts över mina axlar, tynger, tynger.. Lammets milda hud spricker och fram träder ett demoniskt vargansikte. Pappas mörka sidor, så hårt hållna och behärskade. Nu träder de fram och det är återigen jag som måste möta dem, förstå dem, transformera dem.“

Ja, ända sedan min bror dog i unga år – han som inte ‘flög vidare’ som min mamma, inte heller ‘släppte taget’ som pappa utan ‘kastade sig mot’ Döden – har jag upplevt de döda som nästan mer levande än de fysiskt levande. Kontakten, samtalen, grälen, brottningen, anklagelserna och kärleken har fortsatt…

“Min brors död är den svarta döden i mitt liv, ett livslångt, ihållande smärtsamt, åtagande; min dionysiska mammas död är den ljusa döden, den leende, nästan enbart livgivande och inspirerande, medan pappas död blir den grå döden, det olevda livets död, den tunga döden i mitt liv, ett möte med frustration, vanmakt, slutenhet, oförlösta knutar.“
Och samtidigt: ‘den grå döden’ är kanske den mest verkliga, den mer komplexa, individuerande människans död, hon som kämpat på men naturligtvis inte hunnit ända fram? (Min pappas liv var inte enkelt, han växte upp med mycket dramatik, omvälvande förändringar, olika kulturtraditioner och språk.)

Fortsätt läsa ”Sista sommaren med pappa”

Tocqueville, de franska intellektuella och revolutionen

”Tocqueville, De la Démocratie en Amérique, en av de bästa böcker jag läst och någon kan läsa”, skrev Geijer entusiastiskt i sin egen tidskrift, Litteraturbladet. Tocquevilles andra större verk, L’ancien régime et la revolution, kom ut tio år efter Geijers död, men den hade säkerligen gjort honom lika entusiastisk.

Om Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen, och om de famösa franska filosoferna – var när hur fick de sin betydelse? (och vad vi kan lära av 1700-talet för att förstå dagens ’populism’):

”Hur kunde det komma sig att de intellektuella som saknade samhällsställning, varken hade titlar, rikedomar, ansvar eller makt faktiskt blev tidens främsta politiker, och till och med de enda eftersom de, medan andra styrde, ensamma åtnjöt auktoritet.”

Varför utbröt denna överallt förberedda  och överallt hotande revolution just i Frankrike och inte någon annanstans?

Fortsätt läsa ”Tocqueville, de franska intellektuella och revolutionen”

Om manlighetens tillblivelse

(Publ. i Coniunctio nr 1/2004)
Det andra könet – det första jaget. Om manlighetens tillblivelse.
Essä om  Keld Zeruneith: Træhesten – Fra Odysseus til Sokrates – en bevidsthedshistorie  (Gyldendal, 2002)

“Om det inte alltid finns någon som är beredd att omtolka historien i ljuset av den tid vi lever i kommer vi att sluta som robotar.“  (Keld Zeruneith)

Fortsätt läsa ”Om manlighetens tillblivelse”

Den dolda draken i katedralen i Basel

(publ. i Coniunctio nr 2/2004)

Den dolda draken i katedralen i Basel – modet att tänka den förbjudna tanken

När Christina Oldfelt-Ekéus höll föredrag på den pågående grundkursen i jungiansk psykologi i Göteborg i november -03 om CG Jungs religiösa utveckling och tankevärld, berättade hon naturligtvis också om Jungs hädiska och livsavgörande vision som tolvåring; hur Gud lägger av en brakskit på katedralen i Basel:

“En vacker sommardag samma år (1887) kom jag vid middagstid ut från skolan och gick till domkyrkoplanen. Himlen var härligt blå och det var strålande solsken. Domkyrkans tak glänste i ljuset och solen speglade sig i det nya glaserade teglet. Jag var överväldigad av synens skönhet och tänkte: ‘Världen är skön och kyrkan är skön, och Gud har skapat allt och sitter däruppe i den blåa himlen långt härifrån på en gyllene tron och….’. Här kom ett tomrum och en kvävande känsla. Jag var som förlamad och visste bara detta: tänk nu inte längre! Det kommer något fruktansvärt som jag inte vill tänka…“ (Mitt liv, s.45)

Fortsätt läsa ”Den dolda draken i katedralen i Basel”

Om att förlåta borgerlighetens flickhustrur

(Publ. i Coniunctio nr 1/2000)

Om att förlåta borgerlighetens flickhustrur. Eller varför tog den kristna kyrkan över det Gamla Testamentet?

Ma – Matrona – Mat – Magna Mater – Mare/Maria – Matrix – Materia – orden som betecknar den första samhörigheten – livets första kropp universellt, Ma (se Eliade).  Urordets transformationer berättar ’his story’ om hur han lämnar ’her store’. Vår omsorg om (respektive fixering och behov av) materien – urordets nuvarande manifestation –  en evig och absolut längtan efter Ma.

Fortsätt läsa ”Om att förlåta borgerlighetens flickhustrur”