Kategori: Föredrag/föreläsningar

(Den svarta madonnan i Nazaré)

Föredrag under Portugalresan, maj 2019: Religionshistorisk bakgrund till Europas Svarta Madonnor

 Översikt: Svarta Madonnor i Europa – ca 270 i Europa, framförallt i Frankrike, särskilt i Provence, men även i Syditalien o Sicilien, i Spanien (Montserrat), en i Portugal (Nazaré), en i Schweiz (Einsiedeln), en i Polen (Czestochowa) och utanför Europa, Mexico (Guadalupemadonnan). Många av dem stora pilgrimsorter. Alla med sina legender. Och både i Mexico och i Polen är den svarta madonnan en nationell samlande symbol. (Minns folkrörelsen Solidaritet i Polen!) Provence den region i Europa där det finns flest svarta madonnor.

De svarta madonnorna uppfattades som särskilt heliga och undergörande i synnerhet bland landsbygdsbefolkningen, folket. Varför?

Det korta svaret är att i den svarta Madonnan fortlever uråldriga religiösa föreställningar. Hon inkarnerar den uråldriga modergudinna som var mänsklighetens första antropomorfa gudom, inkarnationen av livskällan, av fruktbarhetens svarta mylla, födelseundrets mysterium. Ur mörkret, ur livmodergrottan, ur jordens inre, spirar det nya axet, det nya barnet, den nya solen. Den stora känslostorm som branden i Paris’ Notre Dame utlöste, har arketypiska rötter.

1.Inledning: Under 400-talet, dvs parallellt med att Magna Mater-kulterna ebbar ut/förbjuds och romarriket kristnats, börjar Mariakulten utvecklas, först i Östkyrkan och i Medelhavsländerna. Långsammare sprids kulten till Västeuropa, där bondebefolkningen fortsätter att länge dyrka de gamla moder/fruktbarhets/naturgudinnorna – som introducerats av greker och senare romarna: (fr allt Artemis/Diana, Isis, Kybele/Berecynthia, Demeter/Ceres). Trots att kapell och kyrkor ofta restes på tidigare kultplatser, forna heliga tempelplatser, hade biskopar o präster mkt svårt att vinna landsbygdens folk, som dessutom inte förstår det språk som talas i kyrkorna.

Det är först via de s k Sädesmiraklerna som folket i Västeuropa börjar omfatta Mariakulten. De var legender med ett gemensamt tema: en kristen, senare oftast helgonförklarad kvinna flyr undan en eller flera ’hedniska’ förföljare, hon gömmer sig i (eller passerar) ett åkerfält, vars säd då genast växer upp mirakulöst och ger stor skörd. Dessa legender börjar berättas fr o m  7- 800-tal och vinner gradvis över folket till den kristna tron, och då framför allt till kulten av jungfru Maria. Tillsammans med den förnyade kontakten mellan östkyrkan och västkyrkan i samband med korstågen kommer så kulten av Maria att växa explosionsartat under 1000 -1100-tal. (Korstågen och denna förnyade kontakt mellan öst och väst inleder också en fas av mystik inom både judendomen och kristendomen.)  Maria hade på kyrkomötet i Efesos 431 upphöjts till Maria Theotokos, Gudabärerska, dvs. gudomlig. Men i Västeuropa var Mariakulten frukten av en folklig rörelse, ett folkligt behov som präster och biskopar endast motvilligt accepterade.

Den franska Cistensiensermunken Bernard av Clairvauxs (1091-1153) betydelse för etablerandet av Mariakulten i Västeuropa var avgörande. Maria blir en gestalt att identifiera sig med, ”Vår Fru”, någon att utveckla en personlig, innerlig relation till, förknippad med grundläggande mänskliga behov. Den ammande Maria med Jesusbarnet vid bröstet. Mjölken som kroppslig och andlig näring. Av de stora katedralbyggena u 11-1200-tal, tillägnades 72 % Maria, Notre Dame, blott ca 6% till Kristus o resten till helgon. Kyrkan, var en Hon, en Mater Ecclesia.

(I samband med pesten på 1300-tal, digerdöden – Mater Dolorosakult, Pietàbilder, hymner som Stabat Mater och Salve Regina, Marias tårar som reliker med kulmen u 14oo-tal med Anna Själv tredje kult, bilder av och legender kring Den heliga familjen: Emerentia, Anna, hennes tre män o döttrar. Men i det protestantiska nordvästra Europa kastas Maria ut, vi mister en feminin religiös identifikation. ”Vi behöver ingen moder att hänga i kjolarna!” menade Luther)

2. Förbindelsen mellan jungfrugudinnan Artemis, jungfru Maria och den svarta madonnan

Fortsätt läsa ”Om kulten av Svarta Madonnor – föredrag under Portugalresan maj 2019”

Föredrag om  De Eleusinska mysterierna
 (CG Jungstiftelsens sommarseminarium, Åsa 2003)

 Inledning: Mysteriekulter under antiken

En ny form av religiositet växte fram i Medelhavsvärlden under antiken/senantiken med stadsstaternas expansion, nya imperier och kosmopolitiska storstäder där religionssynkretismen frodades; en urban medelklass’ gryende individualism, och med den en växande rädsla för döden, krävde mer personliga svar. Ett av dem blev filosofins utveckling, ett annat tillkomsten av mer känslomässiga gudaepitet, såsom soter, frälsare, tröstare (t.ex.Zeus Soter, Artemis Soteira), ett tredje, utvecklingen av mysteriekulter. De mest betydelsefulla av dessa uppstod kring tre stora gudinnor – grekernas Demeter, egyptiernas Isis och Roms Magna Mater, den frygiska/anatoliska modergudinnan Kybele, vilket innebar en renässans för den äldre matricentrerade religiositeten i en tid av ökade ingrepp i naturen och behov av att blidka moderjorden. Naturens fruktbarhet blev en symbol även för själens, individens, stadsstatens, imperiets, fruktbarhet och förnyelse. De blev civiliserande, ’ekumeniska’ gudinnor i en kosmopolitisk värld.

Begreppet, mysterier, kommer av det grekiska ordet mystes, en som invigs i hemliga riter, med bibetydelsen ’en som är tillsluten’, dvs. håller munnen stängd, och som i vissa mysterier (bl.a Mithraskulten och troligen även de Eleusinska mysterierna) även har ’slutna’ ögon, dvs. bär ögonbindel under åtminstone vissa faser av initiationsritualen.

Mysterieinvigningen var således hemlig och förenad med tystnadsplikt. I Demeters mysterier, de Eleusinska mysterierna, var den absolut. Invigningen i Isis’ mysterier tycks inte ha varit lika strängt omgärdad av tystnad, vilket framgår av romaren Lucius Apuleius’ fantastiska roman, Metamorfoser, från 100-talet e.Kr., där han relativt utförligt skildrar sin egen initiering i Isis mysterier, dock utan att nämna allt, det hemligaste!

Mysterierna hade vissa gemensamma drag – fasta, offer och reningsritualer, nattlig initiering, vars centrala moment  bestod i inlevelsen i gudinnans/gudens öde via dramatiska iscensättningar av skeenden som de flesta var djupt förtrogna med. De förebådade senare tiders passions-mysteriespel.

Drivkraften var längtan efter personlig tröst och frälsning – en förhoppning om ett vänligare, ljusare dödsrike och/eller om en fördjupad religiös erfarenhet. Aristoteles framhåller (i Om filosofi) att mystes inte skulle lära sig något, utan (passivt) försättas i ett tillstånd, likt åskådaren på teatern glömma sig själv, personligen leva sig in i dramats känslor och därigenom renas genom en katarsisupplevelse. Han jämför en fördjupad mysterieinitiation med en fördjupad filosofisk förståelse. De mysterier han, som Atenare, främst åsyftar är de unika Eleusinska mysterierna. [1]

De Eleusinska mysterierna (1400-tal-) 760 f Kr – 395 e Kr.
(Eleusis – Hereusis: gudomlig ankomst – jublande återförening)

Salig bland jordiska mänskor den som skådat mysteriet!
Den som är oinvigd och ej deltar får se sig berövad
den lyckan också som död i det unkna dimmiga mörkret.
(Ur den homeriska Hymnen till Demeter, 600-tal f. Kr.)

 Lyckliga äro de som sett dessa ting och färdas under jorden: han känner livets slut, och känner dess gudasända begynnelse. (Pindaros, 500-tal f Kr.)

 Och denna fest firar atenarna varje år åt Modern och Jungfrun, och vem som vill, både bland dem och bland de övriga hellenerna, blir invigd. Och under festen uppstämmer de ett våldsamt jubelrop som det du hört.(ur Herodotos Historia, 400-tal f.Kr.)

Mitt i den nutida grekiska hamnstaden Elefsina, antikens Eleusis, ca 3 mil väster om Athen, ligger ett stort arkeologiskt utgrävningsområde: platsen för de Eleusinska mysterierna. Under nästan 1200 år var staden Eleusis’ tempelområde säte för en av den antika Medelhavsvärldens största och mest betydelsefulla mysteriekulter, den Cicero i ett brev till vännen Atticus kallade ”det yppersta Athen skänkt mänskligheten”.[2]

Fortsätt läsa ”De Eleusinska mysterierna”