En liten studie i det arkaiska leendet
”Come, I will show you the innermost secret of life. Come.” J.Fowles
Ett av de mest säregna och gåtfulla dragen i det antika Greklands konst är det s.k. arkaiska leendet. Detta ”vänliga, ljusa” leende[1] börjar uppträda i skulptur och djuprelief under andra hälften av 600-talet, dvs. mot slutet av den s.k. orientaliserande äldre arkaiska perioden (700-550 f.Kr.), en period då korai och kouroi (unga flickor och ynglingar) dominerar som motiv. Under 500-talet blir det ett alltmer frekvent formelement och är mot århundradets slut nästan universellt genomfört, en stilmässig konvention inom grekisk skulptur. Det når sin höjdpunkt omkring sekelskiftet 500 för att mer eller mindre plötsligt upphöra i och med den tidigklassiska stilens uppkomst, ca 480 f. Kr. [2]
Detta, vad jag snarare vill kalla, introverta leende, ’Mona Lisa-leende’, väcker många frågor: Varifrån kom inspirationen? Vilka formmässiga skillnader i tid och rum kan man urskilja i gestaltningen av det? Vad ville konstnärerna ursprungligen uttrycka med detta leende? Vad representerar det generellt i detta specifika ögonblick i den grekiska kulturutvecklingen? Har det samma innebörd hos en kore som hos en kouros? Varför upphör det så plötsligt? Frågor som här bara kort kan beröras.
Det ’arkaiska leendet’ har sannolikt inspirerats av de under arkaisk tid intensifierade kontakterna med de gamla kulturländerna i Främre Orienten. Ett leende kan anas redan i sumerisk/akkadisk skulptur[3], men också i tid och rum mer närliggande kulturer, som i hettitisk[4], assyrisk och egyptisk konst, vilka är mer sannolika som direkta influenser. Här kan man ana olika traditioner eller skolor som kan ha påverkat framställningen i det grekiska kulturområdet. Den berömda ”Mona Lisa” från Nimrud, från ca 720 f.Kr., påminner t.ex. formmässigt om vad som kom att bli typiskt för detta stilelement i arkaisk attisk skulptur – de skarpare markerade uppåtsvängda munvinklarna, och de ibland snedställda ögonen.[5] Det skiljer sig från den joniska framställningen[6] och Brunnsåker gör en intressant distinktion mellan vad han kallar det ”orientaliska leendet”, som han menar utmärker den specifikt joniska framställningen, och det grekiska fastlandets framställning (Attika, Peloponnesos) under den arkaiska stilens blomstringstid. Den förra har mer ”glidande övergångar, som åstadkommer ett intryck av mjukhet och mystik”, medan den senare kännetecknas av mer konturskarpa, och ”tektoniskt uppbyggda” former, dvs. skikt läggs på skikt. Det framgår tydligt om man jämför t.ex. ett kvinnohuvud på en bevarad basrelief i det arkaiska
Artemistemplet i Efesos (se bif. bild), skulpterat vid mitten av 500-talet f. Kr., och den s.k. rampinryttaren på Akropolis från ungefär samma tid. Det förras rundade, fylliga former, ”… kringgärdar den knappt kurvade munnen. Intrycket av leende beror mindre på uppsvängda
munvinklar än på den lätta modelleringen kring mungiporna och läpparnas lite framåt- och utåtsvängda former.” Intrycket av rampinryttarens leende däremot markeras av de uppsvängda mungiporna och en ”betoning av linjen från näsan mot munvinkeln, men med påfallande okänslig modellering av området kring mungiporna…”[7]
Att leendet skulle ha varit uttryck för formella problem, t.ex. ett sätt för bildhuggarna att framhäva ansiktets rundning, eller rentav en tillfällighet till följd av bildhuggarnas oskicklighet, hypoteser som har framförts av äldre forskare, avfärdas numer helt. Likaså anses numer teorierna om att det skulle representera en ”hövisk mask”, den ”ideala adelsmannens förbindliga leende”, med hänvisning till att det sammanfaller med ”de aristokratiska livsvärdenas sista blomstringstid”, eller ett emotionellt, verkligt uttryck för välbefinnande i syfte att göra gudabilderna mer förtrogna för människor, föga trovärdiga.[8]
Hedwig Kenner och Sture Brunnsåker, som båda behandlar ämnet i samband med mer övergripande studier av känslouttryck i den grekiska konsten, tolkar det arkaiska leendet som ett religiöst och symboliskt, inte ett psykologiskt eller fysiskt avbildande uttryck.[9] Det arkaiska leendet skiljer sig t.ex. från skrattet, som är ytterst sällsynt i grekisk bildkonst, och där skratt förekommer från arkaisk tid och framåt, är det begränsat till den dionysiska kretsen. Litteraturens hjältar däremot skrattar och gråter hämningslöst och gudarna skakar av sina oemotståndliga, obetvingliga skratt, asbestos gelos, men i bildkonsten släpper grekerna ”aldrig kravet på människan som ideell företeelse. Inte ens i den sena hellenismen, som annars visar ett större intresse för de komplicerade mänskliga reaktionerna inför en alltmer komplicerad tillvaro…” [10]
Det arkaiska leendet har i likhet med den arkaiska formen generellt, en evighetsprägel, men en evighet här och nu, i detta livet: ”Även i Hellas tjänade skulpturen ett religiöst ändamål, men dess ideella grundval var den atletiskt fulländade människokroppen. I den egyptiska skulpturen har mansbilden befriats från alla orosmoment som har med livet på denna sidan att göra – de grekiska kouroi, redan de tidigaste, är fulla av återhållen dynamisk kraft och förkroppsligar tillvarons glansfulla möjligheter.” [11] Leendet har i samma anda beskrivits som utryck för ”inre välbehag över kroppsligt välbefinnande”, som ”sprittande överflöd av liv, av livsglädje, av livskraft”, av ”gudomlig vitalitet”, men också som ”gestaltning av mytiskt –stegrande liv” och som ”ett uppvaknande ur en lång sömn”. [12] I en roman beskrivs leendet hos en bevarad kore från Didyma, som ”triumferande”, men inte övermodigt utan ”fyllt av renaste, metafysiska goda humör/välbefinnande”. [13]
Leendet är ytterst sällsynt i måleriet. Det kan, som Kenner antar, ha sin förklaring i den uråldriga tron på att ”formandet av en människogestalt i ett bestående material gör att den i sig inrymmer ett hemlighetsfullt, magiskt liv”. [14] Det sades t.ex. om Daidalos, de antika grekernas mytiske, förebildliga konstnär, att hans statyer levde sitt eget liv, att de rörde sig, såg sig omkring och skulle kunna springa från platsen om man inte band fast dem. De var automatoi. Pausanias (2.4.5) skriver: ”Daidalos har förfärdigat så många ting som är märkligare/egendomligare än vad blicken tål (el. som är så fula att de är omöjliga att se på), men som likväl rymmer något gudomligt (ti entheon).”[15] Många är historierna om gudastatyer som måste bindas fast, t.ex. Dionysos från Chios och Herastatyn på närliggande Samos, som samierna band fast med grenar eftersom de trodde att deras gudinna annars skulle springa ut i havet! [16]
Denna tanke, om än i mindre drastisk form, ligger måhända bakom Brunnsåker slutsats att det arkaiska leendet försvinner ” i och med den organiska människouppfattningens genomslag i konsten”. När gudomlig vitalitet kan uttryckas i kroppens egen rörelse och livfullhet behövs inte längre leendet för att ge liv åt en i övrigt starkt typiserad form. ”Den dynamiska kraften uttrycks med andra och mer nyanserade medel”. [17]
Härvidlag är jag inte överens med honom. Här förenklar han plötsligt leendets innebörder.
Den arkaiska epoken var en brytningstid, den var nydanande och omvälvande, och som så ofta i sådana tider fanns behov av att aktualisera just det ordet arché betecknar: både början och ursprung. Det kan förklara varför det är ungdomen, ”sirligt draperade” korai och nakna kouroi, som dominerar som motiv för de grekiska skulptörerna under denna epok. De tycks symbolisera en ny (självständig) begynnelse för den grekiska kulturen, och samtidigt en erinran om den guldålder, då ”gudar och vår förgängliga ras har samma rötter och ursprung….Gudar levde de som, utan sorg och oro i hjärtat,…. och ålderns tyngande börda visste de ingenting om; med ungdomligt spänstiga lemmar njöt de i vänners lag, oändligt fjärran från plågor. Döden kändes för dem som att sjunka ljuvt i en slummer. Allt gott var deras, och utan sådd gav fruktbara marker skördar i överflöd…”[18]
Kanske ger Hesiodos här en tidstypisk förklaring till det ’arkaiska leendet’, dessutom en förklaring som speglar dess eventuella skilda innebörder hos en koré och en kouros. I framställningen av nakna kouroi tycks man i första hand ha velat gestalta ”ungdomligt spänstiga lemmar”, den ”gudomliga vitalitet” som kommer till uttryck i ”den atletiskt fulländade” unga manskroppens ”glansfulla möjligheter”, en ung patriarkal kulturs framtidshopp. I framställningen av de alltid draperade korai står däremot snarare det inre livets, inte fulländning utan fruktbarhet, själens vitalitet, i centrum. Ansiktsuttrycket. Leendet.
Det mjuka, gåtfulla leendet hos en arkaisk (i s het jonisk) koré tycks kupa sig runt en salig hemlighet, som erinrar om Pindaros’ ord om de Eleusinska mysterierna:
Salig/välsignad är den som har sett dessa (mysterier) då han går under jorden/dör;
ty han känner livets slut och vet att det är en gudagiven begynnelse. [19]
I den arkaiska naturreligionen symboliserade den unga Kore, vårens, blomningens och växtlighetens pånyttfödelse efter vinterns dödsslummer. Både faktiskt och bildligt. Hon och hennes öde, nedstigning i underjorden och förvandling, står i centrum i de Eleusinska mysterierna, som etableras som panathensk statskult redan 760 f. Kr. och blir en alltmer betydelsefull mysteriekult fr.o.m. 500-tal f. Kr. Den baserades på en gammal (ev. kretensisk) myt om sädesmodern Demeter och hennes sköna dotter, deras dramatiska skilsmässa och lyckliga återförening, och med den livskällans helande.[20]
Det arkaiska leendets försvinnande speglar ur det perspektivet snarare förlusten av något väsentligt – ett bildligt, konstnärligt uttryck för ”livets innersta hemlighet”.
**********
Klass. Grekiska. Halvfart Vt 2012, Realiakurs.
Referenser
Brunnsåker 1973 S.Brunnsåker, ”Känslornas ikonografi”, i Aspekter på grekisk konst. Lund, 1973.
Fowles 1997 J. Fowles, The Magus. London 1997.
Kenner 1960 H. Kenner, Weinen und Lachen in der Griechischen Kunst. Sitzungsberichte, Bd 234. Österreichische Akademie der Wissenschaften. Wien 1960.
Kjellberg&Säflund 1991 E. Kjellberg & G. Säflund, Grekisk och romersk konst. Sthlm 1958/1991.
Kramer 1958 S.N. Kramer, Så levde sumererna. Sthlm 1958.
Montgomery 1985 H. Montgomery, Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e. Kr. Sthlm 1978/1985
Van Loon 1985 M. Van Loon, Anatolia in the Second Millenium BC. Iconography of Religions, Section XV:12. Leiden 1985.
Antika litterära källor:
Hesiodos, Theogonin och Verk och Dagar. Sthlm 2003, i sv. övers. av Ingvar Björkeson.
Pindaros, Selected Fragments. The Loeb Classical Library. Harvard Univ. Press, 1997.
Bild:
Bevarad basrelief från det arkaiska, efesiska Artemisions utsmyckningar, trol. från en av de s.k. culumnae caelatae.British museum.
[1] Kellberg&Säflund 1991, 91. Säflund fördjupar sig inte i detta tema, och jag har förvånats över hur få som tycks ha gjort det. Mina huvudreferenser här är två publicerade föreläsningar av Hedwig Kenner (1960) respektive Sture Brunnsåker (1973).
[2] Se Kenner 1960, 63, och Brunnsåker 1973, 125.
[3] Se bildmaterial i Kramer 1958, se ex. vis fig. 41, 53, 54,56.
[4] Se bildmaterial i Van Loon 1985. Se ex. vis Pl. IV:b, Pl. XL:d.
[5] Och inte bara leendets utformning hos denna assyriska djuprelief utan också frisyren, lockarna, påminner om de s.k. hyacintai hos arkaiska kouroi och korai. Se Brunnsåker 1973,fig.151.
[6] Det arkaiska leendet benämndes ursprungligen ’det joniska leendet’. Se ibid.,125 -26.
[7] Brunnsåker 1973, 126-27. Min kursiv.
[8] Brunnsåker 1973, 128. Kenner 1960, 66.
[9] De hänvisar båda till Valentin Müller, Frühe Plastik in Griechenland u. Kleinasien, och vidareutvecklar hans förklaring att ”det fornorientaliska leendet” reflekterar ”das innere Behagen am gesunden körperlichen Wohlbefinden”.
[10] Brunnsåker 1973, 124.
[11] Kellberg&Säflund 1991, 70. Min kursiv.
[12] Kenner 1960, 65, ref. till V. Müller, Buschor, G. Kaschnitz-Weinberg;min övers. fr. ty.
[13] Fowles 1997, 146-147. Min övers. från eng.
[14] Kenner ibid; min övers. fr. ty.
[15] Kenner ibid., citerar Pausanias i original – här i min övers. fr. grekiska!
[16] Kenner ibid. ref. bl. a till Ath. Deipno. 15, 672,a-e.
[17] Brunnsåker, 1969, 128.
[18] Hesiod. 2003; Verk och dagar, rdr 107-115.
[19] Pind, Fragm. 137. Här mitt tolkningsförsök fr. grekiska originalet.
[20] I den vackra homeriska hymnen till Demeter, nedtecknad ca 6-500-tal f. Kr., har den gamla myten klätts i den olympiska religionens dräkt o. givits nya betoningar och aspekter. Precis som senare Aischylos drama Orestien speglar den konflikten mellan den gamla modergudinnan och den nye unge olympiske överguden, Zeus, en konflikt, där den unga flickan, dottern, får ett unikt religiöst utrymme, återspeglat i jungfrugudinnornas stora betydelse i grekisk religion.