Eyvind Johnson – Biografisk berättelse
”Norrbottningen som blev europé”
Eyvind Johnson förblev inte vid sin norrländska läst. Född år 1900 på gården Björkelund utanför Boden tog han sig först till Stockholm, därefter vidare ut i Europa. Under 1920-talet bodde han i Berlin och Paris, under senare hälften av 40-talet i Schweiz (Graubünden,Tessin) och en kortare period även i England. Och i sina historiska romaner färdades han också i tiden, i den antika och europeiska historien.
Som årsbarn med det nya seklet blev tidsmedvetandet något han odlade som ett särmärke och något som kom att prägla hans liv och hans verk. Så även de rumsliga uppbrotten. Född in i järnvägsarbetarmiljö av en mor från Blekinge och en far från Värmland, ingick ”emigrantkänslan” i hans sociala och existentiella arv. Modern hade arbetat sig upp genom Sverige med ett ambulerande släktdrivet bageri som försörjde rallarlagen med bröd. Fadern, var stenarbetare och kom ur en släkt av sångare och spelmän, ur ”tungsinne och uppspelthet”, som EJ själv senare beskrev den – ursprunget till den ”genomgående dialog mellan Hamlet och Pan” som enligt Artur Lundkvist präglade EJs verk.
Vid tre års ålder blir EJ ’faderlös’. Fadern blir allvarligt lungsjuk och djupt deprimerad, oförmögen att arbeta, familjen flyttar in till Boden, medan Eyvind blir kvar som fosterbarn hos sin barnlösa moster och hennes man. När han 1915 lämnar sin fosterfamilj för att bidra till sin familjs försörjning är fadern fortfarande onåbar och dör samma år. Oron för en ärftlig sinnessjukdom följde honom och stegrade hans känslighet. I själva verket led fadern av stenlunga, silikos.
I ett brev till vännen R Värnlund från Berlin 1922 skriver EJ: ”Min far dog som en dåre – har jag talat om det för dig – eller har jag det inte? …och därför hade han varit inne på dårhus. Och jag har hans blod – det är min mor som har räddat mig hittills – men efter detta hittills är också något..” I ”Om ursprung och miljö” (SvD 1949) berättar EJ om fadern, som ”hade varit en ljuslynt, glad och kvick värmlänning” nu blev ”Den tyste, den som nästan inte talade. Den som levde i Det inre …Jag lärde aldrig känna honom….” och i ”Hågkomster. 1932”: Man hade berättat för mig att han var en glad och trevlig människa och jag vill gärna tro detta; men han blev sjuk ….i många år, ända till sin död, och jag hörde honom aldrig sjunga, jag hörde honom knappast tala…..Mamma fick många svåra år.” (Se Thure Stenström (TS), Romantikern Eyvind Johnson, 1978, s. 207)
Modern och fostermodern utgjorde motvikter, jordade, ljuslynta och empatiska och modern inte utan humor: Om Gud sade hon: ”Hans vägar är mer outgrundliga än vad en vanlig kvinna med fem barn att ta hand om kunde tåla”, och: ”Gud finns, men han skulle sköta sig bättre!” – ord som möjligen inspirerat den humoristiska Gudsbilden i romanen Minnas (1928) där Gud, i gestalt av en gammal sjökapten försöker hålla universum på rätt kurs, men alltför benägen att slumra in förlitar sig på sin sjömansängel – en f d mördare – som står vid rodret och så gott han kan styr det kosmiska skeppet, det som ibland kränger oroväckande… (och där man upptäcker att man förlorat planeten jorden ur sikte, varpå en ängel, en motvillig sådan, skickas ut för att leta rätt på jorden och hjälpa till med de komplicerade skeendena i en viss svensk småstad – vilket allt ger berikande och fantastiska perspektivskiften på människans pendling mellan ’högt’ och ’lågt.)
EJs stora självbiografiska (men inte dokumentära) romanbygge i fyra delar, Romanen om Olof – ett stoff han inte förmådde närma sig förrän i början av 1930-talet – inleds med uppbrottet från fostermodern, Nu var det 1914, och avslutas med uppbrottet från Norrland fyra år senare, skildrat i Slutspel i ungdomen, då han återigen vänder fostermodern ryggen och vandrar söderut på järnvägsspåren, men nu med mer ambivalenta känslor: ”Han försökte skratta, han satte hatten på sned och försökte vara fri och glad där han gick, men han kände ångest.”
Däremellan – i verkligheten 1915-1919 – arbete, läsande och de första politiska och erotiska erfarenheterna, i dubbel mening sagolikt och lysande skildrade i Romanen om Olof. I Boden-Luleåområdet arbetade han som timmerflottare, på tegelbruk, på sågverk, som rörläggarhantlangare, järnvägsarbetare – bl.a som vedlämpare – på cykelverkstad och som biografmaskinist. De två åren som ’halvproletär’ biografmaskinist – underbart humoristiskt skildrade i tredje delen, Se dig inte om – avsatte spår: Världen öppnade sig. ”Jag läste mycket, dansade, och tänkte mycket, men jag vill inte påstå att allt detta skedde samtidigt. Sexuell och religiös oro följdes åt. Det var en tid av ångest, rus och poesi – en poesi som tog sig trasiga uttryck”. (EJ ”Ursprung o miljö”) Se dig inte om slutar med att Olof sitter och läser Odysséen i biografens maskinrum. 1917 ansluter han sig till Bodens syndikalister och när han 1919 flyttar till Sthlm blir syndikalisterna och ungsocialisterna hans sociala sammanhang och tidningen Brand hans första publiceringsöppning.
Ut i Europa. ”20- talet – det är mitt årtionde”.
(I Romantisk berättelse, 1953 och Tidens gång, 1955, skildrar EJ sitt 20-tal)
1920-talet är en omvälvande tid, präglad av efterdyningarna av ”det stora kriget”, av den traditionsbundna, borgerliga civilisationens upplösning, av patriarkatets, det auktoritära (militaristiska) faderväldets kollaps – ett decennium samstämt med EJ:s egen faderlöshet. Den politiska och andliga vilsenheten hos den unga generationen är stor men lika stor kreativiteten och experimentlustan, de ’modernistiska’ upproren mot stelnade, stagnerade former och den nya sensualismen i livsstilen (nöjen, jazz, film mm). Och i Sverige, med arbetarrörelsens växande utrymme och makt, ett utrymme för en ny slags litteratur och författare, de s k proletärförfattarna.
Arbetarrörelsen var internationell, och när EJ 1921 tillsammans med en vän lämnar Sverige – också för att som pacifist undvika värnplikten – som fripassagerare på ett kolskepp och tar sig till Berlin (1921-23) är det först i syndikalistkretsar han hamnar. Men snart öppnas nya horisonter för den bildningshungrige och -törstige unge Eyvind. I Berlin möter han psykoanalysen och den klassiska musiken. (Vid en konsert midsommardagen 1923 till minne av den ett år tidigare av antisemiter mördade judiske politikern och författaren Walther Rathenau, hör han för första gången Beethovens Appassionata. En omvälvande upplevelse, oefterhärmligt originellt skildrad av en av EJs tre alter egon, Olle, i den fria fortsättningen av Romanen om Olof, Romantisk berättelse 1953; Se också TS, ”Eyvind Johnson och musiken”). Och i Paris tar han djupa intryck av bland andra filosofen Henri Bergson, av Proust och av modernismen inom konsten.
Han är i alla bemärkelser hungrig men det är på sin penna han vill överleva. Han skriver för brinnande livet, skickar noveller och artiklar till svenska tidningar om europeiska författare, om de nya strömningarna inom litteraturen, filosofin och konsten. Novellsamlingen De fyra Främlingarna kommer ut 1924, den första romanen Timans och Rättfärdigheten, 1925, och Stad i mörker, 1927. I Lettre Recommandée, som kom ut i Paris 1927 och året därpå i Sverige med titeln Stad i ljus, skildrar han en dag i den luspanke unge författarens/skribentens liv, då han på nationaldagen 14 juli vandrar genom Paris i väntan på ett rekommenderat brev med det artikelhonorar som skall ge honom ytterligare en veckas mat och tak över huvudet. Det är en lysande Parisskildring och litteratur.
EJ är ingen enstöring, han har vänner och sammanhang, breven är många och efter åtminstone en kärleksbesvikelse möter han hösten 1926 Aase Christoffersen, sagoberätterskan från Trondhjem, hon som orsakade ”en explosion i hjärtat, som förändrar livet och ger det en ny riktning, eller en bekräftelse på att man inte har bytt riktning alls men fått en ny förmåga och höja rösten?” som han skriver i en tillbakablick (Perspektiv på 30-talet, s 22) och i brev då till vännen Rudolf Värnlund beskriver som ”en blandning av sagobok och besk erfarenhet, av naivism och intelligens, av god tro och vass kritik ” (jan. 1927; se ÖL I, s 181). De gifter sig i slutet av samma år efter att ha flyttat ut till en mindre stad i Paris närhet, Saint Leu-la Fôret, närmare naturen. ”…landskapet därute i Seine-et-Oise tycktes oftast så mjukt och skogen så vacker, så trygg och dess många stigar öppnade sig så vänligt för oss”, mindes EJ senare. Det är ett landskap som senare kom att bilda bakgrund i flera av hans historiska romaner (t.ex Några steg mot tystnaden). Skrivandet blir trots fortsatt penningnöd ”lugnare” och med Aases stöd och tilltro skriver EJ nu genombrottsromanerna Minnas, 1928, och Kommentar till ett stjärnfall, 1929. Skrivandet blir också ett sätt att bearbeta den svåra sorgen över den yngre brodern Tores död i tbc i december 1927 i USA.
Teodicéproblematiken blir akut efter Tores död. En tröst blir Homeros. Han sökte ”en religion, en ansvarig, en syndabock. tills dess jag återkom till Homeros. Där stannade jag och där fann jag en smula frid.. Jag blev så ringa, jag, läsaren – så skamfull över att jag tvekat och snubblat – inför dessa öden, som är så mänskliga i all sin antika halvgudomlighet… …Vi människor har blivit så invecklade att vi inte kan rusa ut i skogen och klösa med naglarna mot trädstammarna av ilska eller smärta…. Jag föreställer mig Homeros som en slags Omar, glad i vin och kvinnor och med en god blick …. Det är så naivt, så trohjärtat berättat, så äkta.”
”…han har för mig …blivit ett slags bibel – jag kan inte uttrycka det annorlunda – där jag sanningen att säga söker tröst och styrka”. Odysséen hade han läst redan som tonårig, uppkäftig biografmaskinist i Boden, och nyss återkommit till under en av sina första resor, 1925/26 i Frankrike – tack vare ett Bonniersstipendium – i en by vid Biscayabukten där han ”upptäckte Havet mer än någonsin förr”. (båda citaten ur brev t Värnlund 1928; Se TS, ”EJ och smärtans estetik”).
(Utvikning: Skrattets centrala roll i EJ:s noveller från antikens Grekland – i Natten är här, 1932. Kontrasteras mot novellsamlingens första tema, Det förlorade Europa: T.ex. i novellen, ”Baino”, slungas en ung soldat från Kreta, efter ett nederlag i Macedonien, ”lik en flisa ur det väldiga sammanbrottet” ut på ensamma, okända vägar: Han råkar illa ut o vredgas mot gudarna. Plötsligt får han en tanke: ”Om inte vi funnes, om inte människorna och djuren funnes skulle gudarna vara betydelselösa! Han tyckte att han aldrig tänkt något så underbart, klart och starkt. Hans läppar började darra, han log, han brast plötsligt ut i ett skratt, som befriade honom från allt hat, all ängslan och modlöshet.” )
Grosshandlare Stormdahl, en av flera huvudpersoner i romanen, Kommentar till ett stjärnfall, är glad i vin o kvinnor och har ”en god blick”! De andra huvudpersonerna i denna och de första romanerna från 1920-talet (Timans, Stad i Mörker, Minnas, Kommentar, Avsked till Hamlet, o även Regn i gryningen fr 1933) är desto mer komplicerade: psykologiska djupstudier infogade i både tidsbundna och eviga existentiella, politiska, religiösa, sociala frågeställningar. Genomgående: inlevelsen i olika huvudpersoner, olika perspektiv, olika ”lösningar”, sätt att reagera på yttre händelser, ibland t o m hisnande perspektivskiften – t.ex. Himmelrik i Minnas. Romanerna vecklar ut sig som ett polyfont flöde där det som berättas återges via huvudpersonernas tankar och stämningar, repliker o dialoger.
Stoffet: EJ själv, hans inre associationsflöden, minnen, intryck – allt det som pågår i en människas medvetande – filosofiska och litterära influenser, tidens stämningar och skeenden. Han skriver fram sin egen och sin samtids komplexa själ. Han experimenterar. Medveten om att han är årsbarn med det nya seklet, ett tidens barn och uttolkare.
”Han skriver fram sig själv” säger Ulf Linde i sitt inträdestal 1976 över sin företrädare i Svenska Akademin, och tar sin utgångspunkt i Freud och den franska filosofen Henri Bergson, om vilka EJ i en artikel om ny fransk litteratur 1926 skrivit att de ”förändrat människans sätt att se på sig själv”. Freuds distinktion mellan primärprocesser – de omedvetna psykiska förloppen, drömmarna – och sekundärprocesser och Bergsons motsvarande distinktion mellan intuition och intelligens sätter logiken och de enkla orsakssammanhangen ur spel. ”I primärprocessen flyter alltså förfluten, närvarande och kommande tid samman i en enda ström, ett enda djupt flöde.” Samtidighet – det Bergson kallar la durée, nuflödet. Men där Freud inte tillskriver primärprocesserna något djupare kunskapsvärde (åtm. inte explicit) menar Bergson att endast intuitionen når in till verkligheten medan intelligensen, som hos Bergson likställs med det medvetna medvetandet, ”byter ut verkligheten mot dess beskrivning eller uppfattar verkligheten endast genom beskrivningen”. Bergsons tankar kring tid, minne, nuflöde påverkade hans elev Marcel Proust och Proust i sin tur Eyvind Johnson.
Ulf Linde igen: ”Så kan, för Eyvind Johnson, berättandet bli en metod att nå fram till sanningen, men då just den intuitiva sanning som Bergson talat om – den då det förflutna i ett slag utsänder nuets påträngande ljus: Nu – var det 1914! Det är mot den bakgrunden man får lov att se Eyvind Johnsons experiment med romanformen, alla hans olika sätt att bryta sönder förloppens kronologi – genom att kasta om tidsföljden, genom att framställa en och samma händelse som den uppfattats av flera olika personer osv. Syftet tycks jämt vara detsamma: att rycka loss fragmentariskt bokfört liv ur tidens ordning, ur serien av förbrukade ögonblick, så att en ny ordning kan uppstå i läsarens inre – en gnistrande kristall av oväntad samtidighet: ”en enda levande bild …”
Eller som Berättaren i ett samtal med Historikern utbrister (i min favoritroman) i Livsdagen lång (1964): ”Samtidighet, det är problemet det!”
Åter i Sverige
Eyvind Johnson återvänder tillsammans med hustrun Aase och 2-årige sonen, Tore, till Sverige 1930 och nu som en relativt etablerad författare. Nu vidtar konstnärs-och författarumgänge, återanpassning till Sverige och en växande frustration över ett inskränkt, ”mögligt” svenskt kulturetablissemang. Somrarna tillbringas i Aases norska hembygd, Tröndelag, ett landskap som kommer att spela en viktig roll i andra delen av EJ:s antifascistiska storverk från krigsåren, Krilontrilogin (Grupp Krilon, Krilons resa, Krilon själv, 1941-43). Efter en häftig förälskelse (i Gunnar Ekelöfs kvinna!) och en brytning med delar av sitt umgänge, två novellsamlingar och två romaner (Natten är här, Än en gång, Kapten! och Bobinack, Regn i gryningen) samlar han sig till sitt första stora romanepos, Romanen om Olof. Det förebådas av en mycket skarp självkritik som han låter en av sina romanfigurer, kontorschef Henrik Flax i Regn i gryningen (1933) förmedla: ”Hela din historia med den där arrendatorsflickan är inget annat än en våldsam flykt från minnen som du i alla fall känner en viss skyldighet emot.” (Se ÖL 1 s 295)
EJ hade ett par gånger besökt Norrland och sin hemstad Boden, och varje gång känt ett djupt missmod. Obehag. Men nu är tiden mogen för honom att mer direkt – men inte i Jagform, han uttrycker klart det omöjliga i det! – våga närma sig sin barndom och ungdom. Sina smärtsamma minnen. Romanen om Olof: Nu var det 1914. Här har du ditt liv. Se dig inte om! Slutspel i ungdomen utkom 1934-37 och fick ett storartat mottagande i såväl den socialdemokratiska som den borgerliga pressen. När den första delen utkom utropar Erik Blomberg: ”Äntligen en fullödig svensk roman!” Och Rabbe Enckell skriver i Huvudstadsbladet: ”I detta nu är Johnson den enda svenska författare som fullt ut behärskar den svårtillgängliga psykologiska skildringskonst den moderna romanen kräver.” (Se ÖL I s 318).
”När romandiktaren lägger fram sitt bearbetade material är det materialet hämtat ur hans eget förflutna och omtolkat eller förklätt i liknelser och symboler. All diktning är självbiografisk i någon mån, eller mycket, det är en av dess förutsättningar för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet. Men jag är övertygad om den helt igenom verklighetssanna självbiografiska romanen har aldrig existerat …den är ett omöjligt företag …Det kan hända att han talar öppnast och sannast om sig själv och sitt liv när han inbillar sig att han diktar och fabulerar.” (EJ, ”Om material och symboler”, Huvudstadsbladet, 1959) Ett säreget inslag i romanverket är inte minst det fria fabulerandet, de invävda sagorna, vilka han sannolikt hade inspirerats till av sina upplevelser av hustrun Aases, sagoberätterskans konstform.
EJ är unik som varande både proletärförfattare, skildrare av sina arbetarklasserfarenheter, och samtidigt en modern självanalyserande människa, en outsider. ”Vi söker den obehagliga sanningen inom oss själva för att kunna utrota den. Vilket är andens försvar av mänskan och försvar av sitt instrument”, skriver han själv senare i Vintergatan. Han går i spetsen för en konstnärlig nyorientering och åren utomlands var avgörande: ”Det var först efter ha blivit europé som han kunde skriva på ett övertygande sätt om Norrbotten”, avslutar Örjan Lindberger första delen av sin initierade och livfulla biografi om Eyvind Johnson, Norrbottningen som blev europé (1986).
”Människan i Tiden” – Samtiden och Historien 1938-
1938 blir ett smärtsamt brytningsår i EJ:s liv och i Europas liv. Med Romanen om Olof bakom sig och ett förnyat självförtroende som författare vill han ”ge en bild av världen sådan jag själv såg den i den form jag tycker bäst om, romanens”. Han vill utveckla romanformen. James Joyces, Ulysses, Thomas Manns Josefepos inspirerar honom genom sin ”fantasikraft och gestaltningsförmåga”. Han har stora planer, men katastrofer står för dörren. Situationen i omvärlden, fascismen, nazismen, spanska inbördeskriget, Tysklands annektering av Österrike, det stigande krigsmullret i Europa blir alltmer påträngande och kräver snabbare svar. Romanen Nattövning, som kommer ut i oktober 1938, är en tendensroman, en antinazistisk stridsskrift av ”en humanistisk socialist” (Erik Blomberg).
Och julen 1938 dör hans havande hustru Aase mycket plötsligt och hastigt i en lunginflammation. Sorgen blir svår. I noveller som kommer att bilda samlingen, Den trygga världen (1940), dedicerad till minnet av Aase, bearbetar han sin saknad. ”Lyckan kan du förklara/när den förgår./ Lyckan är underbara/ tysta, slitsamma år.” lyder samlingens motto. Han vill inte o kan inte släppa henne.
”Medan han går landsvägen fram kan han ha henne bredvid sig. De är endast skilda av dimman och han hör inte hennes steg därför att hon går i takt med honom och stannar när han stannar och håller andan och lyssnar efter hans steg när han lyssnar efter hennes…. Borta är hon. Men borta är också de dagar som följde sedan. På den punkt där drömmarna och saknaden glider in i varandra kan de åter mötas. Han kämpar för att inte behöva lämna verkligheten men för att kunna dra henne tillbaka in i den: ett hem i molnen, men ett hem för en stund, eller föreställningen om ett hem.” (ur novellen ”Dimma”, Den trygga världen.)
Den samtida dramatiska händelseutvecklingen i omvärlden tvingar honom ”att inte lämna verkligheten” och EJ finner en ny kärlek och blivande hustru, bibliotekarien och finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser, i Finland under en reportageresa där i mars 1940. Efter krigsutbrottet i september 1939 och Sovjets angrepp på Finland i slutet av 1939, i skydd av Ribbentrop-Molotovpakten, engagerade sig EJ, liksom många andra arbetarförfattare, för Finlands sak. Bland dem fanns Harry Martinsson som även han blev ”reseagitator” i Finlandsrörelsen ” av naturlig och frivillig ingivelse. De blev genast kallade aktivister, vilket bara var en heder, ett verkligt hedersskällsord i en tid då nästan alla hukade sig i överfallscivilisationens skugga”, skriver Martinsson i Verklighet till döds (min kursiv). Sovjet drar tillbaka sina anspråk på Finland i mars -40, efter att ha stött på oväntat starkt motstånd, men bara några veckor senare ockuperas Norge och Danmark av Tyskland. Det kommer som en chock för alla. För EJ, som genom Aase har starka band med Norge och ingick i redaktionen för den nystartade tidskriften Nordens frihet, blir den svenska neutralitetspolitiken alltmer svårsmält och komplicerad. Fr o m våren 1942 ansvarade EJ dessutom för utgivningen av den lilla tidningen Håndslag, Fakta og orientering for nordmenn, som smugglades in i Norge för att till den norska motståndsrörelsen förmedla den norska exilregeringens syn på krigsutvecklingen. (En parentes: När Aksel Sandemose tillfrågades vem som var Norges bästa författare svarade han: Eyvind Johnson. ”Men han är ju inte norrman? ”Det ger jag faan i!”)
Redan i romanen Soldatens återkomst (1940) – ”Över oss hopar sig molnen. Jag vet inte längre hur fritt vårt land är. När jag fyller fyrti är jag kanske mer undersåte än medborgare…” – men framför allt i sitt andra stora romanepos, Krilon-trilogin (Grupp Krilon, Krilons resa, Krilon själv) som utkom 1941-43, utforskar och bearbetar han enskilda människors frihetspotential i en tryckande tid, andra världskriget tid. ”Avsikten var ju inte att göra en ’politisk’ roman utan en bok om mänskoöden före, inne i och kring ett aktuellt skede”, skriver EJ själv i ett brev senare. Inte bara Krilon, utan vid sidan av honom får en rad personer komma till tals med sina tankar, sina känslor och sitt sätt att tolka den tillvaro de lever i, inklusive författaren själv med ”uppdraget att kommentera, tolka eller ifrågasätta det episka stoffet” (ÖL II s 71). Förutom Thomas Manns Josefepos har även Montaignes essäer, vars ”fyllighet” EJ framhävt, varit inspirationskällor. Konst, musik, hantverk, vänskap, civilkurage, svek, brott och straff, kärlek, politiska ståndpunkter, rasfördomar mm. gestaltas i romanen.
Oförglömlig är inledningen – den 2,5 sidor långa beskrivningen av Krilons utseende, inte minst hans näsa. (Jfr inledningen av Strändernas svall, skildringen av Odysseus utseende, inte minst mun!)
Krilon-trilogin är en av de mest mångbottnade, överraskande och tänkvärda romaner jag, Eva, någonsin läst. I romanens form och via dess ymniga persongalleri kunde EJ uttrycka sin kritik av och raljera med den fega sidan av den svenska neutralitetspolitiken, rädslan att stöta sig med ”grannen i söder”, som t.ex. fick regeringen att ingå transiteringsöverenskommelsen. Med sitt kraftfullt antinazistiska och humanistiska budskap fick Krilon ” sina mest hängivna läsare i Sverige … i Handelstidningens Göteborg och därifrån hedrades författaren på våren 1944 med det Heymanska priset. Förmodligen var det tack vare detta som familjen hade råd att ta semester det året. Några veckor i juli och augusti tillbringades på Donsö i Göteborgs skärgård.” (ÖLII s. 138)
Och det var på Donsö han började formulera inledningen till sin nästa stora roman, Strändernas svall, EJs egen personliga och geniala tolkning av Odysséen. Havet återförde honom till Homeros och Odysseus värld. Strändernas svall, som kom ut 1946, hade en undertitel – en roman om det närvarande – som anger att EJ här fortsätter att bearbeta kriget/krigen, men nu kriget som fenomen. EJ gör Kalypso, Odysseus älskarinna, till taleskvinna för en anti-patriarkal, Reichinspirerad, pacifism: ”De höga (gudarna) vill ha mänskomännen för andra ändamål. (..) Och jag förbannade deras krig som tog männen från kvinnorna, tog lemmen från deras slida, skilde de förenade kropparna och de förenade munnarna. Krig, det är den slaka lemmens manlighet. Istället för manslemmar av kött och senor ville De Höga se lemmar av trä och brons, de ville se lansar och svärd i manshänderna.” (min kursiv) I EJ:s tolkning blir Kalypso ingen egoistiskt trånsjuk och possessiv älskarinna utan en vis kvinna som påverkar Odysseus i grunden. Drömmen om en värld och tillvaro utan krig följer honom sedan under hans väg hem till Ithaka.
1947 lämnar EJ åter Sverige och bosätter sig med sin familj, hustru och två små barn, i den lilla tessinska staden Brissago, vid Lago Maggiore, nära den italienska gränsen. De stannar där i två år, bor därefter ett år i England för att sedan återvända till Sverige för gott 1950. 1957 väljs EJ in i Svenska Akademin och 1974 tilldelas han Nobelpriset tillsammans med Harry Martinsson. I augusti 1976 går han ’ur tiden’.
Strändernas svall bildar avstamp för de historiska romaner som dominerar EJ:s efterkrigsproduktion – Drömmar om rosor och eld, 1949, Molnen över Metapontion, 1959, Hans nådes tid, 1960, Livsdagen lång, 1964, Några steg mot tystnaden, 1973 – vilka alla utspelar sig med huvudsakligen Frankrike, Schweiz och Italien som fond, i landskap och städer som EJ personligen kände och som alla med sina olika experimentella litterära grepp fortsätter och vidareutvecklar hans humanistiska grundhållning, hans existentiellt-psykologiska människoporträtt och samtidiga utforskande av vad samhälleligt våld och förtryck, makt, gör med och mot den enskilda människan.
Men här finns också något mer. Att som EJ söka sig själv, förnimma åtminstone glimtvis människans inre frihet, ger särskilda insikter i livsströmmens gåta.
”Det kan tyckas”, viskade professor Lévy, ”det kan tyckas, ibland, när man är trött, det kan tyckas att allting har hänt förut på alla platser där man har varit. Det kan tyckas att allting är färdigt som händelse. Det kan tyckas att allt är fullbordat. Men det är nog inte så, kära kamrater. Varenda händelse är en alldeles ny händelse. Det är därför som livet ännu finns. Och det gör att vi alla kan hoppas.” (Molnen över Metapontion)
Refererad litteratur om Eyvind Johnson:
Örjan Lindberger (ÖL 1), Norrbottningen om blev europé (1986)
– (ÖL 2) Människan i tiden (1990)
Ulf Linde, Eyvind Johnson, inträdestal i Svenska Akademin, 1976
Thure Stenström (TS), Romantikern Eyvind Johnson (1978)