Eyvind Johnson och Harry Martinsson
1974 tilldelades Eyvind Johnson och Harry Martinsson Nobelpriset i litteratur.
Motiveringen för EJ löd: ”För en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”. Och för Harry Martinsson: ”För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos.” EJ hade redan när Harry Martinsson besökte honom i Paris på 1920-talet uppfattat honom som en kär lillebror – unge Harry kom förmodligen att i någon mån ersätta förlusten av brodern Tore som emigrerat till Canada och vars död i TBC EJ sörjde djupt – samtidigt som han beundrade hans författarskap. I ett brev till Helmer Diktonius vid jultid 1930 skriver han: ”Martinsson har lungsot och lever kanhända inte så länge till. Han är 25 år. Han är en av dem som har riktigt rena fingrar – inte många här. ….. jag skulle lägga min hand under slaktaryxan om jag kunde göra ngt gott för honom.” (se ÖL I s. 268) I samband med krigsutbrottet och deras gemensamma engagemang för Finlands sak, skriver EJ till HM: ” …. Ifall det skulle börja brinna och vi slungas in i det obekanta vill jag säga dig detta. Du är inte endast en stor diktare. Du är också en av de finaste och mest raka mänska jag träffat. Du är av den sort som får mig att tro att mänskligheten har en hög mission trots allt.” (dec. 1939) Och när Nobelpriset kungjordes hösten 1974 skriver EJ i sin dagbok: Glad naturligtvis – och i högsta grad för Harrys räkning- den store diktarens!”
Båda är s k proletärförfattare, båda autodidakter som ger sig ut i världen, långt ut i världen, båda befinner sig i hela tiden i uppbrott, i en form av livslång hemlöshet som gör att deras djupgående personliga bristkänsla och sökande bestämmer grundtonen i deras verk och skapande. De var båda litterärt nydanande, men samtidigt djupt och genuint engagerade människor som aldrig skapade konst för konstens egen skull. Båda har djupgående personliga förluster, ursorger, att brottas med: Harry Martinsson förlorade både sin far och sin mor i tidig ålder, EJ sin far, stenarbetaren som djupt deprimerad blev ”liggande på kammaren” och dog i förtid, vilket skapade både en faktisk frånvaro av faderlig vägledning och en bestående ångest över att själv vara bärare av samma sjukdom, en ärftlig depression. Han fick inte förrän långt senare veta att fadern i själva verket led av stenlunga, silikos. I ett brev till vännen R Värnlund från Berlin 1922 skriver EJ: ”Min far dog som en dåre – har jag talat om det för dig – eller har jag det inte? …och därför hade han varit inne på dårhus. Och jag har hans blod – det är min mor som har räddat mig hittills – men efter detta hittills är också något….”
Där den ene, Harry Martinsson, kanske mest av allt söker en förlorad Moder och gör Naturen/Jorden – Doris dalar – till målet för sin undersökning, ambivalens och längtan, bearbetar den andre, EJ, sin Fadersbrist, vill erövra Världen, Historien, Bildningstraditionen, försöker göra sig hemmastadd i Europa, men inte bara i nutid utan alltmer via Europas historia: krigen, orättvisorna, fascismen, förtrycket och i dess spår, ofriheten, fegheten – hur, varför? Ligger det i människans natur? I samhällsordningen? Och följaktligen: Vem är jag? Vad formar en människa? Vilka är vi människor?
Till skillnad från HM hade EJ en relativt trygg moderjordisk förankring; han hade t o m två mödrar, fostermodern/mostern och modern, vilket gör honom robustare än den sköre och sårbare Martinsson.
Tillsammans ger de två en helhetsbild av inte bara sin samtids mentala horisonter och problematiker utan anger också tack vare sina djuplodande och sensibla outsiderperspektiv vad som förblir grundläggande frågor/problem: Naturen – miljöförstöringen och Världen/Historien/Europa – psyke, identitet, kosmopolitism. Insikter som folk i gemen ännu är långt ifrån att omfatta, idag kanske längre bort från än någonsin?
Det förstod man inte då, när det begav sig. Det faktum att 1974 års Nobelpris i litteratur till just dessa två lysande svenska ’proletärförfattare’ blev föremål för föraktfulla och negativa reaktioner från tongivande, etablerade kulturskribenter i en tid av vänstervåg och idealisering av arbetarklassen, av ’proletären’, är en skamfläck i svenskt kulturliv. Bland andra Kurt Aspelin, SE Liedman, KE Lagerlöf, Olof Lagercrantz, Karl Wennberg och Sven Delblanc tycktes gripas av ett slags självförakt å svensk litteraturs vägnar: ”befängt”, författare som är ”passé”, ”återfall i nationalism och provinsialism”, ”ett katastrofalt beslut” mm. Och det faktum att EJ och HM var medlemmar i Svenska Akademien uppfattades som tecken på att denna då som nu åtråvärda/kritiserade institution var korrupt och suicidal. (se ÖL II s. 445 ff)
Akademin överlevde dessa angrepp, men inte Harry Martinsson. Han tog dem så hårt att de sannolikt bidrog till hans självmord. EJ tog uppståndelsen mer med ro. Han hade redan i samband med Författarförbundets upprop i IB-affären 1973 – tillsammans med 16 andra medlemmar i förbundet – distanserat sig från revolutionära trender i tiden, t.ex förbundets beskrivning av Sverige som ett närmast ”fascistiskt land”. Hans egen bakgrund, Europaerfarenheter, historiska kunskaper och perspektiv hade gjort honom immun mot tidsopportunism.
”Som idédebattör och idédiktare var han en länk i en kedja av tänkare som Leszek Kolakowski har beskrivit sålunda: ’Det finns en annan sorts skepticism, känd sedan många århundraden, ett slags bildad libertinism. Den är vanligtvis sammanbunden med uppfattningen att eftersom vi inte kan nå den absoluta grunden, är det säkrast för oss att leva inom en historisk tradition, och studera såväl dess galenskap som dess storhet. Det skänker förvisso ingen andlig säkerhet, men åtminstone skyddar det oss mot fanatism’.” (ÖL II s. 448-9)
Ref.
Örjan Lindbergers biografi i två delar om Eyvind Johnsons liv och författarskap:
– Norrbottningen som blev europé (1986) (ÖL I)
– Människan i Tiden (1990) (ÖL II)