Reflektioner kring ett seminarietema: Uppmärksamhet
Temat Uppmärksamhet fick mig genast att minnas hästarna! Hästarna i hagarna som var de som reagerade starkast när Fredsmarschen drog förbi på vägarna ner genom Europa, från Köpenhamn till Paris, sommaren 1981. De rusade ner mot oss, stannade upp halvvägs, spetsade öronen, stod blickstilla och uppfattade omedelbart och instinktivt en fri hjord, en ännu inte infångad o tämjd flock, och de mindes sin urtid, sina verkliga liv. Inget eller nästan inget under vår långa vandring gjorde ett starkare intryck än denna deras absoluta uppmärksamhet och samtidiga sorg.
I människans urtid, paleolithikum, då vi levde av samlande o jakt, uppfattades djuren som överlägsna inte bara i överlevnadsförmåga – i snabbhet, skicklighet, konstitution (sinnesorgan, päls, tänder, mm) – utan framför allt i sin till synes övernaturliga förmåga att tolka den omgivande gåtfulla och mäktiga naturens tecken o signaler. Plötsligt satte en hel hjord eller flock i rörelse. Varför? Djuren hade kännedom om förhållanden o fenomen som människorna inte hade och därav totemkulterna med ett djur som anfader/moder, t.ex. en björn, en rovfågel, liksom djurens gudomliga ställning i den gammalegyptiska religionen (babianen, katten, sjakalen, flodhästhonan…) som alla baserade sig på noggranna iakttagelser av dessa djurs säregna beteenden, vilka i sin tur ansågs vittna om deras inblick i för människorna förborgade hemliga och gudomliga samband.
Uppmärksamheten hos jägaren och hos djuren, – den absoluta mobiliseringen av alla resurser, sinnen – för att kunna överleva lever kvar i den mer utvecklade intelligensen hos dagens utsatta – människor som fortfarande måste kämpa för sin blotta överlevnad.
I vår egen västerländska värld o tid där den fysiska överlevnaden tryggas av teknik o artefakter/materia är det den själiska överlevnaden, inte den fysiska, som borde stå i centrum. Men eftersom den är osynlig, rör sig i en osynlig dimension tenderar vi att glömma, strunta i, bortse ifrån den, låta den drunkna i rastlös underhållning, förströelse, i alla de otaliga flyktvägar vår civilisation förser oss med. Ändå är den avgörande, och oförmågan att förstå dess lika avgörande betydelse en katastrof. Att synliggöra den själsliga, andliga överlevnadskampen en av våra stora uppgifter i denna tid.
Vi skulle kunna säga att de ångestridna, ”högkänsliga”, har ett gigantiskt försprång härvidlag, med sin fruktan som gör dem ständigt på helspänn, till övermått uppmärksamma på t.ex. sina kroppssignaler, andra människors ansiktsuttryck, stämningar mm. Men det finns förstås andra ingångar: Uppmärksamhet som en form av kärlek:
Ornitologen överlever själiskt genom sin trofasta, långvariga väntan på att få se den eftersökta fågeln. Och hos Simone Weil samma uppmärksamhet, men en Väntan på Gud. Hypomoné, ett ord som”inte bara betyder uppmärksamhet, utan förbidande, inväntande, total själsvakenhet eller hängivenhet åt det skådade eller studerade”.(Emilia Fogelclou, om Simone Weili Helgon och Häxor) Intressant är att ett av verbet, hypomenw:s bibetydelser (enl.Liddell&Scott) är: väntan på en attack. Alla sinnen är på helspänn. Precis som för djuret och för jägaren i vår urtid. Men här handlar det om att vinna själsnäring, ”Väntan på Gud”. Att inte missa ögonblicket.
Uppmärksamhet som lyssnande, lyhörd förbidan:
Var och en som undervisat vet hur avgörande ett uppmärksamt auditorium är. Jag brukar säga att en föreläsning – hur väl förberedd o stoffylld den än är – står o faller med åhörarnas förmåga att lyssna. Det räcker med att några få verkligen lyssnar, är uppmärksamt närvarande för att ge den stimulans som får föreläsaren att överskrida sig själv, skapa o tänka nytt, och tillsammans med åhörarna skapa en genuint meningsfull händelse, en verklig händelse.
Eva B M sept. 2014
– bidrag till ett kritikerseminarium i Sthlm på temat Uppmärksamhet