Till Houda som gav vår resa en flygande start
Syrisk mosaik och damaskensk humanitet – några intryck från en resa till Damaskus maj 05
När planet från Arlanda flyger in över Syrien och närmar sig Aleppo och den ovanligt vackra åkerbruksmosaiken i mättade ockragula, terraröda och gröna nyanser breder ut sig under oss brister jag i gråt. Hit har jag längtat. Här på denna bördiga slätt, denna halva av ‘den fruktbara halvmånen’ (vars andra spets sträcker sig ner i Mesopotamiens floddelta, det nuvarande Irak) började det första vildvetet växa upp när den senaste arktiska istiden släppt sitt grepp. Här inleddes den bofasta civilisationen i vår del av världen för mer än tio tusen år sedan. Det inger stor ömhet för oss människor.
”Lorsque nous nous trouvons en Syrie nous fusionnons avec l’histoire elle -même, chaque grain de sable est une lettre lumineuse dans le livre éternel de l’humanité.” (ung. ”När vi befinner oss i Syrien sammansmälter vi med Historien själv, varje sandkorn är en lysande bokstav i mänsklighetens eviga bok.” Buccellati, italiensk arkeolog, ledare f de amerikanska utgrävningarna i Khana vid Eufrat)
Med detta citat som jag memorerade ur en liten fransk skrift om Syrien redan andra dagen i Damaskus tröstade jag många av de sympatiska och kultiverade Damaskusbor jag mötte och samtalade med när de med en viss bitterhet i rösten frågade mig om jag tyckte att de såg ut som terrorister. Frågan var skämtsam men det var ju vad som sades om dem i västvärlden. Ett mer malplacerat epitet är svårt att uppdriva.
Trafikdansen i Damaskus
Redan efter en dag gör jag det också. Gör som Damaskusborna, går rakt ut i gatan, kryssar mig fram mellan bilarna i den snabba livliga flerfiliga trafiken, och tar mig över helskinnad. Det går bättre och bättre för var dag. Upplever det alltmer som en dans, en spontant koreograferad, djupt personlig, dans mellan bilförarna och mig. Ackompanjerad av en bilhornskonsert i alla tonarter. De känner av mig och jag dem. Jag och min kropp och bilföraren och hans/hennes plåtkropp jämbördiga parter. En gång tidigare har jag haft samma känsla av jämbördighet, av fundamental humanitet i en storstadstrafik; det var i Rom på 1970-talets slut, men här upplever jag ytterligare dimensioner. Här finns mer utrymme för lekfullhet, djärvhet, men också för försiktighet och tveksamhet; ett anfall av feghet driver mig aldrig helt tillbaka till trottoaren, nästan alltid är det någon bilförare som uppfattar min tvekan och släpper fram mig. Och det är just uppmärksamhet, känslighet, intelligens som tycks vara de bärande principerna i Damaskus spontant dansanta trafik.
Förhållandet mellan bilar och bilförare sinsemellan styrs av samma principer. Hisnande snabba filbyten i hög hastighet, en oavbruten kommunikation via bilhornen. Filer, filmarkeringar, tycks vara lika oväsentliga som för täten i ett hundrameterslopp. En lek att komma fram snabbt. Men aldrig tycks målet skymma blicken för medmänniskan. Mest hisnande tillitsfull är cyklisternas halsbrytande framfart mitt inne i och ibland rakt emot den intensiva strömmen av bilar. Visst finns vid vissa stora korsningar övergångsställen trafikljus och ytterst auktoritativa trafikpoliser, men de tycks inte uppfattas som absoluta överordnade instanser utan även de som jämbördiga partners. Inte en enda olycka ser jag på två veckor vare sig inne i Damaskus eller på vägarna därifrån österut och söderut.
Jag kan inte låta bli att jämföra med en annan storstad i ett annat medelhavsland, Athen, som ur trafikperspektiv framstår som Damaskus absoluta motpol. Skulle jag gå rakt ut på en trafikerad gata i Athen skulle jag omedelbart bli dödad. Utan tvekan. Där finns inga som helst utrymmen för improvisationer, möten, lek. Landsvägarna på Attika är kantade av kors över människor som dödats i trafikolyckor. Och ljuden från Athens bil- och den, pga parkeringsplatsbristen, allt mer omfattande motorcykeltrafiken är minst av allt musisk, snarare ett öronbedövande vrål och rytande som om Hades släppt lös sina varghundar, ett rytande från helvetet självt.
Vad beror skillnaden på? Inte av tillfälligheter. Trafiken speglar på ett kanske ovanligt tydligt och omedelbart sätt ett själsligt klimat, ett kulturtillstånd, inte ett statiskt utan ett föränderligt mått på hur folk mår innerst inne. Ju fler individer som är i balans desto mer individualiserad, human och tolerant trafik. Och tvärtom.
Ibn Battutas iakttagelser i Damaskus på 1300-talet.
Förutsättningen för den uppmärksamhet, känslighet och intelligens och lekfullhet som präglar Damaskustrafiken kan inte vara annat än en grundläggande tillit till medmänniskan. Och det är en tillit som visar sig ha gamla anor i denna världens äldsta ännu bebodda stad och vara djupt rotad i dess sociala kultur. När Ibn Battuta (från Tanger), han som brukar kallas Islams Vandringsman eller Arabvärldens Marco Polo, under sina många resor i arabvärlden och Asien mellan åren 1325 – 1354 kommer till Damaskus år 1326 häpnar han över ”omfattningen och variationsrikedomen när det gäller den religiösa välgörenheten” i staden. ”Den saknar motstycke”, menar han. ”Man ger hjälp till gamla som inte klarar av pilgrimsfärden till Mecca och betalar andra som reser i deras ställe. Det finns fonder som skänker brudutstyrslar till flickor vars familjer inte har råd att utrusta dem själva, och det finns till och med fonder som löser ut fångar från fängelserna. Man ger hjälp till resenärer, och de får mat, kläder och kontanta medel för att de skall kunna ta sig hem….man har fonder som betalar uppsnyggning och stenläggning av gatorna ….” Ja, det tycks ha funnits fonder för alla problem som kan dyka upp. Ibn Battuta blev själv vittne till en belysande incident: ”En dag när jag gick på en gata i Damaskus såg jag en tjänare som hade tappat ett kinesiskt porslinsfat vilket hade slagits sönder i bitar. En grupp människor samlades runt honom och en av dem sade: ‘Samla upp bitarna och ta dem till den som förvaltar utdelning av medel till husgeråd på det allmännas bekostnad.’ Tjänaren gjorde som mannen sagt. Mannen gick med honom och slaven fick en summa pengar som räckte till att köpa ett nytt fat. Det är en utmärkt institution för hade den inte funnits skulle tjänaren säkert fått ordentligt med stryk av sin herre eller i alla fall hårda förebråelser för att han slagit sönder fatet, och slaven skulle ha blivit mycket ledsen och upprörd.” (sv. utgåva s.70)
I den damaskenska omtanken om medmänniskan finnes vare sig ”herre eller slav, jude eller grek”. Kraften i denna humanitet och sammanhållning tycktes också ha skonat Damaskusborna under den stora pesten om vi skall tro Ibn Battuta. Han återkom till staden i juli 1348 och blev vittne till de gemensamma ansträngningarna att övervinna den fruktade farsoten. Vicekonungen hade just då uppmanat hela folket i staden att fasta i tre dagar och inte laga till något ätbart på marknaderna, där de flesta vanligtvis åt sin mat. ”Den sista fastedagen var en torsdag. Sedan samlades alla i den stora moskén, emirer, sharifer, qadier, teologer och alla andra, tills byggnaden var överfull. Där tillbringade de sedan torsdagen med böner och litanior. Efter bönen i gryningen på fredagen gick de ut tillsammans med koraner i händerna och emirerna gick barfota. Hela befolkningen anslöt sig sedan till processionen (ut till den s k Fotavtrycksmoskén ett par kilometer söder om staden), män och kvinnor, stora och små. Judarna kom med sina Heliga skrifter och de kristna med sina Evangelier, och alla hade kvinnor och barn med sig. Hela den stora samlingen av människor grät och bad till Gud om nåd, och man fortsatte ända till mitt på dagen. Sedan återvände alla till staden och höll fredagsbönen, och Gud visade misskund. I Damaskus dog inte ens två tusen människor om dagen, medan dödssiffran i Kairo och Gamla Kairo nådde ända till tjugofyra tusen om dagen.” (s.69)
Man undrar hur en så utvecklad och unik stadskultur kunnat utvecklas. Ett svar handlar om den syriska mosaiken och ett annat om stadens roll i det syriska området. (Se Islams vandringsman. Ibn Battúta, Arabvärldens Marco Polo 1325-1354. Hallonquists förlag, 1989. Översättning Mikale Mörling)
Syrisk mosaik
Mosaik är inte bara ett ord som stämmer in på jordbruket. Mosaik är en central metafor för att förstå hela landet Syrien. I Syrien kan vi följa kulturskikt på kulturskikt ända från begynnelsen: de första städerna under neolithisk tid, de stora högkulturerna under bronsåldern och under antiken, den förislamska arabiska, nabateiska kulturen, de första kristna kyrkorna och klostren, den islamska kulturens olika faser, den ottomanska eran, spåren efter den franska kolonialismen (bl a en komplett uppsättning franska klassiker på stadsbiblioteket i Damaskus!), och slutligen arabisk nationalism och socialism i en säregen allians med sovjetisk stalinism.
Här finner vi också de tre stora monoteistiska religionstiftarnas första avgörande steg eller impulser – Abraham i Harran, Paulus i Damaskus och Mohammed i Bosra – och hit har under det senaste seklet en rad olika folkgrupper tagit sin tillflykt: bl a armenier, kurder, tjerkesser, palestinier, och nu irakier, vilka alla tagit med sig – och fått möjlighet att att bevara – sina religiösa och kulturella traditioner. Den enda folkgrupp som saknas och borde finnas här men som utvandrat är judarna; av 24 000 vid 1900-talets början finns nu blott ett par hundra kvar, dels till följd av den sionistiska rörelsen och dels senare p g a konflikten med Israel, som komplicerade och försämrade judarnas situation.
Men mitt inne i Gamla stadens judiska kvarter finns nu ett intensivt verksamt konstnärscentrum. Med skulptören Mustafa Ali som drivande kraft pågår där nu en restaurering av övergivna hus i syfte att skapa ateljéer och gallerier och på så sätt dra till sig och koncentrera konstnärlig verksamhet hit.
Mustafa Ali, utbildad i både Syrien och Italien, en klassiskt skolad modernist, är också initiativtagare till Jeem, ett internationellt skulptursymposium,sponsrat av det syriska kulturdepartementet och syriska företag. Det första symposiet ägde rum i juli 2004, i bergen ovanför Latakia vid Syriens medelhavskust, med sjutton skulptörer från hela världen vars verk nu utgör grunden för ett permanent utomhusmuseum på platsen för utställningen. Tanken är att symposierna i fortsättningen skall anordnas med ett par års mellanrum.
Summan av den syriska kardemumman är en unik kulturell och religiös mosaik som inte bara består av de olika folkgrupperna och deras religiösa och kulturella egenarter utan som också genererat unika legeringar, organiska sammansmältningar av olika traditioner, inte minst synligt i den exceptionellt stora mångfalden av kristna och islamska kyrkor och trosriktningar där korsbefruktningarna är tydliga. (Se Ingmar Karlsson, Korset och halvmånen, W&W, 2005)
Den religiösa och kulturella tolerans som kännetecknat såväl det hellenska och romerska imperiet som det islamska och ottomanska med dess ‘millet’-politik, både gynnade och förstärktes av den starka urbana traditionen i Syrien.
Det är städerna, inte landet/nationen, som utgjort den härbärgerande formen för den syriska mosaiken. Med sitt strategiska läge som ”bro eller ett gigantiskt vägskäl mellan de tre kontinenterna Europa, Asien och Afrika” har detta geografiska område, – vars samlande beteckningar varit många under historiens lopp, Kanaans land/ Storsyrien/ Levanten/ Mellanöstern – från början varit föremål för omgivande rikens och imperiers expansionsbegär, dominans och maktkamper (från de egyptiska, hettititiska, babyloniska, assyriska, persiska, grekiska/hellenska, romerska, till de arabiska, europeiska, turkiska osv.). Här har aldrig eller endast under korta perioder kunnat etableras och än mindre stabiliseras några större riken, vilket Israels historia är ett ’bra’ och tragiskt exempel på. Syriens egen historia är därför i första hand knuten till städer, stadsstater med omland, där inhemska och omgivande högkulturers religiösa och kulturella traditioner samexisterat och med tiden sammansmält i originella föreningar. Så kan vi till exempel i de arkeologiska fynden från bronsåldersstadsstaden Ugarit vid Medelhavskusten, strax norr om nuvarande Latakia, se guda- och gudinnegestalter hos vilka såväl specifika hettitiska som egyptiska och sumeriska/mesopotamiska och även minoiska symboler och särdrag förenats med inhemska. Och precis samma sak ser vi i idag, i de islamska trosriktningar som bara återfinns i Syrien, som exempelvis de alawitiska och drusiska, hos vilka inte bara judiska och kristna utan även grekiska och gnostiska föreställningar ingår i en helig allians med den islamska religionen.
Och det tycks fortfarande vara sin stad, snarare än sin nation, som dagens syrier i första hand identifierar sig med. Det nuvarande Syrien, vars gränser drogs upp efter första världskriget, är en ung nation, lite mer än ett halvt sekel gammal, och även om den panarabiska nationalismen, kriget med Israel och antisionismen, samt det inhemska Baathpartiets moderniseringspolitik skapat övergripande förenande band, är det mycket som tyder på att tillhörigheten till den egna staden – antingen en stad där den egna religiösa eller etniska gruppen dominerar eller en storstad där man sedan århundraden levt i sina kvarter i fredlig samexistens med övriga befolkningsgrupper – fortsätter att väga tyngst. Nästan alla jag talar med i Damaskus nämner av sig själva, och med särskild betoning, vilken stad deras släkt kommer ifrån.
Med stadens egen specifika och ofta dramatiska historia som en gemensam mänsklig referenspunkt och kärna har de många olika religiösa och etniska befolkningsgrupperna på en gång kunnat bevara sin egenart och samtidigt utveckla en öppenhet och respekt inför olikheterna. Just därför att man inte eftersträvat en integration och utplåning av skillnaderna har en genuint mångfaldig kultur kunnat skapas, vars essens kanske är just den vänlighet, hjälpsamhet, stillsamma humor och finess man möter som utlänning=gäst i Syrien och som alla västerlänningar vittnar om som en av de starkaste upplevelserna. Ibn Battutas reflektion från sitt besök i Damaskus 1326 är fortfarande lika sann.” Alla främlingar som besöker staden blir väl behandlade och man ser noga till att de inte tvingas till någon handling som kan skada deras självkänsla.”
Poesin lever i Damaskus
”Det arabiska språket är ett språk skapat för poesi, inte för affärer eller administration” sa den unga flygvärdinnan på Syrian Air med stolt värdighet när vi samtalade en stund om olika språks karaktärer under mellanlandningen i Aleppo på väg till Damaskus. Och så är det: på arabiska görs ingen skillnad mellan kunskap och poesi; verbet sha´ara betyder såväl att få kunskap, bli medveten om, som att dikta, skapa poesi (shi´ar). Att vara omedveten är på arabiska detsamma som att vara opoetisk – och tvärtom! Och att inte bara vetet utan även poesin ännu frodas här i ’den fruktbara halvmånens’ jordmån fick jag många bekräftelser på under min vistelse i Damaskus.
En kväll fick vi – tack vare vår goda vän Houda från Göteborg – lyssna till Ibtasam As-Samadi, poet och parlamentsledamot, när hon med stor inlevelse och på sin mjuka syriska dialekt läste ur sin nya diktsamling, Bikamal Yasminha(ung. Fullkomlig är denna Jasmin) inför en stor och ljudligt entusiastisk publik och i närvaro av både teve och press. Jasminen är en symbol för staden Damaskus och evenemanget ägde rum på Maktab Anbar – ett gammalt, vackert restauerat palats i ‘Gamla stan’, som efter att ha fungerat som skola under större delen av 1900-talet nu är ett av stadens kulturhus. Under mottagningen efteråt, när den officiella uppståndelsen kring Ibtasam Samadi och hennes nya diktsamling lagt sig en smula, hände något som fick mig att än mer förstå vad poesin betyder för människor här: en äldre kvinna brast plötsligt spontant ut i diktreciterande, människor samlades genast kring henne, hon fortsatte under bifall, och så snart hon tenderade att vilja sluta var det någon bland de närvarande som med hela sin kropp eller ett ord eggade henne att fortsätta. Stämningen var hög, lycklig. Senare fick jag veta att kvinnan var Saida Al- Mousawi, känd irakisk poet och litteraturkritiker som nu lever i exil i Damaskus.
Någon dag senare tittade jag av nyfikenhet in i en liten bokhandel med det lockande namnet The Future Humanist och med en arabisk utgåva av ‘Le petit prince’ i skyltfönstret. Där inne satt ägaren, en sympatisk ung man, och drack kaffe med en äldre gentleman. Även jag fick som seden bjuder en kopp kaffe och en animerad pratstund. Och samtidigt två nya vänner, varav den äldre visade sig vara författaren Issa Fattouh, som nyligen – på den unge mannens förlag, Kiwan – publicerat ett biografiskt och analyserande verk om arton kvinnliga arabiska poeter, både döda och nu levande, bland de senare Ibtasam As-Samadi. Jag fick förstås med mig ett signerat exemplar av den med en hälsning till svenska poeter från vännerna i Damaskus.
Ännu finns ingen kvinnlig arabisk poet i svensk översättning, men det är förhoppningsvis bara en tidsfråga. Under tiden kan vi (förutom utgåvor av Adonis) avnjuta FIB Lyrikklubbs vackra utgåva,Alkemins blå eld – modern arabisk poesi, och en samling noveller av kvinnliga arabiska författare, En doft av mynta, utgiven av förlaget Dar-al-Kitab (Bokfloden)
Biblioteksliv i Damaskus
I Syrien har det alltsedan 70-talet regerande Baathpartiet under alawiten Assads ledning satsat dels på landsbygdsutvecklingen och dels på kulturen. De anrika sunnitiska patricierfamiljerna i de större städerna – Damaskus, Aleppo, Homs och Hama – har fått maka på sig för en socialistisk politik som gynnat det enkla folket. Många av de gamla palatsen har blivit kommunala skolor och kulturhus; folkbibliotek finns i alla landets städer, och dessutom har många grundskolor, sjukhus, och de flesta intresseorganisationer och institutioner sina egna bibliotek.
När jag besöker det stora Assad-biblioteket i Damaskus, som invigdes 1985 och fungerar som både universitetsbibliotek och nationalbibliotek, har studenterna, varav minst 50 % är kvinnor, just avslutat vårterminens examina. Den imponerande niovåningsbyggnaden med sina 22 000 kvadratmeter verkar nästan ödsligt tom. Bara en och annan eftersläntrare och utländsk student dröjer sig kvar, ett fåtal i jämförelse med den stora personal som befolkar receptioner och informationsdiskar. Jag får genast hjälp och en engelsktalande tolk, en ung studentska som, i likhet med så många andra unga jag möter, studerat ’English Literature’ och blir glad över att få öva sig i att tala engelska. Nu arbetar hon deltid på biblioteket och under livligt samtal lotsas jag till rätt avdelning.
Det visar sig emellertid att det jag är intresserad av, de tidigkristna dokumenten, överförts till patriarkatets bibliotek inne i Gamla Stan, men förteckningarna över manuskripten tas genast fram åt mig och lika snabbt får jag den arabisk-engelska ordbok jag ber om. Efter ett par timmars mödosamt stavande och slående i lexikon beger jag mig på strövtåg i den gigantiska byggnaden, som inger mig en känsla av sovjetisk kulturambition i en orientaliskt vänlig och avspänd version, om det nu går att föreställa sig. Här finns avdelningar med angränsande läsesal för alla fakulteter och ämnesområden. Med bibliotekarien på den stora samhällsvetenskapliga avdelningen samtalar jag länge om litteratur, om Selma Lagerlöf, Adonis och Syriens många kvinnliga poeter, innan jag synar hyllorna som visar sig domineras av statistik och FN-rapporter.
Mer renodlat orientaliskt är Zaheriabiblioteket i Gamla stan, Damaskus stadsbibliotek sedan 1947. Så byggdes det också redan år 1277 av mamelucksultanen Zahir Baybar som akademi och skola. Jag visas runt i bokmagasinen av den vänlige biblioteksvaktmästaren, som leder mig in i de trånga dammiga gångarna, upp och nerför spiraltrappor, där arabiska och europeiska verk från olika epoker samlats, och samsas intill varandra på hyllorna. Principerna bakom ordningen höljd i behagligt dunkel. Finner resterna av den franska kolonialismen i form av en nästan komplett uppsättning franska skönlitterära klassiker, men också flera skönlitterära, kulturhistoriska och filosofiska verk på engelska.
Vaktmästaren trycker sig kärleksfullt allt närmre den entusiastiska utländskan och hon och jag inser att vi i anständighetens namn snarast bör välja ut en bok. Tar en av Glanville, The Egyptian Legacy, med ett intressant kapitel om det egyptiska inflytandet på kristendomen, skriver en liten namnteckning på ett papper och visas upp i den rymliga läsesalen. Där råder stillhet, ett tiotal, de flesta ungdomar, sitter böjda över sina böcker; en dörr och en fönsterlucka slår i den häftiga ökenvinden som drar genom Damaskus denna dag, solen bildar en gyllene romb innanför de öppna balkongdörrarna. I ett av fönstren avtecknar sig Umayyadmoskéns minsta minaret, den smäckra ‘bruden’, vit mot den duvblå himlen. Jag fördjupar mig belåtet i den tidigkristne filosofen Origenes’ tankevärld. Men inte länge. Snart tilltalas jag av en ung svart man, i uppenbart starkt behov av kontakt. På snabb franska får jag hans unga livshistoria; en student från Elfenbenskusten som studerar arabiska vid Damaskus universitet är enligt honom mycket ensam i Damaskus. Svarta människor omfattas inte i lika hög grad av den omtalade syriska gästfriheten; flickorna är strängt hållna och vågar inte tala med honom, och en av dem, den han vill ha men inte får, sitter där nu i läsesalen. Jag inser att det inte blir mer koncentration denna dag, dessutom stängde biblioteket enligt min nye unge vän egentligen redan klockan fem, dvs strax efter att jag visades upp i läsesalen, så jag föreslår honom en pratstund över en kopp kaffe och passar på att fråga den åtrådda flickan om hon vill gå med. Hon avböjer vänligt med hänvisning till sina studier. Jag säger henne att han är mycket ensam. Hon ler lite besvärat.
Nere på gården sitter bibliotekarien i solen med fötterna mot springbrunnen. Det är för skönt för att han skall ha lust att stänga biblioteket, säger han. Jag ber vaktmästaren lägga undan boken åt mig tills jag återkommer – man får inte låna hem böcker härifrån – och vi går iväg genom slingrande gränder till ett av de legendariska kaffehusen bakom stora moskén.
När jag återkommer några dagar senare till Zaheriabiblioteket är läsesalen nästan fylld till sista plats. Alla åldrar. Frid råder och jag fördjupar mig återigen i Origenes. Intressant människa. De unga studentskorna samtalar lågmält med varandra mellan studiepassen, de skrattar och ler mycket. Min unge vän från Elfenbenskusten är också där, men han verkar lugnare nu.
Att jag hittade Zaheriabiblioteket var shejk Ibrahims förtjänst. Denne, som alla sufier, vitklädde och skäggprydde man fick jag syn på just när jag kom ut från mitt första besök i Umayyadmoskén och fick ett kort intensivt samtal med innan han ilade iväg för att leda eftermiddagsbönen i moskén. Shejk Ibrahim talade en perfekt engelska, och hade besökt Sverige och till och med min hemstad, Göteborg. ”Jag är ofta på biblioteket”, sa han och pekade ut en vackert åldrad kupol som höjde sig ovanför hustaken en bit bort, ”kom dit så får vi prata mer.” Det samtalet ser jag fortfarande fram emot. Att jag inte vid detta besök i Damaskus fick möjlighet att tala mer med honom berodde på den syriska arraken. Men det är en annan historia.