Britta & Fritz – en europeisk kärlekshistoria
Britta: ”Mamma vet att allt intresserar mig!”
Fritz: ”Kan en idealist träda in i den världsliga maktens sfär och fortfarande behålla sina ideal?”
Prolog
En sen kväll i slutet av juli 2022 fick jag ett mail från en forskare i Stockholm/Stanford, som undrade över min faster Britta och hennes man Fritz Kraemer. Han var engagerad i materialinsamlingen inför del 2 av en biografi om Henry Kissinger. De tycks ha varit ett ovanligt par? undrade forskaren. Vad visste jag om dem? Inte mycket. Jag hade bara en vag bild av en förbindelse mellan Fritz Kraemer och Henry Kissinger, som ju i min värld var skurken bakom militärkuppen i Chile hösten 1973. Min faster Britta mindes jag framför allt från två kortare möten som vuxen under 1970- och 80-talen. Hon föreföll mig varm, intelligent och förstående, vilket betydde mycket för mig då och vi brevväxlade en tid. Men vad visste jag om hennes och hennes och Fritz’ liv? Ingenting, absolut ingenting, utöver att de hade bott i Washington, varifrån vi under hela min barndom fick vår årliga julklappslåda, med sin särskilda Amerikadoft, och att jag hade två amerikanska kusiner.
Så jag öppnade garderoben där jag förvarar släkten: Där stod en kartong som jag aldrig på allvar tittat ner i – min schweiziska farmor Lina Björkanders efterlämnade samling brev och kort. En oansenlig papplåda som fallit på min lott när vi tre systrar fördelade familjearkivet efter vår fars död, men som visade sig vara en skattkista. Ur den strömmade liv och öden. Farmor Lina tycks ha sparat all för henne viktig korrespondens från familj, släktingar och vänner, och även ett par egna brevutkast, från och med att hon tillsammans med sin man och tre små barn kommit till Sverige 1912. Kanske för att hålla sig varm i ett kallt och främmande land.
Jag upptäcker snart att en mycket stor del av samlingen utgörs av breven från dottern Britta, som tycktes ha lämnat Sverige redan 1925 och via en tät brevväxling alltsedan dess höll en kontinuerlig och tät kontakt med sin mamma i Stockholm. De allra första breven utväxlas mellan Mainz och Stockholm, sommaren 1925. Det sista bevarade brevet från Britta är från Washington, 30 april 1959. Vad hände däremellan? Hur hamnade hon i Washington?
Efter ett digert jobb med att ordna de hundratals Brittabreven kunde kan jag nu följa i min fasters spår, från stad till stad, land till land och efterhand urskilja kapitel för kapitel i hennes händelserika liv, som jag inte hade haft en aning om! Och inte bara Britta och hennes liv träder fram. Efter mötet med Fritz Kraemer också en europeisk kärlekshistoria, så som den kunde te sig för ett ungt, om än i detta fall ovanligt par, i händelsernas mitt i ett Europa under dess svartaste decennier, berättad av människor som talar till oss direkt och ocensurerat i breven.
Brittas långa, tätskrivna brev utgör stommen i denna berättelse, men här finns även andra röster som fyller ut bilden: breven till Lina från Fritz, från Fritz’ mor, Jennie Kraemer, samt brodern Wilhelm/William Kraemers många kortare brev till Lina, 1945 – 1946, då postgången mellan Tyskland och Sverige och mellan de europeiska länderna generellt fungerade dåligt. Dessutom fann jag brev från Brittas pappa, min farfar Oscar Björkander, brev mellan Britta och hennes bror Sven, som jag kunde väva in. Och slutligen två unika brev, ett till Britta från mamma Lina själv,1927, och ett till Lina från Georg Kraemer, Fritz far, 1938.
För att förstå mer av den historiska och dramatiska tid Britta & Fritz befinner sig mitt upp i har jag ibland infogat historiska fakta och citat ur annan litteratur, men står ändå kvar med tusen egna obesvarade frågor. Jag har valt att inte censurera. Det är viktigt att påminna sig att Historien inte skrivs framifrån och att det alltid är lätt att vara efterklok. ***
Britta Kraemer, f. Björkander, föddes i Zürich 12 mars 1906, av schweizisk mor Lina Emma, f. Diez, och svensk, gotländsk, far, Oscar Björkander. Britta var äldst med två yngre bröder, Sven och Erik. När Britta var sex år, 1912, flyttade familjen ”hem” till Sverige från Zürich och Britta växte upp i Stockholm/Nacka och Saltsjöbaden, förutom under krigsåren 1914 -18, då hon tillsammans med sin 2 år yngre bror Sven, min far, bodde hos sin farfar, grundaren av Handelshuset Björkander, i Visby. …”det är bättre för ett barn att dela sin mors armod än att vara hos rika släktingar”, skriver Britta långt senare (1954) till Lina från Washington när hon erinrar sig denna tid, och de spår de efterlämnade inom henne.
1918-25 bor hon tillsammans med sin mamma i Saltsjöbaden, där hon fullföljer sin skolgång vid St. Botvids skola, en internationellt orienterad, fransk internatskola för flickor, där hon får vänner för livet, och där Lina är skolans husmor. Brittas förmodligen lyckligaste år i Sverige.
Brittas mamma, min farmor Lina, var född i Bern i Schweiz, 1877, uppvuxen i Paris, Berntrakten och Bryssel, och bosatt i Sverige först vid 35 års ålder. Hon tycks ha kombinerat konsten att vara både en klassisk schweizisk husmor, skicklig matlagerska, och en läsande, tänkande och humanistiskt bildad kvinna. Att hon var mycket språkbegåvad framgår av ett brev till maken Oscar från 1914 på en närmast perfekt svenska, efter blott två år i Sverige, samma år som de separerar. De lyckliga åren i St. Botvids skola i Saltsjöbaden tar slut när skolan stänger 1925. Lina bor kvar något år men flyttar sedan in till Stockholm, där hon bedriver pensionsverksamhet på kontinentalt vis – dvs. hennes gäster får inte bara ett rum utan också vällagade måltider – först i lite större skala i en våning på Biblioteksgatan, några år senare i en mindre våning på Bergsgatan 34, där hon bor kvar till sin död 1961. I slutet av 1920-talet gjorde Lina också ett djärvt försök att vinna stockholmarna för den utsökta schweiziska konditorikonsten, men förgäves. (Bland farmor Linas vänner i Stockholm utgjorde schweizarna i svensk-schweiziska föreningen en särskilt tillgiven krets, vari bl.a ingick den kände köksmästaren på Grand Hotell, senare på Operakällaren, Werner Vögeli, som hon utbytte recept med!)
Britta står sin mor närmast, men är ”inte praktiskt lagd”,som hon själv skriver i ett brev från en aupairplats i Schweiz, utan snarare en sökande intellektuell, därtill, även hon, mycket språkintresserad och -begåvad. Från sin mor och uppväxt har hon tyskan, franskan och säkert även en del italienska. Engelska och spanska lär hon sig själv senare.
Från sin far, Oscar Björkander, ärvde hon musikaliteten. Han, äldste Visbysonen som skulle tagit över handelshuset, men inte gjorde det, p g a både en tragisk olycka i tonåren och en mer konstnärlig än affärsmässig begåvning, var en mycket skicklig pianist och skrev också själv musik. Efter hans förtidiga död, 1934, till följd av ungdomsskadan, är det Britta som ärver hans noter, och hon spelar hans kompositioner i Rom på sitt dragspel när hon inte har tillgång till ett piano.
Britta var en flyhänt och skicklig brevskriverska med en vacker och läslig handstil. Fr. o. m 1940-talet är många brev maskinskrivna, oftast för att kunna kopieras och skickas till fler. Breven kännetecknas av stor värme, omsorg och stort intresse för allt som rörde moderns, brödernas, vännernas hälsa, liv och leverne i Sverige. Här finns samma omedelbarhet som kan prägla dagens telefonsamtal. Allt från konkreta vardagliga ting och problem till iakttagelser av miljöer, händelser i tiden, upplevelser, känslor, åsikter och existentiellt-filosofiska tankar, så som de förändras och utvecklas under hennes händelserika liv.
Vi förnimmer tydligt hennes personlighet i dessa brev – hon är fullständigt uppriktig, är sig själv helt och fullt, och det är uppenbart att hon står mycket nära sin mor och hyser ett absolut förtroende för henne. ”Tusen kyssar och kramar från Mammas Britta”avslutar i stort sett alla brev – och att följa denna brevväxling har känts som att sitta intill en vedeldad varm ugn! Men även som att sitta runt en lägereld där allt, även obegripligheter ryms. Ironin är den enda främling som inte har någon plats här.
Lina Björkander tycks ha besuttit en unik förmåga att inge förtroende hos dem som mötte henne. Det märks även i de öppenhjärtiga breven från Fritz Kraemer, som, enligt dottern Madeleine beskrev Lina som ”en av de finaste kvinnor han känt, vacker både utom och inom”, och i breven från hans mor, fru Kraemer, till ”Liebe Mutz”. Farmor Lina var min gudmor och när jag nu s a s suttit intill henne en hel höst sörjer jag djupt att jag så sällan fick vara tillsammans med henne under min uppväxt. Och jag hade behövt henne som vilsen ung kvinna.
I följande utdrag ur Brittas och de andras brev, är det Britta själv som person och Brittas och Fritz gemensamma historia och relation som står i fokus, från och med deras (om jag gissat rätt?) första möte på Internationella studentklubben i Genève våren 1926. Alla brev från Fritz, Farmor Kraemer och Wilhelm/William till Lina samt de flesta av Brittas maskinskrivna kollektivbrev är på tyska. Jag har oftast översatt till svenska eller växlat mellan tyska och svenska.