Kategori: Aktuellt

Till minne av min vän Ove Elvstam, som lugnt släppte taget på natten den 19 mars 2019, en halvtimme innan han skulle fylla 81 år.

Ove har funnits i mitt liv sedan mitten av 80-talet o jag brukar säga att jag inte hade stått ut i Gbg utan Ove. Hans död är mig fortfarande obegriplig. Ove är ju odödlig. Hans energi odödlig.

Vi hade våra perioder, ibland sågs vi ofta, ibland sällan. Ofta till frukost. Oförglömliga frukostar: antingen påtända av våra egna ordflöden eller av dem vi högläste – på senare år blev det Kierkegaard o Inger Christensen.

Ove var en vän av Guds nåde. Han kom när man behövde honom.  Alltid. Återupprättar det inre flödet, referensrikedomen, rymden som för oss långt bort i tid och rum.  Till satyrernas vilda följe, till de baktriska kamelerna i marockansk fångenskap, till mulor och människor. Vi gråter tillsammans lika ofta som vi skrattar.

Det är kärlekslösheten han läker, sveper bort med en enda rörelse, en enda gest, ett enda ord bara genom att så självklart säga: Jag kommer.

Maffioson:

Och jag ser honom som den maffioso han vill vara, han som beskyddar idealisterna och romantikerna, de utsatta, de i galenskap närvarande, de levandes kompromisslösa skara i Göteborg och i världen, samtidigt som han själv är denna ringa ringare i kyrkan, fadern till Storsonen Pau och de två vackra döttrarna, miranda-rimanda som ger honom kalsonger till jul som han i smyg byter ut mot deras älskares elegantare. Skratten, denna innerlighetens låga humor mitt i storheten.

Uppvaktaren:

Han hade denna gudabenådade förmåga att Uppvakta sin medmänniska och sina meddjur! Se henne eller honom med en blick som fick en att växa. Han kunde få var och en att känna sig unik. Och jag antar att vi alla här upplever oss ha en unik relation till Ove. Uppvaktningens konst, kunde han. Ove. Kanske var den förknippad med en viss melankoli, känsla av utanförskap, men i så fall var han en exceptionellt energirik och glad melankoliker. Ormbäraren Ove.  Och diktaren:

Fortsätt läsa ”Till minne av Ove”

Sänt men obesvarat brev till

Till Sveriges Radios kulturredaktion

Svenska Akademins högtidssammankomst den 20.12, brukar vara en av höjdpunkterna under radioåret – en helkväll med intressanta, lärda och vackert genomtänkta tal i ett festligt och respektfullt sammanhang förnimbart även för radiolyssnaren. Alltid en lisa för själen i vår hysteriska tid, och inte minst detta år då jag, och säkerligen många med mig, hoppades att akademin äntligen skulle få träda fram på sina egna villkor, äntligen, åtminstone för en kväll, få tolkningsföreträde framför skvallermedias drev och illvilja.
Men så blev det inte. För första gången, såvitt jag vet, sände kulturredaktionen inte sammankomsten i sin helhet, dessutom följdes de tal vi fick höra av beskäftiga och tendentiösa kommentarer, av banala och förutsägbara tyckanden. Som trodde ni på kulturredaktionen att vi lyssnare inte kan bilda våra egna omdömen och dra våra egna slutsatser? Eller kanske tvärtom, som om ni oroade er över att vi skulle bilda våra egna omdömen, ja, kanske rentav få/återfå/ bekräfta en positiv bild av akademin och därför snarast måste motas in i fållan, återbördas till flockens hets mot akademin och somliga av dess ledamöter? Skadeglädjen lyste igenom hos särskilt en av kommentatorerna, herr Berg, som redan utmärkt sig under årets lopp genom sina luftiga påståenden och insinuanta kommentarer om händelseutvecklingen kring och i akademin.

För oss som kunde ana och leva oss in i under vilken anspänning årets högtidssammankomst genomfördes av akademins ledamöter framstår kulturredaktionens insats detta år som ett riktigt lågvattenmärke.
För oss som inte tillhör den stockholmska kultursfärens tongivande innekretsar, och som därför på avstånd och troligen mer objektivt och sansat har kunnat följa händelseutvecklingen under det senaste året, är den största tragedin inte den kris akademin genomgår utan den mobb som givits utrymme i det offentliga samtalet.
Den har sina samtida motsvarigheter inom politiken – populismen, buren av frustration, okunskap, enögdhet och hat.
När många ger sig på några få, när syndabockar utpekas och förföljs, när de individuella, personliga rösterna med civilkurage blir allt färre, då gäller det att se upp! Det är då vi behöver statliga media som bibehåller saklighet, objektivitet och humanitet.

Göteborg, nyårsafton 2018