Kategori: Familj och släkt

Britta & Fritz – en europeisk kärlekshistoria

Britta: ”Mamma vet att allt intresserar mig!” 

Fritz: ”Kan en idealist träda in i den världsliga maktens sfär och fortfarande behålla sina ideal?” 

 Prolog

En sen kväll i slutet av juli 2022 fick jag ett mail från en forskare i Stockholm/Stanford, som undrade över min faster Britta och hennes man Fritz Kraemer. Han var engagerad i materialinsamlingen inför del 2 av en biografi om Henry Kissinger. De tycks ha varit ett ovanligt par? undrade forskaren. Vad visste jag om dem? Inte mycket. Jag hade bara en vag bild av en förbindelse mellan Fritz Kraemer och Henry Kissinger, som ju i min värld var skurken bakom militärkuppen i Chile hösten 1973. Min faster Britta mindes jag framför allt från två kortare möten som vuxen under 1970- och 80-talen. Hon föreföll mig varm, intelligent och förstående, vilket betydde mycket för mig då och vi brevväxlade en tid. Men vad visste jag om hennes och hennes och Fritz’ liv? Ingenting, absolut ingenting, utöver att de hade bott i Washington, varifrån vi under hela min barndom fick vår årliga julklappslåda, med sin särskilda Amerikadoft, och att jag hade två amerikanska kusiner.

Så jag öppnade garderoben där jag förvarar släkten: Där stod en kartong som jag aldrig på allvar tittat ner i – min schweiziska farmor Lina Björkanders efterlämnade samling brev och kort. En oansenlig papplåda som fallit på min lott när vi tre systrar fördelade familjearkivet efter vår fars död, men som visade sig vara en skattkista. Ur den strömmade liv och öden. Farmor Lina tycks ha sparat all för henne viktig korrespondens från familj, släktingar och vänner, och även ett par egna brevutkast, från och med att hon tillsammans med sin man och tre små barn kommit till Sverige 1912. Kanske för att hålla sig varm i ett kallt och främmande land.

Jag upptäcker snart att en mycket stor del av samlingen utgörs av breven från dottern Britta, som tycktes ha lämnat Sverige redan 1925 och via en tät brevväxling alltsedan dess höll en kontinuerlig och tät kontakt med sin mamma i Stockholm. De allra första breven utväxlas mellan Mainz och Stockholm, sommaren 1925. Det sista bevarade brevet från Britta är från Washington, 30 april 1959. Vad hände däremellan? Hur hamnade hon i Washington?

Efter ett digert jobb med att ordna de hundratals Brittabreven kunde kan jag nu följa i min fasters spår, från stad till stad, land till land och efterhand urskilja kapitel för kapitel i hennes händelserika liv, som jag inte hade haft en aning om! Och inte bara Britta och hennes liv träder fram. Efter mötet med Fritz Kraemer också en europeisk kärlekshistoria, så som den kunde te sig för ett ungt, om än i detta fall ovanligt par, i händelsernas mitt i ett Europa under dess svartaste decennier, berättad av människor som talar till oss direkt och ocensurerat i breven.

Brittas långa, tätskrivna brev utgör stommen i denna berättelse, men här finns även andra röster som fyller ut bilden: breven till Lina från Fritz, från Fritz’ mor, Jennie Kraemer, samt brodern Wilhelm/William Kraemers många kortare brev till Lina, 1945 – 1946, då postgången mellan Tyskland och Sverige och mellan de europeiska länderna generellt fungerade dåligt. Dessutom fann jag brev från Brittas pappa, min farfar Oscar Björkander, brev mellan Britta och hennes bror Sven, som jag kunde väva in. Och slutligen två unika brev, ett till Britta från mamma Lina själv,1927, och ett till Lina från Georg Kraemer, Fritz far, 1938.

För att förstå mer av den historiska och dramatiska tid Britta & Fritz befinner sig mitt upp i har jag ibland infogat historiska fakta och citat ur annan litteratur, men står ändå kvar med tusen egna obesvarade frågor. Jag har valt att inte censurera. Det är viktigt att påminna sig att Historien inte skrivs framifrån och att det alltid är lätt att vara efterklok.                                                   ***

Britta Kraemer, f. Björkander, föddes i Zürich 12 mars 1906, av schweizisk mor Lina Emma, f. Diez, och svensk, gotländsk, far, Oscar Björkander. Britta var äldst med två yngre bröder, Sven och Erik. När Britta var sex år, 1912, flyttade familjen ”hem” till Sverige från Zürich och Britta växte upp i Stockholm/Nacka och Saltsjöbaden, förutom under krigsåren 1914 -18, då hon tillsammans med sin 2 år yngre bror Sven, min far, bodde hos sin farfar, grundaren av Handelshuset Björkander, i Visby. …”det är bättre för ett barn att dela sin mors armod än att vara hos rika släktingar”, skriver Britta långt senare (1954) till Lina från Washington när hon erinrar sig denna tid, och de spår de efterlämnade inom henne.

1918-25 bor hon tillsammans med sin mamma i Saltsjöbaden, där hon fullföljer sin skolgång vid St. Botvids skola, en internationellt orienterad, fransk internatskola för flickor, där hon får vänner för livet, och där Lina är skolans husmor. Brittas förmodligen lyckligaste år i Sverige.

Brittas mamma, min farmor Lina, var född i Bern i Schweiz, 1877, uppvuxen i Paris, Berntrakten och Bryssel, och bosatt i Sverige först vid 35 års ålder. Hon tycks ha kombinerat konsten att vara både en klassisk schweizisk husmor, skicklig matlagerska, och en läsande, tänkande och humanistiskt bildad kvinna. Att hon var mycket språkbegåvad framgår av ett brev till maken Oscar från 1914 på en närmast perfekt svenska, efter blott två år i Sverige, samma år som de separerar. De lyckliga åren i St. Botvids skola i Saltsjöbaden tar slut när skolan stänger 1925. Lina bor kvar något år men flyttar sedan in till Stockholm, där hon bedriver pensionsverksamhet på kontinentalt vis – dvs. hennes gäster får inte bara ett rum utan också vällagade måltider – först i lite större skala i en våning på Biblioteksgatan, några år senare i en mindre våning på Bergsgatan 34, där hon bor kvar till sin död 1961. I slutet av 1920-talet gjorde Lina också ett djärvt försök att vinna stockholmarna för den utsökta schweiziska konditorikonsten, men förgäves. (Bland farmor Linas vänner i Stockholm utgjorde schweizarna i svensk-schweiziska föreningen en särskilt tillgiven krets, vari bl.a ingick den kände köksmästaren på Grand Hotell, senare på Operakällaren, Werner Vögeli, som hon utbytte recept med!)

Britta står sin mor närmast, men är ”inte praktiskt lagd”,som hon själv skriver i ett brev från en aupairplats i Schweiz, utan snarare en sökande intellektuell, därtill, även hon, mycket språkintresserad och -begåvad. Från sin mor och uppväxt har hon tyskan, franskan och säkert även en del italienska. Engelska och spanska lär hon sig själv senare.

Från sin far, Oscar Björkander, ärvde hon musikaliteten. Han, äldste Visbysonen som skulle tagit över handelshuset, men inte gjorde det, p g a både en tragisk olycka i tonåren och en mer konstnärlig än affärsmässig begåvning, var en mycket skicklig pianist och skrev också själv musik. Efter hans förtidiga död, 1934, till följd av ungdomsskadan, är det Britta som ärver hans noter, och hon spelar hans kompositioner i Rom på sitt dragspel när hon inte har tillgång till ett piano.

Britta var en flyhänt och skicklig brevskriverska med en vacker och läslig handstil. Fr. o. m 1940-talet är många brev maskinskrivna, oftast för att kunna kopieras och skickas till fler. Breven kännetecknas av stor värme, omsorg och stort intresse för allt som rörde moderns, brödernas, vännernas hälsa, liv och leverne i Sverige. Här finns samma omedelbarhet som kan prägla dagens telefonsamtal. Allt från konkreta vardagliga ting och problem till iakttagelser av miljöer, händelser i tiden, upplevelser, känslor, åsikter och existentiellt-filosofiska tankar, så som de förändras och utvecklas under hennes händelserika liv.

Vi förnimmer tydligt hennes personlighet i dessa brev – hon är fullständigt uppriktig, är sig själv helt och fullt, och det är uppenbart att hon står mycket nära sin mor och hyser ett absolut förtroende för henne. ”Tusen kyssar och kramar från Mammas Britta”avslutar i stort sett alla brev – och att följa denna brevväxling har känts som att sitta intill en vedeldad varm ugn! Men även som att sitta runt en lägereld där allt, även obegripligheter ryms. Ironin är den enda främling som inte har någon plats här.

Lina Björkander tycks ha besuttit en unik förmåga att inge förtroende hos dem som mötte henne. Det märks även i de öppenhjärtiga breven från Fritz Kraemer, som, enligt dottern Madeleine beskrev Lina som ”en av de finaste kvinnor han känt, vacker både utom och inom”, och i breven från hans mor, fru Kraemer, till ”Liebe Mutz”. Farmor Lina var min gudmor och när jag nu s a s suttit intill henne en hel höst sörjer jag djupt att jag så sällan fick vara tillsammans med henne under min uppväxt. Och jag hade behövt henne som vilsen ung kvinna.

I följande utdrag ur Brittas och de andras brev, är det Britta själv som person och Brittas och Fritz gemensamma historia och relation som står i fokus, från och med deras (om jag gissat rätt?) första möte på Internationella studentklubben i Genève våren 1926. Alla brev från Fritz, Farmor Kraemer och Wilhelm/William till Lina samt de flesta av Brittas maskinskrivna kollektivbrev är på tyska. Jag har oftast översatt till svenska eller växlat mellan tyska och svenska.

 

 

 

Till Sara, systrar och syskonbarn

 Förord

 ”Öster om Attet”har blivit titeln på denna bok, som under arbetet kallats Broderboken. Den innehåller enbart Stens egna texter, ett urval av hans många (utkast till) brev, skrifter, dagböcker, foton, teckningar och målningar. Den speglar Stens liv och tänkande från 19 augusti 1964, hans första dag i Lund, till den 11 november 1969.

I år, 2019, är det femtio år sedan Sten så plötsligt och dramatiskt lämnade oss den natten.  Han var 26 år ung när han valde att ända sitt liv. Han lyssnade till musik i sina hörlurar, av någon anledning som jag inte längre minns tror jag att det var Albinonis Adagio.

Stens död slog ner som en bomb i familjen, krossade den, och Sten fick ingen begravning. Ingen samlades runt hans kista för att ta avsked av honom, inga tal hölls, ingen gemensamt delad förtvivlan, sorg och tröst, ingen grav att besöka tillsammans för att gemensamt hålla hans minne vid liv. En anonym tjänsteman strödde hans aska i en minneslund på Lunds stora kyrkogård, som ingen besöker. Så beslöt mina förkrossade föräldrar. Istället fick var och en i familjen själv bära sin sorg. I tysthet. Det blev ett tabu att tala om honom. Det har tärt på mig.

Jag, syster Eva, blev den som fick ta hand om allt i hans studentrum. Jag samlade då ihop det mesta av hans pärmar, dagböcker, teckningar och målningar – och några av hans keramiska alster, bl.a en mycket humoristisk tekanna!  – och har alltsedan dess burit med mig honom innesluten i gammal brun resväska från adress till adress. Länge, länge omöjlig att öppna.

Men nu har jag öppnat den. Trätt i närkontakt med honom. Det har inneburit ett sorgearbete men också befrielse. Djupdykningar ner i intensiv saknad, i skuldkänslor, frustration, starka minnesbilder, men också i stor nästan lycklig förundran över vem han var, min älskade storebror som stod mig närmast i världen, bakom alla sina ”lekar”, sällsamma iscensättningar, sin underfundiga humor, sina depressioner, all sin både kärlek och distans. Eller med syster Elisas ord: ”denne gåtfulle, käre, spännande Sten”. Allt jag inte visste om honom.

Sten talar i sin dagbok, januari 1965, om ”banbrytande upplevelser” hösten 1961. Då är han 18 år, men ”evighetens ljus fortfar att genomstråla mig”. En upplevelse och erfarenhet som kommer att prägla och bestämma hans liv och hans död. Efter den handlade allt om att försöka förena denna genomgripande erfarenhet med försöken att finna en förankring i tillvaron, i livet, i sin kropp, i världen. Det blev allt svårare. Depressionen fanns alltid närvarande, särskilt farliga var höstar och vårvintrar. Mars 1965 var särskilt svår.

Vänskaper, kärlekar, det politiska engagemanget höll honom kvar under några år, men till sist fanns intet utom hans starka längtan tillbaka till det han benämner icke-existensen eller evigheten som för honom var den egentliga verkligheten. Existensen var det förunderliga. Att alls något finns, den upplevelsen genomsyrar Stens upplevelse av tillvaron och allt han skriver.

Attet, kommer ni att möta många gånger i texterna under de första åren. ”Det gudomliga attet”, ”Attets gåta”, Att, att… Öster om attet, icke-existensen, evigheten varur vi är komna. Väster om attet, pågåendets gåta, existensens under, attalls existera. Sten upplevde sig stå just där, i skärningspunkten mellan dessa båda. Sten brottades med existensen och ur sin brottning skapade han litteratur. Han var en författare, en poet, en filosof – på försättsbladet till Alf Ahlbergs klassiska verk, Filosofins historia, som Sten fick 1961, har han skrivit:Min Bibel – och en mystiker.

Fortsätt läsa ”Förord till Broderboken: ”Öster om Attet””

 (Publicerad i Coniunctio nr 1/2005)

Sista sommaren med pappa – utdrag ur en dotters dagbok  

 Min pappa dog förra året någon vecka efter att vi firat hans nittiofemårsdag. Mina två systrar och jag hade varit mycket tillsammans med honom sedan min mamma gick bort lika lätt, leende och osentimental som hon levat. Han överlevde henne med lite mer än fyra år. Det hade ingen trott eftersom han var så oerhört bunden till henne. Men han kämpade på med sina bibliska ambitioner på ålder; han ansåg att en människa i princip borde uppnå 150 år, i alla fall minst 120 år.

 Drömmen
Den sista sommaren kom jag oftare och stannade längre hos honom. Han hade blivit påtagligt mycket tröttare och mer disträ och låg ofta och slumrade på sin säng. Men vi satt också ofta tillsammans ute i hans älskade trädgård som han pysslade med in i det sista, höll varandra i handen och samtalade. Pappas stora varma trygga hand. En eftermiddag berättade han en dröm och jag förstod att han nu förberedde sig på allvar för döden:

Han drömde att han befann sig högt upp i Anderna; han klättrade där tillsammans med några små energiska och otåliga indianer som hela tiden krävde att han skulle klättra högre och snabbare, men han hade svårt att följa dem. “Hur slutade drömmen?“, frågade jag. “Jaa,“ sa han dröjande och med sin oändligt ljusa, milda resignation, “jag kanske bara föll.“

Jag tänkte genast att jag var en av de där otåliga och energiska indianerna i hans inre värld. Anden var vår gemensamma sfär och jag hade ägnat mycket av vår samvaro denna sista sommar åt att ‘intervjua’ honom om hans liv, men barnslig in i det sista flera gånger blivit otålig, pressat honom på svar, försökt tvinga honom att diskutera ämnen och frågor som han inte längre orkade ge sig i kast med. Pappa, kära pappa, förlåt mig! Det var ju han som öppnade kosmos för mig, invigde mig i mysterierna redan när jag var liten, inplanterade den stora gåtan i min själ: vi vet mycket lite, sa han alltid, vi vet att allt är olika former av energi, men vi vet till exempel inte om människan en dag upptäcker nya sinnen, eller färger, eller livsformer som tidigare varit okända. Och det var hans dotter, pappas flicka, som ute på däck den där stormnatten på Englandsbåten 1960 – när alla utom hon låg i sina kojer och kräktes – första gången fick en livsavgörande glimt av makrokosmos oändlighet och jublade i sin själ.

Döden
Han släppte taget i verkligheten bara några veckor efter denna dröm. Han hade åkt in till Lunds lasarett för att röntga höften efter att ha fallit, fick – tack vare våra ivriga påstötningar per telefon – nådig tillåtelse att få stanna kvar där över natten och dog plötsligt samma kväll på sjukhuset. Min lillasyster som är bosatt i Lund var hos honom. Han måste ha inväntat henne. Hon strök honom ömt över håret under den korta oroliga sista dödskampen, upprepade gång på gång lugnande, “du gamle kämpe“…. Han svarade henne med ett obegripligt språk, som hon sen kallade hans “dödsspråk“, lugnade sig efter en stund, andades ut.. .. och var borta.

Morgonen därpå for jag ner med tåget och satt i sjukhusets krypta -kapell länge intill min döde far. Han var inte längre där, och ändå var han det. Jag hade med mig en bandspelare och lät hans älsklingsmusik, den ryska kyrkomusiken med åttastämmig manskör, ljuda i rummet. Jag grät våldsamt, talade oavbrutet och blev lugnare. Jag tror på själens kvardröjande kring kroppen under tre dagar efter dödsögonblicket. Jag ville vara ett stöd, be om förlåtelse, fortsätta gräla på honom, förklara mig, älska honom. Innan jag gick pressade jag in en gotländsk fossil i hans slutna stelnade hand under det vita skynket. Den gotländska kalkstenen från urtid och den ryska manskörens innerlighet – två av hans själs pelare – skulle vara med honom.

Det osynliga arvet
Voltaires Bön låg framme på skrivbordet i hans arbetsrum. Där låg också den tjocka pärm som han arbetat mest med under det sista året. Hans verk, alla hans både genomförda och mestadels icke genomförda projekt och uppfinningar som hydrodynamiker, båtkonstruktör, matematiker, färgteoretiker, mm. Han ville visa oss – eller kanske mest sig själv – vem han var, kunde varit. Den pappa vi knappt kände. Den hemlighetsfulle som använde kyrilliska tecken och fyllde sina dagböcker med hemlig skrift. Vem var han?

“ …i döden träder sanningen om en människa fram.. “ skrev jag i min dagbok senare, “den bundna energin frigörs och dess olika kvaliteter uppfattas av de närmaste, blir till positiva eller negativa krafter beroende på hur hon eller han levt och dött och hur vi, de efterlevande  förhåller oss. Den som under sitt liv inte lyckats bära sitt eget öde lämpar över det på de efterlevande som kan, vill, orkar, träda i kontakt med det….

“Sorgearbete är verkligen arbete. Det här blir jobbigare, tyngre, dystrare än vad jag kunnat ana. Hela pappas liv känns som en koloss på mitt bröst och mina axlar, som om ett regnvått tungt pälsdjur lagts över mina axlar, tynger, tynger.. Lammets milda hud spricker och fram träder ett demoniskt vargansikte. Pappas mörka sidor, så hårt hållna och behärskade. Nu träder de fram och det är återigen jag som måste möta dem, förstå dem, transformera dem.“

Ja, ända sedan min bror dog i unga år – han som inte ‘flög vidare’ som min mamma, inte heller ‘släppte taget’ som pappa utan ‘kastade sig mot’ Döden – har jag upplevt de döda som nästan mer levande än de fysiskt levande. Kontakten, samtalen, grälen, brottningen, anklagelserna och kärleken har fortsatt…

“Min brors död är den svarta döden i mitt liv, ett livslångt, ihållande smärtsamt, åtagande; min dionysiska mammas död är den ljusa döden, den leende, nästan enbart livgivande och inspirerande, medan pappas död blir den grå döden, det olevda livets död, den tunga döden i mitt liv, ett möte med frustration, vanmakt, slutenhet, oförlösta knutar.“
Och samtidigt: ‘den grå döden’ är kanske den mest verkliga, den mer komplexa, individuerande människans död, hon som kämpat på men naturligtvis inte hunnit ända fram? (Min pappas liv var inte enkelt, han växte upp med mycket dramatik, omvälvande förändringar, olika kulturtraditioner och språk.)

Fortsätt läsa ”Sista sommaren med pappa”