De Eleusinska mysterierna

Föredrag om  De Eleusinska mysterierna
 (CG Jungstiftelsens sommarseminarium, Åsa 2003)

 Inledning: Mysteriekulter under antiken

En ny form av religiositet växte fram i Medelhavsvärlden under antiken/senantiken med stadsstaternas expansion, nya imperier och kosmopolitiska storstäder där religionssynkretismen frodades; en urban medelklass’ gryende individualism, och med den en växande rädsla för döden, krävde mer personliga svar. Ett av dem blev filosofins utveckling, ett annat tillkomsten av mer känslomässiga gudaepitet, såsom soter, frälsare, tröstare (t.ex.Zeus Soter, Artemis Soteira), ett tredje, utvecklingen av mysteriekulter. De mest betydelsefulla av dessa uppstod kring tre stora gudinnor – grekernas Demeter, egyptiernas Isis och Roms Magna Mater, den frygiska/anatoliska modergudinnan Kybele, vilket innebar en renässans för den äldre matricentrerade religiositeten i en tid av ökade ingrepp i naturen och behov av att blidka moderjorden. Naturens fruktbarhet blev en symbol även för själens, individens, stadsstatens, imperiets, fruktbarhet och förnyelse. De blev civiliserande, ’ekumeniska’ gudinnor i en kosmopolitisk värld.

Begreppet, mysterier, kommer av det grekiska ordet mystes, en som invigs i hemliga riter, med bibetydelsen ’en som är tillsluten’, dvs. håller munnen stängd, och som i vissa mysterier (bl.a Mithraskulten och troligen även de Eleusinska mysterierna) även har ’slutna’ ögon, dvs. bär ögonbindel under åtminstone vissa faser av initiationsritualen.

Mysterieinvigningen var således hemlig och förenad med tystnadsplikt. I Demeters mysterier, de Eleusinska mysterierna, var den absolut. Invigningen i Isis’ mysterier tycks inte ha varit lika strängt omgärdad av tystnad, vilket framgår av romaren Lucius Apuleius’ fantastiska roman, Metamorfoser, från 100-talet e.Kr., där han relativt utförligt skildrar sin egen initiering i Isis mysterier, dock utan att nämna allt, det hemligaste!

Mysterierna hade vissa gemensamma drag – fasta, offer och reningsritualer, nattlig initiering, vars centrala moment  bestod i inlevelsen i gudinnans/gudens öde via dramatiska iscensättningar av skeenden som de flesta var djupt förtrogna med. De förebådade senare tiders passions-mysteriespel.

Drivkraften var längtan efter personlig tröst och frälsning – en förhoppning om ett vänligare, ljusare dödsrike och/eller om en fördjupad religiös erfarenhet. Aristoteles framhåller (i Om filosofi) att mystes inte skulle lära sig något, utan (passivt) försättas i ett tillstånd, likt åskådaren på teatern glömma sig själv, personligen leva sig in i dramats känslor och därigenom renas genom en katarsisupplevelse. Han jämför en fördjupad mysterieinitiation med en fördjupad filosofisk förståelse. De mysterier han, som Atenare, främst åsyftar är de unika Eleusinska mysterierna. [1]

De Eleusinska mysterierna (1400-tal-) 760 f Kr – 395 e Kr.
(Eleusis – Hereusis: gudomlig ankomst – jublande återförening)

Salig bland jordiska mänskor den som skådat mysteriet!
Den som är oinvigd och ej deltar får se sig berövad
den lyckan också som död i det unkna dimmiga mörkret.
(Ur den homeriska Hymnen till Demeter, 600-tal f. Kr.)

 Lyckliga äro de som sett dessa ting och färdas under jorden: han känner livets slut, och känner dess gudasända begynnelse. (Pindaros, 500-tal f Kr.)

 Och denna fest firar atenarna varje år åt Modern och Jungfrun, och vem som vill, både bland dem och bland de övriga hellenerna, blir invigd. Och under festen uppstämmer de ett våldsamt jubelrop som det du hört.(ur Herodotos Historia, 400-tal f.Kr.)

Mitt i den nutida grekiska hamnstaden Elefsina, antikens Eleusis, ca 3 mil väster om Athen, ligger ett stort arkeologiskt utgrävningsområde: platsen för de Eleusinska mysterierna. Under nästan 1200 år var staden Eleusis’ tempelområde säte för en av den antika Medelhavsvärldens största och mest betydelsefulla mysteriekulter, den Cicero i ett brev till vännen Atticus kallade ”det yppersta Athen skänkt mänskligheten”.[2]

Hundratusentals människor initierades i de Eleusinska mysterierna under dess långa livstid. Inbjudningar sändes ut till hela den grekisktalande och senare romerska världen inför den årliga stora högtiden i månaden Boedromion, slutet av september och början av oktober. Mysterierna var öppna för alla grekisktalande – kvinnor, män och även slavar – utan blodskuld. Mysterieinvigningen var visserligen något djupt allvarligt, men delar av högtiden var öppen och förenad med glada offentliga festligheter.

Initiationen i de Eleusinska mysterierna var individuell, gruppinitiering var förbjuden i lag. Varje initiand, mystes, förbereddes och vägleddes under hela den långa ceremonin av en mystagog, en redan initierad vägledare. Själva kulmen i mysterieinvigningen ägde rum i det stora templet, det s k Telesterion  – av verbet telete, fullkomna gm initiering – på det heliga tempelområdet, temenos, i Eleusis.

Det fanns inga förpliktelser efter initiationen; en initiering ansågs tillräcklig för en inre transformation. De invigda behövde inte återkomma till templet; de behövde inte följa några speciella levnadsregler; de tillhörde inte någon speciell församling i gudinnans tjänst; de var fria att återvända till sina vanliga liv berikade av sin erfarenhet som, enligt Diodoros Siculus, hjälpte dem att ”bli mer fromma, mer hederliga och rättvisa, och bättre på allting”.

Men tystnadsplikten var absolut. Det var förenat med dödsstraff att yppa något om vad man varit med om under den heliga natten och att olovligen beträda temenos, något som drabbade några främmande ynglingar som inte kände till vart de kommit.

Ingen yppade hemligheten under de nästan 1200 år som kulten tillhörde Athens och senare Roms statsreligion. Dramatikern Aischylos – som inte ville initieras, trots att han var från Eleusis – förlorade nästan livet därför att athenarna ansåg att han i några av sina tragedier (bl.a. Ifigenia, Sisyphos) avslöjat några av hemligheterna. Han attackerades på teatern och undkom enbart därför att han lyckades ta sin tillflykt till Dionysostemplet och fick hjälp av aeropagen i Athen som ingrep och bad folkmassan att spara honom mot löftet att han skulle dras inför rätta.

Alkibiades, som i berusat tillstånd hade dristat sig till att härma handlingar under den heliga natten dömdes i sin frånvaro, hans egendom konfiskerades, alla stadens prästinnor och präster uttalade fördömanden av honom och detta trots hans popularitet och det faktum att han strax innan sin dom anförtrotts ett av de viktigaste militära uppdragen i Athen, den sicilianska expeditionen 415 f. Kr.! Ingen hade däremot en tanke på att anklaga Aristofanes som i komedin Grodornai humoristiska och lyriska ordalag berättar om den stora processionen, Pompe, till Eleusis, eftersom den tillhörde den öppna delen av mysterierna.

Andra författare, som Sofokles i Oidipus vid Kolonos, ger mycket försiktiga antydningar, och då, som de allra flesta initierade, med stor vördnad.

Respekten för hemligheten förblev kraftfullt levande. Pausanius, resenären och historieskrivaren, som på 100-talet e. Kr., reste runt i Grekland och som mer initierat än någon annan beskrivit grekisk religion, avstod – efter en dröm – att ens nämna byggnaderna på det heliga tempelområdet i Eleusis. [3]

 

*****************

Det drama som kulten i Eleusis kretsade kring berättas om i den vackra homeriska Hymnen till Demeter, den ”ur både litterär och religionshistorisk synpunkt viktigaste av alla hymnerna”, som Sture Linnér skriver i sin inledning till nyutgåvan av De homeriska hymnerna i Ingvar Björkessons tolkning (NoK 2004),[4]och vars första rader lyder:
”Jag vill besjunga Demeter, den vördnadsvärda och ljuvligt
lockiga, men också dottern med finvuxna anklar som Hades
rövade bort med Zeus, den fjärrsynte dundrarens tillstånd….”

Modern Demeter, grekernas sädesgudinna, beger sig förtvivlad av sorg och saknad – en Mater Dolorosa –  ut på en lång vandring i sökandet efter sin dotter, Kore, som hålls som fånge men också uppvaktas av underjordens gud, dödsguden Hades.
”I nio dagar irrade hon med flammande facklor
i sina sänder fram över jorden, den mäktiga Deo,
och i sin sorg vill hon ej smaka ambrosia och ljuvlig
nektar, och aldrig lät hon sin kropp beröras av vatten.”

I gestalt av en gammal gumma kommer Demeter till Eleusis, och som ’förklädd gudinna’ får hon tjänst som vårdare av den unge kungasonen, men blir, när hon en natt försöker odödliggöra honom i elden, tvungen att uppenbara sin gudomlighet, vredgas över drottningens ”tanklöshet” och ”förblindelse” och säger:
”’Vet att jag är Demeter, den ärorika som bringar
större glädje och hjälp åt gudar och mänskor än någon. (…)
Sägande så bytte strax gudinnan storlek och skapnad
kastade av sig ålderns rynkor, och allt i gestalten
andades skönhet, ljuvlig vällukt spred hennes peplos.
Visa lyste en glans från gudinnans eviga lemmar,
ned över skuldrorna föll hennes blonda hår, och som ljungeld
flammade skenet som helt fyllde det präktiga huset.”
Demeter kräver nu av stadens kungahus och folk att de bygger henne ett tempel, men så snart det står färdigt stänger hon sig i det, svart och vred, och beslår hela jorden med ofruktsamhet, till dess att Zeus, berövad sina offergåvor, till sist går med på att låta Kore, förvandlad till Persephone, Underjordens drottning, återvända till jorden.
”Hela dagen satt de sen med samstämda hjärtan
och gav varandra tröst under ömt och kärleksfullt samspråk,
famnande ständigt varann, de gav och tog emot den glädje
båda var fyllda av, och sakta skingrades sorgen.”

…trots att de vet att Kore/Persephone måste återvända till underjorden under de fyra vintermånaderna, dvs. en tredjedel av året, eftersom Hades tvingat henne att äta ”en söt granatäpplekärna”. Demeter har visat sin makt och vunnit en tvåtredjedelsseger över Zeus, och
” snart nog
skulle, när våren skred fram, de långa kornaxen mäktigt
vaja på fälten………”,  som varje år när Kore återvänder ur underjorden. Och nu blidkad och försonad utsträcker Demeter sina gåvor till de dödliga, människorna, vars lott hon en tid delat:

I hennes offertjänst invigdes de och i hemliga riter
som ingen tillåts kränka och forska i eller röja:
Men om vi fruktar gudarna rätt binds självmant vår tunga.
Salig bland jordiska mänskor den som skådat mysteriet!
Den som är oinvigd och ej deltar får se sig berövad
den lyckan också som död i det unkna dimmiga mörkret. (….)

Rikt välsignad och gynnad
blir envar på vår jord som älskas av dessa gudinnor
och till hans hus och härd som gästvän sänder de Ploutos
som skänker rikedom och välstånd åt dödliga mänskor.

***

Hymnen till Demeter är troligen nedskriven så sent som på 600-tal f. Kr. Här sammanfattades och utbroderades många av de gamla myter och legender kring Demeter och kring Demeter och Kore som hade berättats i hela det grekiska kulturområdet och legat till grund för de många lokala Demeterkulterna och kvinnornas Thesmophoriafest. Hymnen sammanfogade de många olika myttrådarna till en helhet, en väv, och anpassade genom namnangivelser berättelsen till Eleusis, samtidigt som den gav legitimitet åt den vid den tiden etablerade panathenska mysteriekulten i Eleusis.

Hymnen skildrar ett övergripande tema i den grekiska antikens mytologi och litteratur: maktkampen mellan den uråldriga modergudinnan och den unga himmelsguden, Sonen, med patriarkala ambitioner. (Aischylos’ Orestien är paradexemplet!) Samtidigt som den skapar en ny maktbalans dem mellan, och återupprättar den levande förbindelsen mellan himmel, jord och underjord, liv-död-liv-cykeln i naturen och kulturen. Dramat kring livskällans klyvnad och helande – separationen och återföreningen mellan moder och dotter – var något både kvinnor och män kunde identifiera sig med. Grekerna hade två begrepp för liv, zoe, livet självt, och bios, det individuella livet i tid och rum. Här handlar det om zoe.

 

*************’

Eftersom staden Eleusis – som betyder ’gudomlig ankomst’ efter Demeters ankomst dit under sökandet efter sin dotter – mycket tidigt, alltsedan mykensk tid, 1400-tal f. Kr. var säte för en av de större Demeterkulterna, växte de Eleusinska mysterierna mycket troligt fram ur Thesmophoria– kvinnornas årliga fest till Demeters och Kores ära under oftast tre dagar i månaden Pyanopsion (okt.-nov.) vid druvskörd och höstsådd. Thesmophoria– av thesmos, lag och phoria, bärare – hyllade Demeter som civiliserande, laggivande sädesgudinna, den som sanktionerade och beskyddade övergången från seminomadisk jägar-samlarkultur till bofast jordbrukskultur, och Kore, dottern, den unga kvinnan, som symboliserade vårens första frukter och primörer. Enbart vuxna kvinnor, inga oskulder, inga barn (utom spädbarn) fick delta i denna uråldriga religiösa fruktbarhetsfest, som enligt den svenske religionshistorikern Martin P Nilsson var den mest vittspridda kultiska festen i det grekiska kulturområdet. [5] Under de tre dagarna genomlevde kvinnorna Demeters drama, hennes förlust, hennes förtvivlan och vrede och hennes förlösande glädje när hon återförenas med sin dotter, samtidigt som de utförde vissa specifika religiösa ritualer för att stärka jordens fruktbarhet, bland annat offer av griskultingar.

Medan den exklusivt kvinnliga Thesmophoriafesten med sina rötter i neolithisk tid bevarade uråldriga religiösa föreställningar om sambanden mellan jordens/naturens och kvinnans fruktbarhet, och kvinnors centrala roll i åkerbruket, speglade framväxten och utvecklingen av de Eleusinska mysterierna en förändring och vidgning av den religiösa och kulturella problematik som människor då brottades med. (se inl.)

I samband med missväxtår på Attika blev kulten i Eleusis på inrådan av oraklet i Delfi panathensk statskult 760 f Kr. Under hellenistisk tid spreds kunskapen om mysteriekulten i Eleusis till hela det hellenistiska imperiet och efter romarnas erövring av Grekland och Medelhavsvärlden införlivades den Eleusinska kulten i den romerska religionen, med kulmen under det andra århundradet e. Kr. då kejsare som Hadrianus, Antoninus Pius, Markus Aurelius, de s k filosofkejsarna, lät inviga sig, innehade ämbeten i kulten och bekostade restaurationer, ut- och nybyggnader på tempelområdet och av det stora templet, Telesterionsom till sist kunde rymma tusentals personer.

Fr o m 300-tal e.Kr. började kulten försvagas till följd av kristnandet av romarriket, invasioner norrifrån, men även genom Mithraskultens utbredning bland romarna, även den en mysteriekult som trots sitt persiska ursprung vann genklang, i synnerhet bland de romerska soldaterna. Att den sista Hierofanten, översteprästen i Eleusis, inte kom från någon av de ursprungliga släkter i vilken prästfunktionen gått i arv, åtminstone sedan 700-tal f. Kr. men troligen längre tillbaka, utan var en f d Mithraspräst, var ett tydligt tecken på kultens upplösning.

För grekerna förblev mysteriekulten i Eleusis in i det sista unik och av avgörande betydelse, den religion som förenade dem, gav dem en gemensam historia och kanske även ett slags ’nationell’ identitet när de inlemmades i romarriket. Redan de attiska grekernas mirakulösa seger över perserna i sjöslaget vid Salamis 480 f Kr. tillskrevs det ljus och den kraft som utgick från Eleusis och mysterierna. Herodotos berättar om hur några män såg ett tecken, ett ”dammoln” som rörde sig ”framåt från Eleusis, så stort som vore det efter ungefär trettiotusen människor … och strax därpå hörde de ett ljud”, som ”lät som den mystiska Iackossången”, berättar Herodotos i sin Historia.[6]

De hellenistiska ptolemaierna i Alexandria, som förstod de Eleusinska mysteriernas betydelse för grekerna, försökte återskapa ett Eleusis i sin egen närhet och lät uppföra ett Koretempel där de firade sina mysterier. Men den upprördhet detta väckte, också på grund av att mysterieritualen inte utfördes på det ’rätta’ sättet, är ytterligare ett tecken på de attiska, Eleusinska mysteriernas unicitet.

När den kristna romerska kejsaren, Valentinianus år 364 e. Kr. förbjöd alla nattliga (=hedniska) gudstjänster tvingades han göra undantag för de Eleusinska mysterierna därför att provinsguvernören i Grekland, Praetextatus, hävdade att grekerna skulle förlora meningen med livet utan mysterierna.

I samband med nya invasioner norrifrån förstördes slutligen det stora Demetertemplet i Eleusis år 395 e. Kr.  ”Temenos of the world”-”världens heliga tempelområde” – ödelades.

 

*************

Jag besökte platsen för de Eleusinska mysterierna hösten 2002. Trots att tempelområdet i Elefsina ligger i ett av Greklands mest exploaterade och luftförorenade industriområden finns där kvar en säreget fridfull och välsignad atmosfär. Havet är nära och ljuset intensivt. Så snart jag träder in genom grindarna träder jag in i en annan tid. Kanske är det den stora, ovanligt välbevarade grottan som skapar skillnaden mellan detta utgrävningsområde och många andra.

Av det en gång stora, muromgärdade tempelområdet, med dess propyléer, många tempel, prästinne- och prästkvarter, matsalar, härbärgen mm finns förutom ett stycke av ”den heliga vägen” nästan ingenting kvar förutom enstaka husgrunder, lösryckta marmorblock och enstaka kolonnstumpar, men den tempelliknande grottan, den allra ursprungligaste kultplatsen, är intakt.

Mäktig, suggestiv, drar den oemotståndligt uppmärksamheten till sig och tillsammans med det lilla kristna kapellet på klippan ovanför bildas en religionshistorisk båge som förbinder modergudinnekult då och nu: sädeskornets moder Demeter och gudasonens moder Maria. Likheterna är större än vi tror.

Här som på många andra av Demeters kultplatser, och gudinnekulter generellt, har kulten av gudinnan vuxit fram vid en grotta och/eller en källa, vid vad naturfolk ursprungligen uppfattade som öppningar in till jordens gåtfulla, livgivande och mörka inre, platsen för livets födelse och återfödelse. En plats där livets vatten sprang fram invid en grotta uppfattades som särskilt helig, som gudinnans särskilt utvalda boning.

I Eleusis är grottan harmoniskt halvcirkelformad, bred men inte särskilt djup, tredelad och har sitt centrum i en ovanlig, blåskiftande klippformation som liknar ett altare eller en ”stentron” som man kan stiga upp och sätta sig på via ett par uthuggna eller naturliga trappsteg. Den kan ha utgjort det ursprungliga altaret, som – enligt Kevin Clinton, ledande expert på de Eleusinska mysterierna efter den första arkeologen på platsen, George Mylonas’ bortgång – i det fortsatta mytbroderandet kring Demeter blir den i bild och litteratur (dock inte i Hymnen) omtalade ”Agelastos Petra”, sorgens sten eller med en bokstavlig översättning, ’den glädjelösa stenen’. På den satte sig gudinnan, i gestalt av gammal kvinna, trött, tungsint och svartklädd, efter att ha vandrat och förgäves sökt sin dotter all världen kring i nio dagar. Och strax intill porlade källan Kallichoron, ”de sköna dansernas källa”, hymnens ”Jungfrubrunn”, där ”Den eleusinske kungen Keleos’ döttrar varsnade henne/när de kom dit för att hämta lättöst vatten ur brunnen/och bära hem det till faderns hus i krukor av koppar…” [7]Det var här vid denna källa som ”kvinnorna först dansade och sjöng för Demeter”, för att ”muntra upp henne” men också för att ”dansa fram” Kore/Persephone ur underjorden, ”det enda som verkligen kunde glädja henne”. skriver Pausanias (I.38.6)

När jag nu själv sitter på denna sten i grottan och ”vilar vid denna källa” förnimmer jag både mytens och historiens tyngd och evighet: sorgen över människornas framfart i naturen, livskällans klyvnad -gudinnan som i sin rasande förtvivlan, onåbar för alla böner såväl från människor som från Olympens gudar, låter all jordens fruktbarhet sina, försluter livskällan, till dess… – och det ändå alltid pånyttfödda hoppet om nytt sprudlande liv – de glada kungadöttrarnas porlande skratt. Sorg och glädje, död och pånyttfödelse.

**********

Vad vet vi om invigningsritualerna i de Eleusinska mysterierna?[8]

De omfattade tre steg:

1. De Mindre Mysterierna i Athen på våren.
2. De Större Mysterierna på hösten, med kulmen när initianderna invigdes under de två heliga nätterna i Eleusis, den s k telete, fullkomning gm initiering.

III. Epopteia, ett tillstånd av ”att ha sett”, den högsta formen av initiering för dem som redan som mystaihade genomgått telete, mysterieritualen.

 

1. De Mindre mysteriernaägde rum i Athen om våren i blomningstid, i månaden Anthesterion. Kore står i centrum. ”Gudinnan Demeter kommer för att hylla sin dotters Mysterier”heter det i en dikt.Man vet inte exakt vad som skedde under denna högtid men ritualerna hade troligen syftet att förbereda initianderna för de stora Mysterierna, för den själsliga sinnesstämning som krävdes för att kunna ta till sig de stora mysterierna.

Initianderna deltog under mystagogers ledning i individuella ceremonier: reningsbad, fasta, offer – av bl.a griskultingar, grisblod ansågs särskilt renande – sånger, danser, och en ceremoni som kallades Kernophoria, då kvinnor på huvudet bar kernos, kärl med de ”offrade” första frukterna, panspermia, som initianderna sedan åt av som avslutning efter att ha brutit fastan genom att dricka kykeon, den blandning av ”kornmjöl och vatten med lite spädvuxen mynta” som var det enda Demeter tog emot under sin långa sorgeperiod (se hymnen, rdr 208-09).

De mindre mysterierna instiftades enligt den athenska traditionen för Herakles skull eftersom han hade blodskuld och därför inte fick delta i de stora mysterierna. Blodskuld ansågs oerhört allvarligt och reningsritualerna var omfattande och stränga. Innan han blivit renad ”var dråparen avspärrad från umgänge med gudar och människor, han fick inte beträda offentliga platser, varje hus var stängt för honom, blotta beröringen med honom och hans blotta åsyn var orenande.”[9]

Ett mer profant motiv kan ha varit staden Athens önskan att få mer kontroll över kulten i Eleusis genom att alltid låta ceremonierna börja i Athen.

 

1. De Större mysteriernafirades varje år i den åt mysterierna helgade månaden Boedromion, i slutet av september och början av oktober. Vart fjärde år firades högtiden särskilt pampigt (penteteris). Den Eleusinska översteprästens,hierofantenshärolder, spondophoroi, sändes i god tid ut till alla grekiska/grekisktalande stadsstater/riken för att proklamera den heliga freden, vapenvilan, begära in tionden av den första skörden och inbjuda officiella delegationer från alla städer till Gudinnan, så att de skulle kunna välsignas genom ”den civiliserade föda …. som gör att människor inte lever som vilda djur”. [10]Den heliga freden varade i femtiofem dagar, från femtonde dagen i månaden innan Boedromion till tionde dagen i månaden efter B.

Det hände mycket sällan att en stad inte hörsammade denna maning.  Pausanias (xx) berättar vilket öde som drabbade fokierna när de inte sände en delegation till festen; de frystes ute från gemenskapen och ”gjorde sig själva impopulära för all framtid.”

I princip stod initieringen öppen för alla grekisktalande av båda könen, såväl kejsare, överhet som slavar och fattiga bönder. Men i praktiken gjorde troligtvis kostnaderna för en initiering att den främst förblev de bemedlades privilegium.

 

Det officiella programmet inleddes den fjortonde dagen i månaden B:

1.Demeters Hiera, heliga ting, fördes efter de inledande offren i procession från Eleusis till Athen under ledning av prästerskapet i Eleusis. Hiera bars av en utvald grupp prästinnor, panageis, de heliga jungfrurna (se appendix). De heliga objekten förvarades i kistai, speciella cylindriska kistor, tillslutna av röda band. Av en berömd inskription i Andania framgår att prästinnorna, ledde vagnarna med de heliga tingen i kistorna. Ursprungligen till fots men senare färdades de i vagnarna med kistorna.

Fram till romersk tid möttes processionen vid Echos tempel eller altare vid (havsviken?) Rheitoi av en grupp athenska efeber som eskorterade den till Athen. Under romersk era kom efeberna redan dagen innan ända till Eleusis och eskorterade dem hela vägen. Efeberna bar spjut, rundsköldar och svarta dräkter till dess vita dräkter blev sed.

Processionen stannade för att vila i en förstad till Athen, vid det s. k. heliga Fikonträdet. Enligt legenden stannade Demeter här under sitt sökande efter Kore och togs om hand av hjälten Phytalos. Här möttes processionen av athenarna under ledning av deras präster och eskorterades till Demeters eget tempel i Athen, strax nedanför Akropolis nordvästra hörn, där Hiera placerades varefter Eleusis Phaethyntesgick för att meddela Athenaprästinnan att Demeter hade anlänt. Så avslutades första dagen.

 

2. Den officiella högtidens första dag i Athen: Arkonten Basileus, ”kungaarkonten”, kallade folket till samling vid Stoa Poikile eller den målade Stoan, på Athens agora. Här upprepades proklamationerna av Härolden från Eleusis och folket inbjöds officiellt att deltaga i mysterieceremonin. ”Var och en som har rena händer och begripligt tal, som är ren från allt gift och vars själ inte känner någon ondska och som levt ett gott och hederligt liv” inbjöds.

 

3. Dag två: Elasis– en glad festdag. Tidigt på morgonen manade härolderna alla att rena sig i havet och ropen ”Till havs, åh mystai!” ljöd genom staden. Åtföljda av sina mystagoger och var och en med en liten griskulting begav sig alla initiander iväg ner till havet. Vi kan föreställa oss långa karavaner av glada människor, gående eller i vagnar. Havet uppfattades som obefläckat, renande: det renade människan från allt ont. Efter badet återvände de till Athen och offrade troligtvis genast sina nyss renade griskultingar: grisblod ansågs särskilt renande med kraft att absorbera allt orent i den mänskliga själen. Griskultingen var Demeters djur och lika emblematisk i den Eleusinska kulten som facklan och kernos, kärlen. Ett offer som stektes i elden och sedan åts upp efter att gudinnorna fått sin del. Så låter Aristofanes slaven Xanthias utbrista i sin humoristiska version av den öppna delen av de Eleusinska mysterierna, komedin Grodorna: ”O mäktiga gudinna, Demeter – hur skönt, hur ljuvt jag smeks av doften från en helstekt gris!” [11]

 

4. Tredje dagen: Offerdagen. Dagen för den stora offerceremonin i Demetertemplet i Athen för att be gudinnan om välgång för Athen och de andra städer som sänt delegationer, och även för dess folk, män, kvinnor och barn.

 

5. Fjärde dagen: Epidauria eller Asklepia: enligt legenden hade Asklepios kommit från Epidauros till den stora högtiden Athen för sent; han kom först den fjärde dagen och för att han skulle kunna vara med upprepades de föregående ritualerna. För dem som deltagit från början var detta en vilodag.

Den som tog hand om de senkomna var inte Arkonten Basileus, som ansvarade för att de uråldriga och ursprungliga religiösa ritualerna hölls i helgd, utan arkonten Eponymos, som ansvarade för de mer ”moderna”, nyare inslagen i kulten, t.ex. Epidauria, som introducerades efter 421 f Kr. då Asklepiuskulten etableras i Athen. Enligt legenden vistades Asklepios i Eleusinion medan man byggde hans tempel.

 

6. Femte dagen: Pompe eller Iacchos: nu kulminerar festligheterna i Athen med den stora pampiga processionen, Pompe, tillbaka till Eleusis. Demeter är beredd att återvända hem till sitt tempel i Eleusis. ”Athenarna, mästare på att anordna strålande fester ….. , organiserade denna procession med en vördnadsinbjudande högtidlighet och pompa jämförbar med moderna athenares högtidliga tåg genom Athens gator på Långfredagen,” skriver den kristne G Mylonas.[12]Athens efeber, beväpnade som förut, förbereddes tidigt på morgonen av kosmetes, ämbetsmän med ansvar för de unga männen, för att eskortera den stora processionen.

Den inleddes med att Eleusis´prästinnor och präster tidigt på morgonen hämtade Hiera från Eulesinion och förde dem i procession den panathenska vägen till Diktylonporten, där – troligen ett senare tillägg till ritualen – en trästaty föreställande den unge (Dionysosliknande) fruktbarhetsguden Iacchosmed fackla och en myrtenkrans i vagn, åtföljd av sin egen präst, Iacchagogos, ställde sig i spetsen för processionen.

Under tiden samlades alla initiander, mystai, tillsammans med sina mystagoger och en mängd andra athenare vid stadsportarna och gjorde sig redo för den långa vandringen. Efter Iacchos och hans präst kom panageis, prästinnorna med Hieraoch övriga prästinnor och präster från Eleusis. Efter dem kom statens ämbetsmän, andra städerstheoriae(delegationer) och därefter mystaitill fots, och efter dem de som färdades i vagnar och allra sist packåsnorna.

Initianderna bar festkläder, myrtenkronor och i sina händer speciella kransar gjorda av myrtenkvistar som bundits tätt med ullgarner. Många bar en tjock, knölig stav som tillverkats särskilt för Mysterierna, vid vars ena ände de bundit fast en säck med de ting de behövde för vistelsen i Eleusis, såsom sängkläder, nya kläder att bära under initiationen, mm. Om det var mycket att bära användes åsnor vilket Aristofanes syftar på när han iGrodornalåter Xanthias utbrista: ”Vid Zeus, och jag är åsnan som leder mysterierna”.

Det var ca 3 mil till Eleusis från Athen och även om man ursprungligen gick till fots börjar man redan under 400-tal f Kr. att färdas även i vagnar. Det var då bron över Rheitoi gjordes mindre bred för att inte vagnar skulle kunna ta sig över. Senare belades det med böter att färdas i vagn. Men mot slutet av 300-tal f. Kr. tycks de stränga reglerna ha luckrats upp och även präster och prästinnor ha färdats i vagn, på stadens bekostnad.

Processionen färdades fram på ”Vägen till Eleusis” som var markerad av gränsstenar, en väg som med tiden blev ”Den heliga vägen”. Man färdades långsamt men full av entusiasm och de omgivande kullarna ekade av de glada ropen från deltagarna:

 ”På dessa ljuvliga gröna ängar – Iacchos! O Iacchos!
Bland friska källor och blomsterängar
här dansar evigt vår gud med oss. I frälstas skara är gott att vara:
här dignar träden av frukt så rar och myrtenkransad är en och var.
Och dansen svingar på sångens vingar behagfullt mystisk och underbar: den frälstes själ är i gott förvar”, sjunger kören i Aristofanes, Grodorna.

Iacchos roll stärktes (eller tillkom?) efter perserkrigen eftersom man trodde att den unge guden hade hjälpt grekerna vid slaget vid Salamis. Längs den heliga vägen fanns ett stort antal helgedomar och altare, bl a ett Apollontempel ”där man sett ett galärskepp gå på grund” och där nu den heliga Jungfrun Maria dyrkas i sitt gyllene kloster vid Daphni.

Efter att deltagarna passerat bron över Rheitoi var det sed att invånarna där hade privilegiet att binda ett saffransgult ylleband, kroke, runt högra handen och vänstra benet på var och en av initianderna, den s k krokosis-ritualen. Ursprunget till krokosis är okänd, men band av ull förekommer i flera grekiska kulter och kan ha symboliserat ett helgande av förmågan att förvandla fårens ull till kläder, ett viktigt civiliserande steg. Eftersom denna ritual måste ha tagit lång tid gavs vandrarna här möjlighet till vila och att där vid havet invänta solnedgången.[13]Kanske var det här som Phrynes berömda avklädning ägde rum:

” …synlig inför hela den grekiska världen tog hon av sig sin klänning, släppte ut håret och steg ner i havet”. Denna syn inspirerade Apelles att måla Afrodite uppstigande ur havet, berättar Athenaios (xx ref.)

När mörkret föll fortsatte processionen i fackelsken. Och Aristofanes låter kören sjunga:
”Vi svingar facklor i våra händer – Iacchos! O Iacchos!
I nattens mörker de stjärnor tänder och ängen glimmar av våra bloss.
Se gubbar glammar där blossen flammar, med hjärtat heligt och själen from
de skakat av sig sin ålderdom. Vid flodens stränder, vid facklors bränder
en evig ungdom slår ut i blom av glädje full och på sorger tom.”

På bron över floden Kephisos, strax innan processionen nådde sitt slutmål, väntade dem en överraskning. Människor med ansiktena dolda i kåpor kastade glåpord och förolämpningar mot dem, i synnerhet framstående och berömda personer i processionen. Dessa i sin tur mottog kränkningarna under tystnad. Syftet med dessa gephyrismoitycks ha varit att förödmjuka de mäktiga för att de inte skulle hemsökas av avundsjuka onda andar.[14]Säkerligen orsakade detta mycken munterhet och i en glad och uppsluppen sinnesstämning anlände mystai till det eleusinska tempelområdets yttre gård, där Iacchos mottogs och avtackades. Hans mission var nu fullbordad.

När natten föll och stjärnorna visade sig tillbringades, om vi skall tro Aristofanes, resten av natten med sång och dans till Gudinnans ära:”Det är tid att ge ljud åt en sång till den gud som skänker oss brödet vi äter
ger oss åkrarnas säd och frukten på träden – den stora modern Demeter;
Demeter, dig till ära sjunger vi kören idag.Måtte du skalden beskära nådigt ditt välbehag – skänk oss glädjen och dansen! Skänk oss löjet det glada, skänk oss allvarets brodd! Belöna aktörernas svada – lönen är underförstådd: unna oss segerkransen!
Eia! Och låt oss också ropa an den gudom, som bär vinlövskrans. Kom till vår dans – kom Backus, kom!”

Kanske utförde kvinnor nu med sina heliga kärl på huvudet, de s k kernophoria,en speciell dans till gudinnans ära. Och så avslutades en av de mest högtidliga och lysande religiösa processionerna i den antika världen, en upplevelse som om man får tro de litterära källorna fyllde initianderna med entusiasm (av grek. en theos, i gud) och hopp. [15]

6. Sjätte dagen: Telete, initieringens första dygn i Eleusis.

En dag av vila, av fasta, rening och offer. De stora offren till gudinnorna och de andra eleusinska gudarna bestod dels av en oxe, ett dryckesoffer (phiale) och eventuellt vid detta tillfälle en stor kaka, pelanos, bakad av korn och vete från den heliga Rhariska slätten (se Hymnen). Fastan uppfattades som viktigast för att fullborda reningen och för att hålla i åminnelse och imitera Demeters fasta efter att Kore rövats bort. Fastan kunde vara total eller partiell. Troligen var vissa födoämnen förbjudna, ev. vissa sorters fiskar, fåglar och i synnerhet tupp, som var helgad åt Persephone, bönor, granatäpplen, äpplen, ägg och vissa djur som inte slaktats på rätt sätt.  Man avstod också från vin i likhet med Demeter. Fastan avslutas med att man på kvällen som inledning till den nattliga initieringen drack kykeon, Demeters dryck, kornmjöl blandat med vatten och ”lite spädvuxen mynta”.

Utvilade, renade och iklädda sina nya kläder skulle mystai om aftonen träda in i det muromgärdade inre heliga tempelområdet, temenos. Förmodligen registrerades de och granskades var och en vid portarna in till templet, propyleerna; deras namn antecknades på trätavlor av präster och deras myrtenkransar ersattes av kransar med band, tecknet på att de vigt sig åt gudinnorna.

 Vad fick initianderna uppleva den nattliga, hemliga initieringen?

Eftersom tystnadsplikten var absolut och ingen någonsin yppat hemligheten annat än indirekt vet vi inte det, men med tanke på denna tystnad kan vi dra slutsatsen att det rörde sig om genomgripande och starka upplevelser. Och kanske borde mysterierna få förbli hemliga i evig tid för att bevara sin kraft?

Vi, sena tiders s k moderna och förnuftsstyrda människor, kan med förhoppningsvis bevarad vördnad endast gissa, försöka rekonstruera huvuddragen med hjälp av bl.a arkeologiska fynd, antydningar i samtida författares verk ((Pindaros, Herodotos, Sofokles, Aristofanes m fl.) och vad som är känt från andra mysteriekulter.

De explicita källor som finns är de kristna och gnostiska författare som ibland drevs av ett behov av att förvränga all antik, förkristen kult, skildra den som primitiv och främmande.En av dem, Klemens av Alexandria, skriver dock sakligt att ”Demeter och Kore har blivit centrum i ett mystiskt drama och Eleusis firar med facklor bortförandet av dottern och moderns förtvivlade vandringar”. Likaså Lactanius: ”I Demeters mysterier söker man hela natten med facklor efter Persephone och när man funnit henne avslutas hela ritualen med tacksägelser och kastandet av facklor.”

Även om det sannolikt tillkom vissa nya inslag i mysterieritualen under århundradenas lopp förblev den i huvudsak intakt under sin långa livstid. I grekisk religionsutövning – och generellt i arkaisktill skillnad från historiskreligiositet för att använda religionshistorikern Mircea Eliades begrepp i Myten om den eviga återkomsten(2002) – var traditionens bevarande avgörande. Det gällde att rituellt upprepa de gudomliga urhandlingar som i tidernas Begynnelse skapade världen, att utföra exakt rätt handlingar, gester, och uttala exakt rätt ord på rätt plats, för att bli delaktig i skapelseögonblickets krafter, eller med andra ord för att göra de gudinnor och gudar man ville åkalla närvarande i detta nu.

Eleusis’ utgrävare och expert, G E Mylonas, antog att den hemliga initieringen under den heliga natten innehållit tre olika inslag: Dromena, det som iscensatts, dvs. dramats huvuddrag; Deiknymena, uppvisandet av de heliga föremålen; och Legomena, de ord som uttalas.

 Dromena bestod enligt Mylonas av ett praktfullt skådespel – ev. med musik, sång, böner och rörelser/danser – som handlat om Demeter och Persephone. Ett passionsspel. En inlevelse i alla de starka känslor som myten rymmer av fruktan, sorg, förtvivlan, och återseendets glädje – Hereusis –känslor som givit en katharsisupplevelse. Möjligen fick deltagarna ta aktiv del i denna iscensättning, inte bara stå som åskådare. Eftersom templet uppfattades som gudinnans bokstavliga boning skedde allt i Hennes närvaro, vilket måste ha förstärkt och fördjupat upplevelsen av den gamla och för alla kända legenden, myten.[16]

Enligt Kevin Clinton, G Mylonas efterträdare som expert på de Eleusinska mysterierna, har det rört sig om enkla, men djupa och starka upplevelser, inget praktfullt skådespel. Han har vidareutvecklat försöken att rekonstruera de olika momenten i mysterieinitieringen, med hjälp av texter, bildliga framställningar (vasmålningar, reliefer, minnestavlor mm) och nya arkeologiska fynd på platsen. Den s k Lovatelliurnans skildring av initieringen bekräftar t.ex. hypotesen attmystes, intianden, ’en som är tillsluten’, har förbundna ögon under åtminstone en del av mysterieritualen. Det kan också förklara det nödvändiga i att varje initiand hade en mystagogogsom vägledde dem, såväl andligen som bokstavligen:

*Dramat begynner med Kores bortrövande av Hades till underjorden, Demeters rasande sorg och vandringar och hennes ankomst till Eleusis i skepnad av en gammal tjänstekvinna. Grottan och agelastos petra, sorgens sten, ligger till höger ett stycke innanför propyléerna. När de ’ögonförslutna’ initianderna nu träder eller snarare leds in i temenos, ser de inget, men de hör. De hör gudinnornas sorg och förtvivlan: de hör Demeters klagorop där hon sitter på agelastos petra; de hör Kores klagan nerifrån underjorden.[17]De vandrar i mörker, som om de befinner sig i Hades dödsrike, i underjorden; de kan identifiera sig med Demeters förlust, sorg, raseri och med Kores rädsla och förtvivlan.

Denna del av Clintons rekonstruktion bekräftas av samtida källor. Plutarchos jämför initieringen med att dö: ”I dödsögonblicket erfar själen samma lidande som de som deltagit i den stora mysterieritualen. Därav likheten mellan det grek. ordet för ‘att dö’, teleytan, och ‘att initieras’, teleisthai.” Lucius Apuleius som i sin roman Metamorfoserberättar om sin initiering i Isis-mysterierna talar om erfarenheten som en ‘frivillig död’.

Pindaros ord om mysterierna: ”Lyckliga äro de som sett dessa ting och färdas under jorden: han känner livets slut; och känner dess gudasända begynnelse”, kan ha upplevts mycket bokstavligt, konkret. Just det Aristoteles framhåller som det kännetecknande för en mysterieinitiering –  den personliga erfarenheten, upplevelsen. Det kändes som om det var man själv som var död.

*Efter att ha vandrat i mörker och deltagit i Demeters sökande i det relativt stora område som tillhörde temenos, och i gudinnornas klagan, hördes plötsligt kraftiga gong-gong-slag: Hierofanten kallar på Kore/Perspehone att återvända från underjorden. Fackelbärare lyste plötsligt upp mörkret, möjligen för att åkalla gudinnan Hekate, som enligt hymnen bistod Demeter i sökandet efter Kore. På en platå ovanför grottan och mellan grottan och Demeters tempel stod ett Hekatetempel. I denna stund kan ögonbindlarna ha tagits av och intianderna se ett starkt ljus strömma ut från Anaktoron, det stora templets inre.[18]En känsla av lättnad och mirakel ersätter skräcken och förtvivlan.

*Om initianderna i det ögonblicket befann sig på terassen strax ovanför Hekatetemplet, som kallas Excedra (som Clinton inte nämner?), varifrån man har utblick både mot Telesterion och mot grottan, kan de ha fått se Demeter sittande på sorgens sten och samtidigt Kore/Perspehone komma upp ur underjorden eller skymtat henne genom den vuvlvaliknande öppningen i grottans högra vägg, antagligen i starkt fackelsken och åtföljd, enligt Clinton, av den unge fruktbarhetsguden Euboleus.[19]Möjligen, men enligt mig föga sannolikt, har de därefter ha fått se de två gudinnorna tillsammans vandra upp till Telesterion, och in genom någon av de norra portarna in i templet. Det skulle motsäga det de allra flesta källor beskriver som invigningens stora frälsningsögonblick, mysterieritualens kulmen:

*Hereusis– den lyckliga återföreningen mellan Demeter och Kore/Persephone: Tempeldörrarna öppnas och initianderna får i ett starkt eldsken SeModern och Dottern återförenade. [20]Det ord som använts för att beskriva upplevelsen är phasmata, det man i religiösa sammanhang kallar en epifani, uppenbarelse.

Men då var skönheten strålande när vi (…)  skådade den sälla synen (visio beatifica)och invigdes i den gudatjänst som med rätta må kallas den saligaste och som vi firade obesudlade och oberörda av allt det onda framtiden skulle bringa oss.[21]

Upplevelsen, uppenbarelsen har förstärkts av att de återförenade gudinnorna troligen har varit upplysta inifrån. Det initianderna ser är inte som tidigare prästinnor som gestaltar gudinnorna utan extraordinära statyer av dem, utformade så att de kunde lysas upp inifrån av ett starkt sken. Liknande statyer användes bevisligen i Mithraskulten. På tempelområdet i Eleusis har man återfunnit en mycket ovanlig votivrelief, vars övre del föreställer Demeter med strålar som utgår från hennes hals, öron och huvud, och undre del ett par stora ögon. En gestaltning av att ha Sett med egna ögon. (OBS FOTO!)

Upplevelsen ackompanjerades av hundratals/tusentals (hymnsjungande?) epoptai med facklor i händerna stående på de inhuggna trappstegen i de norra och östliga bergväggar som omger Telesterion. Herodotos talar om ”ett våldsamt jubelrop” men det kan ha syftat på den stora processionen till Eleusis; mer sannolikt är att den första nattens ritual för de nyinvigda avslutades med hymnsång ledd av hymnagoger och kanske även dans. Därefter lämnade mystai temenostillsammans med sina mystagoger och drog sig tillbaka till sina sovkvarter.

 

8. Sjunde dagen: Deiknymena. Den andra dagen i Eleusis var en vilodag och förberedelse inför den avslutande nattliga invigningsritualen inne i templet, då de heliga föremålen, hieravisades upp: Deiknymena. Initieringens klimax kan ha bestått i att Hierofanten trätt fram ur Anaktoron och i ett bländande starkt ljussken visat upp de heliga objekten. Det är av denna ritual han fått sitt namn Hierofant, han som visar hiera, som förvarades i templets heligaste inre. Vilka de heliga tingen var är okänt. Det förefaller som om de heliga objekten var de mest tabubelagda att yppa något om. Ett av dem kan ha varit ett sädesax. Därutöver reliker från mykensk tid som ärvts från generation till generation inom Eleusis präst- och prästinnefamiljer, objekt som enligt legenden har använts av gudinnan – enkla jordbruksredskap, klädnader, kärl mm. När Alkibiades genomförde sin parodi på Mysterierna med sina vänner i ett privathus, måste han använt vardagliga föremål vilket tyder på att flera av de ting som betraktades som hieravar tillgängliga för alla. [22]

Med avslöjandet av hiera, hymnsång och eventuellt dans, var initieringen fullbordad och mystai lämnade återigentemenos, det heliga tempelområdet, uppfyllda och berörda.

III Epopteia: de nattliga ceremonierna för de som invigts tidigare år, de som ”har sett”, men som ville fördjupa sin förståelse av mysterierna tilldrog sig sannolikt i templet efter att de nyinvigda dragit sig tillbaka. Möjligen kan den viktigaste delen av denna ceremoni ha bestått i Deiknymena, att Hierofanten, översteprästen, trätt fram ur Anaktoron och åter visat upp ett sädesax och de heliga objekten för ytterligare begrundan. Men de kan också ha innehållit Legomena, ord.
I en av kyrkofadern Hippolytos’ anti-heretiska skrifter från 200-talet e. Kr. ges en inte osannolik ledtråd. Han återger en passage ut en gnostisk traktat som kommenterar en hymn till Attis, den frygiska modergudinnan Kybeles sonälskare:

”Frygerna säger också att han (Attis) ’är det gröna sädesaxet’ och Athenarna tog efter frygerna och i sina Eleusinska mysterier visade epoptai i tystnad det stora och underbara och perfekta mysteriet, ett skördat sädesax. Detta sädesax är också för athenarna en stor och fullkomlig syn, uppenbarelse, precis som hierofanten själv (inte kastrerad som Attis’ präster men bliven en eunuck av odörten…) på natten i Eleusis mitt i flammande eldsken, under de stora och obeskrivliga mysterierna ropar ut orden: ’Potnia gav liv åt en helig gosse, Brimo åt Brimos, dvs. den ’mäktiga/starka åt den mäktige/starke’.”[23]

Kanske har initianderna i detta ögonblick fått se denna helige gosse plötsligt uppenbara sig med ett sädesax i handen.

Vem är då gudagossen Brimos? Clinton drar efter en initierad genomgång av allt tillgängligt källmaterial, och uteslutande av andra alternativ, slutsatsen att det är Ploutos, rikedomens gud. Inte Iackos, som leder den stora processionen till Eleusis, eftersom han aldrig förekommer som barn i den eleusinska ikonografin, inte heller som tidigare tagits för givet, Triptolemos. Triptolemos är den förste missionären i religionshistorien, den som Demeter gav i uppdrag att sprida kunskapen om sädesodlingens konst över jorden. Triptolemos avbildas vanligen som en vuxen man och i stort sett alltid med sina attribut, sädeskärven och den bevingade vagn som förde honom runt jorden. Triptolemos och hans mission tillhör inte telete, den hemliga gåvan, utan den offentliga, den som rör jordens fruktbarhet. Pausanias nämner under sin resa till Eleusis Triptolemos och hans tempel och altare just därför att de inte tillhör telete. Demeter gav ju grekerna två gåvor: mysterierna, telete,samt sädesodlingens och frukternas gåva.

Brimo var ett namn som ofta användes om underjordens drottning, Persephone, men ibland även om Demeter och Hekate, som ktoniska gudinnor. [24]P g a likheten mellan Plouton, ett äldre namn för Hades, och Ploutos, vilka båda har ymnighetshornet som attribut, ligger det nära till hands – även med tanke på den symboliska granatäpplekärna som Hades enligt Hymnen hann ge Perspehone innan hon återvände till sin moder – att utgå ifrån att gossen är Hades och Persephones son, att ett heligt bröllop, ett hieros gamosägt rum i underjorden vars frukt blivit ett gudomligt barn.

Men, påpekar Clinton med emfas, de Eleusinska mysterierna domineras av den moderliga principen, av en matricentrerad religiositet. Fadersprincipen är frånvarande. Ingenstans nämns Hades/Plouton som fader – inte heller Zeus som inte alls figurerar i den Eleusinska ikonografin. I HesiodosTheogoni, den främsta och äldsta nedskrivna källan till grekisk religion, är Ploutos frukten av Demeters och Iasons älskog ”på den trefaldigt plöjda åkern” på Kreta. Enligt Clinton är det Ploutos som står mellan de båda gudinnorna på Den stora Eleusinska reliefen (se bilden i textens början).

Ploutos symboliserar den matricentrerade föreställningen om underjorden: platsen för regenereringen av liv, underjorden som platsen för förnyelseundret, tillblivelsen av liv i jordens osynliga, mörka inre. Ploutos närvaro i de eleusinska mysterierna återuppväcker den äldre mytbildningen kring relationen mellan mor och son: jorden och personifikationen av det nyfödda sädesaxet, som måste dö och återfödas i den cykliska naturprocessen. Gudinnan och sonälskaren. Ploutos är den rikedom och det överflöd som kommer ur Demeter. Ur jorden. Det är också ymnighetshornets Ploutos som nämns i den avslutande raden i den homeriska hymnen till Demeter:

”Välsignad vare den människa de (gudinnorna) älskar av fri vilja: genast sänder de Ploutos som gäst i det huset, Ploutos som skänker rikedom åt de dödliga.”

”Ploutos uppenbarar sig efter Kores återkomst. Ploutos, likt säden i den homeriska Hymnen till Demeter kan bara uppenbara sig när Demeter är lycklig”, skriver Clinton. När hon återigen låter jorden bära frukt och giva goda skördar.

Och det förutsätter en förvandling av livet i underjorden, en förvandling av Hades dystra dödsrike. En förvandling av Hades tillbaka till ymnighetshornets Plouton.  Underjorden som återigen en plats för fruktbarhet och återväxt. Flera av de Eleusinska relieferna – som finns att se på museet i Eleusis – visar Persephone och Plouton med ymnighetshornet höjt, Thea och Theos, liggande till bords i ett glatt gästabud.

Här sammanstrålar de förmodligen personligen mest trösterika erfarenheten av mysterieritualen. Initianderna har levt sig in i Kores öde, fått se henne återvända ur underjorden, nu som underjordens drottning, Persephone, de ”känner” henne, det vet att det är henne de kommer att möta efter döden, det är hon som är deras personliga väglederska i ett förhoppningsvis ljusare och mer hoppfullt underjordiskt rike.

Pindaros har upplevt det:

Lyckliga äro de som sett dessa ting och färdas under jorden: han känner livets slut, och känner dess gudasända begynnelse.
Och Sofokles: ”Trefaldigt välsignade är de dödliga som sett dessa riter och så inträtt i Hades: för dem och bara dem är där liv, för alla andra elände.”

Och den humoristiska Aristofanes låter i GrodornaHerakles beskriva skillnaden mellan dem som inte invigts och dem som invigts för Dionysos:
”Och där är fullt av dy och skit i all oändlighet. Där ligger de som inte varit hövliga mot sina gäster, som underslagit anförtrodda medel eller betett sig illa mot sin mamma eller slagit sin far på käften  – menedare och sådant pack. (….) Men sedan blir du kringvärvd av en underbar musik av flöjter och ett härligt ljussken tänds, en doft av rökelse och myrra fläktar, glam av glada män och kvinnor tränger till ditt öra.” Dionysos: Och vad är det för folk? Herakles: De som har invigts i mysterierna ….”

 

9. Åttonde dagen: Mysteriernas sista dag kallades Plemochoai, ”uthällandet av överflödet”. På den s k Ninniontavlan, som man tror skildrar mysterieinvigningens första och sista dag, och på den del som avser den senare syns en kvinna bära en plemochoe, ett stort runt särskilt libationskärl på huvudet, möjligen som ett tecken på att hon ledde ritualen, medan en man håller sitt kärl i handen. Förmodligen ledde två kvinnor med de stora libationskärlen, Plemochoai, på huvudet en procession av initiander med två mindre kärl i händerna (eller på huvudet) in på tempelområdet, där de hälldes ut framför det stora templet eller enligt en annan källa ner i en klyfta i marken, vid Ploutons tempel.[25]

Resten av dagen tillbringades med festligheter, sånger och danser. Några offrade de nya kläder som de burit under initieringen till gudinnan. Andra tog hem dem och använde dem som välsignade lindor till kommande barn.

 

10. Nionde dagen: alla de invigda bröt upp från Eleusis och begav sig av hemåt, oorganiserat, ensamma eller i grupper.

Dagen efter sammanträdde, enligt en lag som instiftades av Solon, de femhundras råd i Eleusinion i Athen för att höra Arkont Basileus rapport om hur ceremonierna avlöpt och besluta om eventuella åtgärder om något ovanligt hänt eller någon misskött sig.

Så avslutades den årliga stora Eleusinska mysteriehögtiden.

”Mysterierna vidmakthöll kontinuiteten med Thesmophoria men svarade på nya religiösa behov av att besvärja dödsångesten och synen på underjorden. Det som avslöjades under invigningen var enkla ting, men djupa; deras starka religiösa inverkan låg i deras dramatiska kvalite´, i det pathos, den inlevelse och medkänsla som de väckte hos initianderna. De delade Demeters och Kores sorg och slutligen deras glädje vid återföreningen. Deras relation till de två gudinnorna förändrades för evigt och gav dem tharsos, den tillit de behövde inför sin egen förestående färd ner i underjorden där de mötte Kore på nytt som underjordens drottning, Persephone eller Thea, Gudinnan.”, sammanfattar Clinton och trots alla berömda och välformulerade vittnesbörd väljer han som avslutning en anonym trakisk intiands ord, inristade i en votivsten:
”Så vi skyndar att av Grekland se Athen, men av Athen se Eleusis, i vetskap om att Staden är Europas krona, men den Eleusinska helgedomen Stadens krona.”

 

********************************************************************************’

PS Om Demeterkultens funktionärer:

Alla viktiga religiösa uppdrag i samband med kulten var ärvda ämbeten inom familjerna Eumolpid och Kerykes – vilka alla sades härstamma från den kung Eumolpos som tog emot Demeter i Eleusis och som hon först avslöjade sina mysterier inför. Eumolpiderna var den främsta präst- och prästinnesläkten medan Kerykessläktens ursprung är oklart.  Enligt Pausanias var Keryx den yngre sonen till Eumolpos, men det fanns också andra legender, som att de härstammade från Athens första mytiske kung, Kekrops. Och eventuellt är det först efter att Eleusinska mysterierna blivit statskult i Athen som Kerykessläkten får sin betydelse. De förefaller också som om den fr o m 300-tal f Kr. blandas upp med en annan släkt som övertar dess uppgifter inom kulten.

Under högtidsdagarna i Athen var det en av de högsta ämbetsmännen i den Athenska demokratin, den arkont som hade titeln ”kung”, Basileus, som tillsammans med fyra medhjälpare bar ansvaret för att hela det stora arrangemanget fungerade. Men ansvaret för det religiösa innehållet hade prästinnorna och översteprästen från kulten i Eleusis. Man räknar med fjorton olika ämbeten och funktioner varav de förnämsta ärvdes inom de båda familjerna:

 

1. Hierofanten, översteprästen i Eleusis, hade sitt uppdrag på livstid. Endast han hade tillträde till det rum där de heliga objekten, hiera, förvarades, och han som visade upp dem under mysterieritualen. Det var han som proklamerade den heliga freden och sände ut härolder, spondophoroi, till hela den grekiska världen för att inbjuda alla grekisktalande att deltaga i festligheterna och mysterieinvigningen och sända sina tionden till Gudinnan. Endast han kunde förvägra någon han ansåg ovärdig att genomgå initieringen. Han kunde vara gift men var avhållsam under högtiderna. Han var en hieronymus, dvs. hans namn var heligt; han hade en proedria, dvs en egen plats på teatern och hans tron stod nära Dionysosprästens. Han framstod troligen som en vördnadsbjudande gestalt med konstrik och raffinerad klädsel, inte minst när han plötsligt framträdde, badande i starkt ljussken framför de öppnade dörrarna in till Anaktoron under den heliga natten.(Mylonas, s 230)
2. Demeters prästinna, översteprästinnan, som under romersk tid också kallades ”Demeters och Kores prästinna” bodde i Eleusis i ”Det heliga Huset”. Hon innehade sin tjänst på livstid, och var eponym i Eleusis, dvs. den efter vilken händelser och inskriptioner daterades. Hon betalades med en obol per initierad både i de Mindre och i de Större mysterierna. Under initieringsritualen var det hon som agerade Demeter och hennes ämbete var så vördat och heligt att hon kunde ifrågasätta hierofanten och själv genomföra vissa viktiga offerritualer.
3. Hierofantider, hierofantens främsta medhjälpare, betjänade den äldre och den yngre gudinnan, modern och dottern. De spelade en mycket viktig roll under initieringen, och deltog sannolikt i iscensättningen av dramat. I ett epigram talar en hierofantid om sig själv som ”en som stod nära Demeters och Kores, fackelbärerskans, portar”, som en som vårdade minnet av ”de nätter som upplystes av ett starkare ljus än dagens”. Även dessa prästinnor kom från Eumolpid-släkten och innehade sina tjänster på livstid och i likhet med hierofanten hade de privilegiet av hieronymi. De kunde vara gifta – barn och ättlingar nämns i inskriptioner och de hade också i likhet med hierofanten rätt att låta resa sina statyer inom tempelområdet.
4. Prästinnor, Panageis, (”de heliga”) levde tillsammans ett slags klosterliv inom tempelområdet. De tycktes ha haft privilegiet att beröra de heliga tingen, hiera. De kallades även melissae,bin, i likhet med prästinnor i Kybelekult och Artemiskult. Det var troligen dessa panageissom bar de heliga tingen, hiera, från Eleusis till Athen och tillbaka igen. Osäkert om även de var från Eumolpid-släkten.

 

5+6 Dadoucha och Dadouchos, fackelbärare, en kvinnlig och en manlig präst som valdes från Kerykes-familjen på livstid med ansvar i initieringens inledningsskede, i reningsritualerna. Dadouchos var den enda som fick använda ”Zeus´ skinn” i renandet av dem som hade blodskuld. Prästen assisterade också Hierofanten vid proklamationen, prorrhesis, och i bönerna och offren för statens välgång, och möjligen var han ansvarig för ljuseffekterna under den heliga natten. Fr o m 400-tal f.Kr. hade dadouchos i likhet med hierofanten speciellt konstrik klädsel, samt bar hårknut (krobylos) och strophion, huvudband. De hade rätt att låta resa sin statyer, uppbar lön från staten, och var under romersk tid hieronyma, men fick inte inträda i Anaktoron och inte beröra hiera.

7. Hierokeryx, härolden, troligtvis på livstid och även han från Kerykes-familjen. Hans främsta egenskap var en stark klar röst ty det var han som läste upp proklamationen och äskade den tystnad som initianderna måste hålla under hela ceremonin. Han agerade mystagogoch fick betalt av varje initiand med en halv obol/dag. Även han hade rätt att resa sin staty på tempelområdet.
8. Altarprästenutnämndes även han på livstid och var troligvis ansvarig för djuroffren. Under romersk tid tycks uppgiften ha betraktats som mer betydelsefull eftersom ämbetet lockade män av hög rang i samhället. Som mystagogfick även han betalt av varje initiand. Även han hade rätt att låta resa sin staty.

Dessa ämbeten var de viktigaste i kulten och alla kom från de ovan nämnda båda stora familjer som åtnjöt en hög och privilegierad ställning.

”Plutarchos har rätt när han säger att inte bara förr i tiden utan även nu (dvs 100-tal e. Kr)var det Eumolpos som initierade Hellenerna”.[26]

Utöver dessa ämbeten fanns andra uppgifter i kulterna som bars upp av personer vars släkttillhörighet var mindre viktig:

 

9. Phaethyntesvar ett speciellt ämbete som innebar att rengöra gudastatyerna samt även att meddela Athenas prästinna på Akropolis när Hiera från Eleusis skulle ankomma till staden.
10. Iaccogogos– en särskild präst som följde Iaccos-statyn i processionen från Athen till Eleusis. Han var athenare och hade en reserverad plats på teatern.
11. Hydranos– med uppgiften att rena initianderna genom att stänka eller ev, hälla heligt vatten över dem. Hesychius kallar honom ”mysteriernas renare”, ett uppdrag som på en stele i Eleusis innehas av Persephone själv!
12. Neokoros– var ansvarig för rengörande och dekorering av templet och tempelgården, och höll till i en speciell byggnad som kallades Neokoreion.
13. Hymnagoger, prästinnor och präster ansvariga för sångenunder processionerna och ceremonierna.
14. Slutligen ”pojken som initierats i mysterierna från Athens härd”, en ung pojke (senare även en ung flicka) från någon av Athens adelsfamiljer som varje år utsågs att initieras i mysterierna på statens bekostnad. Han representerade stadens hopp,som genom sitt deltagande skulle garantera att staden och stadens unga vann gudinnornas gunst. Han hade vissa förpliktelser eventuellt jämförbara med korgossens i den katolska kyrkan. Denna uppgift skänkte pojken eller flickan stor ära och titeln (xx) var mycket ansedd. Små statyer av pojkar och flickor som innehaft tjänsten som ”korgosse/flicka” fick resas på tempelområdet.

 

 

NOTER:

[1]K Kerenyi, Eleusis. Archetypal Image of Mother and Daughter,1967, s. 113 f.; K Clinton, Myth and Cult, The Iconography of the Eleusinian Mysteries, 1992, s 89.

[2]Cicero, de Legibus, 2.36.

[3]Se Pausanias Description of Greece, I 38.7

[4]Den text som ligger till grund för Björkesons tolkning av Hymnen till Demeter bygger på en enda rätt illa medfaren handskrift, påträffad i ett stall i Moskva 1777 och kompletterad på några punkter med utdrag ur papyrer; numera finns den i Leiden. Se Linnérs förord.

[5] Martin P Nilsson, Griechische Feste, 1906, cit. av Clinton, ibid.  s 29.

[6]Herodotos Historia, 2000, s 512.

[7]Idag är källan uttorkad till skillnad från den vid Artemistemplet i Brauron där vattnet än idag porlar friskt medan däremot grottan har rasat!

[8]Huvudkällor: G E Mylonas, Eleusis and the Eleusinian Mysteries,1961, K Clinton, Myth and Cult. The Iconography of the Eleusinian Mysteries, 1992, båda arkeologer och utgrävningsledare i Eleusis, samt Karl Kerenyi, Eleusis. Archetypal image of Mother and Daughter,1967. De baserar sina försök till rekonstruktioner utöver det arkeologiska materialet på de många antika/senantika författare som i sina verk givit antydningar, men även mer suspekta källor, som de kristna författare vilka hade intresse av att nedsvärta kulten i Eleusis och generellt all ’hednisk’ religion.

 

[9]Martin P Nilson, Res Publicanr 51 -01.

[10]Cit. av Mylonas, ibid. s. 244.

[11]Aristofanes, Grodorna, i Tord Baeckströms tolkning. Forumbiblioteket, 1957.

[12]Mylonas, ibid. s. 252.

[13]Möjligen blev ritualen med tiden och den växande mängden initiander så tidskrävande att den utfördes under de första dagarna i Athen.

[14]Hybris-Nemesis, övermodet och dess konsekvenser, straffet, var centrala begrepp i grekisk mentalitet. Herodotos ger flera exempel. Men föreställningen var äldre än så: i den årliga babyloniska nyårsritualen Akitu, ingick t.ex. en ritual där kungen avkläddes och förödmjukades – översteprästen gav honom en örfil –  innan han återigen fick återta sin kungavärdighet.

[15]Endast en gång under de över tusen år som de eleusinska mysterierna firades i denna stora skala fick Pompe-processionen uppskjutas, trots att den redan hade startat. Det var när budet kom om att den makedonske kungen Filip hotade Athen, 338 f. Kr. (Men blev den av hösten 480 f Kr. efter slaget vid Salamis?)

[16]”De av oss som deltagit i den heliga veckan återvänder i minnet till den erfarenheten med glädje och förnyat hopp”, skriver Mylonas i en jämförelse. Och jag minns när jag för en halv dag lämnade min mammas dödsbädd och tog del i vandringen till de fjorton stationerna på långfredagen i katedralen i Toulon påsken 1999!

[17]Strax intill grottan finns ännu rester av en cistern, som ursprungligen kan ha varit ett underjordiskt utrymme, eller brunnen i hymnen.

[18]Anaktoronkan ha varit det första Demetertemplet på platsen som när templet byggdes ut alltmer för att rymma det växande antalet initiander blev det heligaste, templets ’krypta’, där hieraförvarades och dit endast översteprästen, hierofanten, och Demeters prästinna hade tillträde. Men enligt Clintons nytolkning var Anaktoron och Telesterion synonyma ord för det stora templet.

[19]Enligt myten eller mytbroderandet vallade Euboleus sina svin på den blommande äng där Hades klöv jorden med sin vagn och rövade bort Kore, och de uppslukades samtidigt av underjorden. Euboleus integrerades i myten i o m att den atenska mysteriekulten förankrades i Eleusis historia.

[20]Enligt Clinton troligen tillsammans med andra invigda gudar, Herakles, Dionysos och Triptolemos.

[21]Både Kerenyi och Clinton associerar till den passage i Platons Faidros, där Sokrates med hjälp av uppenbarelsen under – sannolikt den eleusinska – initieringen förklarar för den unge Faidros skillnaden mellan idévärlden och den kroppsliga sinnesverkligheten: Men detta är liktydigt med erinringen av det som vår själ en gång skådade, då den färdades kring med gudomen…..En människa som gör rätt bruk av dessa sina minnen och lever den invigdes helgade liv, han ensam blir verkligt fullkomlig. (…) …men det är dock ingen lätt sak för alla att här erinra sig vad som där var, varken för dem som blott flyktigt skådade det eller för dem som när de sjönko hit ned hade olyckan att förledas av sitt umgänge till vad orätt är och förgäta det heliga de skådat. Det återstår alltså endast få som minnas klart. När nu dessa få se någon avbild av det där bortifrån förundras de och bliva utom sig, men vad som egentligen inträffat veta de ej, ty de kunna ej se klart. Glansen hos rättfärdighet, besinning och allt övrigt för själarna värdefullt har nämligen försvunnit hos avbilderna här, och med sina slöa sinnesverktyg lyckas ett fåtal allenast att med knapp nöd urskilja dessa avbilder när de påträffa dem. Men då var skönheten strålande när vi (…)  skådade den sälla synen (visio beatifica) och invigdes i den gudatjänstsom med rätta må kallas den saligaste och som vi firade obesudlade och oberörda av allt det onda framtiden skulle bringa oss. Fläckfria, enhetliga oföränderliga och saliga voro också de väsen vi efter vår invigning skådade i renaste ljus och rena voro vi själva och fria från den börda,som fått benämningen kropp och som vi nu släpa på fängslade i den som skaldjur.(Platon, Faidros, s. 151 f. Forum, 1953; Se Clinton, s. 89 + Kerenyi, s 98 f.)

 

[22]Eller så räckte det att han visade upp sin fackla från initieringen för att det skulle uppfattas som en hädelse. Initianderna kan ha fått ta med sig sina facklor hem precis som kristna tar hem palmblad från Palmsöndagens mässor.

[23]Cit. av Clinton, ibid. s. 94; Kerenyi, ibid. s. 92; enligt Kerenyi är Brimo och Brimos trakiska ord som kan ha introducerats som ett tillägg till den Eleusinska mysterieritualen under 500-talet e. Kr. i samband med att de orfiska och samothrakiska mysterierna i Trakien, norra Grekland, spreds söderut med trakiska präster. Se Mylonas disk. kring detta s 275. I vissa översättningar till engelska av Brimo-Brimos används strongi andramighty. Potnia, som gudinneepitet, översätts vanligen med Drottning.

[24]Se Clinton, ibid. s 91; Kerenyi, ibid. s 92 f. Kerenyi ref. en text av Apollonius av Rhodos, där Brimo avser den underjordiska gudinnan, Hekate, ”nattvandrerskan”, ett epitet som också åsyftar månen.

[25]Enligt samma källa, Athenaios, uttalades samtidigt en mystisk formel, som om man kan tro kristna och neoplatonska källor löd ”Hye Kye!” dvs. ”Flöda/Regna Befrukta! Initianderna skulle ha lyft upp det ena kärlet åt öster och det andra åt väster, vänt dem upp och ner och hällt ut vattnet på marken medan de uttalade dessa rituella ord. Se Kerenyi, ibid s. 141.

[26]Se Mylonas, ibid. s. 235.