Göteborg 23 maj 2013
Hej Magnus Wistrand!
Jag var närvarande på Seneca-seminariet den 20.5 och lyssnade med stor uppskattning på ditt föredrag om Seneca-översättandets mödor och glädjeämnen. Du minns det kanske inte, men det blev en liten diskussion kring tolkning och översättning av ordet virtus, och det faktum att det trots sina ’manliga’ konnotationer användes om olika dygder/dugligheter hos såväl män som kvinnor. Jag föreslog då att orden virgo/virginitas tillhörde samma stam, vir-, och att det kanske kunde förklara saken.
Du var tveksam, menade att virt-och virg-tillhörde helt olika ordstammar, men du uppmanade mig att undersöka det och jag blev själv nyfiken. Bifogar här resultatet av min första lilla undersökning i frågan:
Till frågan om ett ev. etymologiskt samband mellan de latinska orden vir/virtus och virgo/virginitas
Vir betyder såväl grönsom man. Frågan är vilken av dessa betydelser av ordet/ordstammen som är den primära och vilken den sekundära.
En etymologisk utveckling från vireo, grönska, vara ungdomlig, kraftig, blomstra, till viri betydelsen man, stark karlakarl, och virtus, manliga dygder, förefaller emellertid vara mest naturlig, i så motto att naturen var den primära, ursprungliga referensvärlden.
Men lika naturligt förefaller det etymologiska sambandet mellan vireo, virescere, börja grönska, och virga, växtskott, slank gren, ympkvist (+ betydelser förknippade med olika praktiska tillämpningar av vidjor, kvistar mm, och t.o.m trollspö/stav, vilket ger associationer till föreställningar kring sambanden mellan kvinnor och magi, dvs. uråldrig fruktbarhetsmytologi) och steget därifrån till virgo, ung flicka, jungfru!
Min tolkning är att ordet/stammen vir ursprungligen repr. naturens kraftfulla pånyttfödelse om våren, dvs. växtkraft i olika former, såväl i naturen som i människan, i synnerhet förkroppsligad i den unga kvinnan och unge mannen och det på olika sätt beroende på deras respektive uppgifter. Att det manliga könet sedan ’lade beslag på’ ordet är en annan historia, som kräver en längre utredning än vad som finns utrymme för här.
Intressant är att personifieringen av virtuspå t.ex. romerska mynt tycks ha varit könsmässigt ambivalent. Guden/gudinnan Virtus avbildas ibland som en korsning mellan Athena/Minerva och amazon, dvs. som en virago, ibland som guden Mars.
Kvar att undersöka här är urspr. till g-eti vir-ga – kan det härledas från grek. Ge, jord, och till generare/genus, månntro?
******
Hej igen Magnus, och tack för ditt snabba svar och intresse!
När du kom ut ur ditt institutionsbibliotek den där måndagen var jag förmodligen redan på UB. Naturligtvis hade även jag konsulterat de etymologiska verk och lexika som finns på UB (Ernout-Meillet, Walde, de Vaan, +Lewis&Short och andra lexika) och naturligtvis vet jag att ordlikheter inte behöver innebära gemensamma etymologiska rötter!
Men eftersom de etymologiska verken inte gav ngn förklaring på det som var min ursprungliga fråga – varför virtus, trots sina till synes exklusivt manliga konnotationer, kunde innefatta även kvinnliga dygder /dugligheter – tog jag istället fasta på osäkerheterna, luckorna och inkonsekvenserna i dem. I det här fallet handlar det ju inte bara om ljudmässiga likheter mellan de berörda orden utan också betydelsemässiga och det var det som väckte min lust att spekulera:
- Om nu vir härleds ur PIE uiH-ro, man, ung man, krigare + PIt wiro/ uiro, soldattrupp, är det då inte märkligt att det finns en – om än sällsynt – femininform, vira? Det kan ju i o f sig förklaras på samma sätt som man–woman, dvs. att viri det patriarkala romarriket blev synonymt med människa/homo/homines, men under alla omständigheter borde väl den militära innebörden komma bland de första i latinska ordböckernas uppräkning av betydelser av vir, men det gör den inte, utan tvärtom genomgående på fjärde, femte plats. Istället framhävs i första hand ömsom betydelsen man/manlig som uttrycklig motsats till kvinna/kvinnlig, dvs. som ett starkt könsmarkerande begrepp (vilket alltid gör en nyfiken på vad som ligger bakom begreppets laddning!), ömsom som ”man relaterad till kvinna” (L&S), dvs. make, älskare. I andra hand framhävs motsättningen/skillnaden mellan man och pojke, vilket bekräftar min idé, att ordet såväl i PIE som i PIt var förknippat framför allt med ynglingen, den första manbarhetsålderns svällande krafter och vitalitet, sociokulturellt förbunden såväl med giftasmognad som krigs’mognad’, och därmed jämförbart med grekernas efeb – av epi Hebe, dvs. vid ungdomens höjd- och brytpunkt.
- Den svaga länken i mitt resonemang – kopplingen mellan vir ochvireo– är att etymologin kring vireo(être vert + être vigoureux; E&M, ”jung, frisch”;Walde) tycks vara okänd, resp. mycket osäker. Men är det inte en märklig lucka? Den enda som vågar sig på en etymolog. koppling är Walde som menar att vireokan vara besläktat med viveresom ”lebendig, frisch”, (i ex. das frische Grün). Det får mig att undra över den minsta gemensamma nämnaren i alla de ord, vi-/ui– som på olika sätt är knutna till livskraft (inkl. dess destruktiva former, virus, violentia). Vad vet man om den?
- Det stämmer inte att etymologin bakom virgoär helt obekant. Åtm. L&S anger som rot, varg-, sanskr. ûrg, styrka, gr. orgaw, svälla. (Men de kanske inte längre anses vederhäftiga?) Och både L&S och de Vaan förmodar ett etymologiskt samband mellan virgaoch virgo. L&S anger som en betydelse av virga, ”branch of the ancestral tree”. Och här tycks de Vaan inte ha några svårigheter att acceptera den unga kvinnan, virgo, som en personifiering av virga, ett växtskott, medan han/man inte ser några kopplingar mellan vir och vireo,trots det senare ordets mkt osäkra etymologi!?
(Både Walde + E&M jmfr virgo, jungfru, med grek. parthenossom också tycks sakna känd etymologi – och jag som under många år studerat de antika och förantika kulterna i Medelhavsvärlden o Främre Orienten, inkl. gudinnekulterna, kan inte låta bli att associera till de många kraftfulla jungfrugudinnorna och uråldriga föreställningar kring parthenogenes, ’jungfrufödsel’. Och i den myllrande rika naturreligiösa föreställningsvärlden i Medelhavsvärlden under bronsåldern förekommer såväl trädgudinnor som unga vegetationsgudar.)
- En enkel förklaring till min ursprungliga fråga kan ju, som sagt, vara att vir kom att betyda människa generellt, en annan förklaring, den jag försökte mig på, att vir går tillbaka på en äldre rot, eller ’ordfamilj’, som omfattar båda könen resp. tillhör en mer könsmässigt mångtydig referensvärld – naturen.
Du har förstås rätt i att jag spekulerar inom ett område jag inte behärskar, och att det krävs betydligt mer underbyggnad för att leda min spekulativa tes i bevis.
Men de Vaans m fl. explicita avvisande av försöket att finna en gemensam rot till virgo och vir kan ju också bero på en ideologisk bias, den omedvetna förförståelse som förhindrar nya tankespår och kopplingar. Med tanke på alla de IE-variationer av de berörda orden som anges, och tas som bevis för en gemensam rot, och de olika motiven till att acceptera vissa ord som besläktade och inte andra därför att de t.ex. betydelsemässigt ”is too far off” (de Vaan, s. 682) måste väl ändå en öppenhet inför nya möjligheter vara det bästa förhållningssättet? Osäkerheterna och luckorna i etymologin bakom vireo, virga, virgo, kan ju bero på att de tillhör äldre, mer svårtillgängliga språk, men också på att de inte har undersökts tillräckligt?
Ja, så här ungefär såg bakgrunden till mina vilda spekulationer ut!
Många vänliga hälsningar med önskan om en härlig sommar!
Eva Mannheimer
Förkortningar:
PIE, protoindoeuropeiska
PIt, protoitaliska