Läs hela föredraget: Hem Exil Hemkomst Föredrag Lund
Hem, hemkänsla, exil, hemlängtan och återkomst.
Föredrag i Lund, St Lars, 12 mars 2005, CG:Jungföreningen, tillsammans med Doris Norrgård.
“ …Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser
alltid bort till ständig förskingring“ (Harry Martinsson, Tuvor)
Vi delar in temat i fyra satser :
I Largo: Det mytiska hemmet,
II Agitato: Exil-hemlöshet-ute i kylan..
III Scherzo/Grave: Bonden/Borgaren och Nomaden och
IV Hemlängtan-hemkomst
Inledning.
Sverige ett fattigt land i Europas periferi. Ett land av kuster omgivet av hav. Ett avlångt land med stora regionala skillnader. Resan, resorna, uppbrotten, (såväl inom landet som till utlandet) har präglat oss, präglat vår litteratur.Från Frans G Bengtssons skildringar av Röde Orm i västerled och österled till Wilhelm Mobergs Utvandrarepos, som förra året valdes av svenska folket till 1900-talets största roman.
Vi är följaktligen också ett land som tagit djupa intryck av andra länders kulturer och språk (Ryssland, Fankrike, Tyskland och på 1900-talet, USA). Kanske har vi därför också våra legendariska andliga nomader, människor som sökt sig “bortom horisonten“ för att finna sitt andliga hem:
En av dessa andliga nomader bodde /eller rättare sagt satt inspärrad för hans otaliga rymningar är legendariska, här på St Lars sinnessjukhus mellan åren 1909 – 1944, från sitt fyrtionionde år till sin död vid 84 års ålder, nämligen Eric Hermelin, som under sina nästan fyrtio år på St Lars utförde sin makalösa översättargärning: han var den förste som till svenska översatte Jakob Böhme (kristen mystiker), Swedenborg, och de klassiska persiska 1200-tals diktarna, sufimystikerna, Sadi, Mevlana Rumi, Omar Khayam m fl. Här i sin cell satt han och lärde sig hebreiska och persiska, skrev artiklar och översatte. Vital och rymningsbenägen in i det sista!
Idag är Sverige o svenskar ett i jämförelse med många andra folk oerhört privilegerat land och folk. En ofattbar mängd människor lever idag utan hem, i uppbrott som flyktingar i ett gränstillstånd (det värsta!), i exil – till följd av naturkatastrofer, krig, folkvandringar från fattiga till rika länder (Jmfr utvandringen till USA 18-1900-tal). Krigshärdar som Bosnien, och Palestina/ Israel och Irak berör oss djupt. Vi påverkas alla djupt, deltar i dessa händelser, lever oss in i och införlivar otryggheten – utsattheten omedvetet eller medvetet. Det gör vi dels därför att vi rent tekniskt har tillgång till information, omedelbara ögonvittnesrapporter som för bara ett par decennier sedan var otänkbara, dels därför att den yttre hemlösheten har en inre motsvarighet i västvärlden, en existentiell hemlöshet. Vi känner igen något.
De båda världskrigen, urbanisering, sekularisering, (uppbrottet från Jorden, från Gud, från Moder och Fader) har förutom folkförflyttningar från land till stad, från syd till nord, och i vår tid från öst till väst, givit upphov till en inre existentiell hemlöshet, en förlust av rötter, tradition och tillhörighet, som präglar människor i västvärlden. TS Eliots dikt, The Waste land,1922 ( i sv. tolkn. Det öde landet) fångade exakt denna tidsanda,vår fragmentariserade identitet, uppbrutenhet och övergivenhet, och har därför blivit klassisk. Liksom James Joyce tegelstensroman Ulysses, och kanske än mer Harry Martinssons rymdepos Aniara som är skriven efter andra världskriget då kontinenten är än mer sargad.
Vårt tema innehåller både ett yttre och ett inre Rum och en yttre och inre Rörelse. Att vi tar upp detta tema idag beror på att det är arketypiska teman som blivit alltmer aktuella och akuta. Hemlösheten är ett globalt problem idag, men vi ser oftast endast de yttre synliga aspekterna av den. De mest skriande problemen. Men den inre hemlösheten är kanske egentligen ett minst lika stort problem. Hemlösa människor förlorar ofta sin självkänsla men den stora skillnaden mellan hemlösa i yttre respektive inre bemärkelse är att de förra oftast har en stark längtan och drift att ‘komma hem’, att finna och skapa sig ett nytt Hem, medan de senare i den mån deras hemlöshet inte är förenad med brist på mat och tak över huvudet riskerar att förlora såväl sin riktning som sin livsenergi. Av dem krävs en större psykisk ansträngning, ‘ett större mått av kärlek’(Harry Martinsson) för att hitta Hem.
“Den moderna människans verkliga hemlöshet är att inte ens känna sin plikt att att finna ett Hem.“ (John Hill)
Hemlängtan, liksom längtan överhuvudtaget är ett uttryck för kärlek, för hopp, för en inre drivkraft att finna mening och sammanhang i tillvaron, i det egna livet och i världen, i gemenskapen med andra. (Hur ser detta Hem ut? Vilka är våra visioner? )
Om TS Eliot med sin dikt, och Joyce med sin roman försöker bygga en mer komplex helhet av de kulturella, psykiska fragmenten, en mer komplex världsbild än den som raserats, genom en specifik form av intellektuell ansträngning, och Martinsson i Aniara kanske vill försona oss med hemlösheten, kan vi se Jungs teori om individuationen som en känslomässig och psykisk ansträngning att förvandla förlust och övergivenhet (yttre och inre) till utgångspunkt för en inre utvecklingsprocess, ett psykologiskt inre Hembygge.
Vårt tema här idag beskriver således också en inre rörelse, individuationsprocessen, den vi alla enligt Jung måste genomgå aktivt för att bli vuxna människor, men också för att ge vårt bidrag till läkandet av planetens sår. Det är i synnerhet två psykologiska arketyper som vi konfronteras med i det inre hemarbetet: Jaget – Skuggan och Jaget – Självet.
- I drömmarna sägs Huset symboliserar Jaget. Vad säger husen i mina drömmar om vem jag är? Är det et en-två-trevåningshus? Har det en källare? Är det trångt, stort. En hydda, en stuga en villa eller ett palats. Ett eget hus eller ett hyreshus? Är det muromgärdat och/eller har det en Öppen dörr?
Gränsen mellan Vi och Dom, Jag och den Andre, Jaget och Skuggan – en vital men komplicerad aspekt av Hemtillhörighet – har flyttats ut och perforerats. Inte bara av dessa folkrörelser utan också av den moderna livsformen (den urbana rörliga flyktiga livsformen som bl a tar sig uttryck i ökade skilsmässor, i Tevens inbrott i våra hem/bostäder mm mm). Samtidigt har därigenom planeten Tellus/Gaia alltmer blivit ett gemensamt land. Det är det positiva. Den Andre blir allt mindre en Främling, allt mindre möjlig att förvandla till en syndabock därför att han/hon inte längre är så främmande att man inte kan identifiera sig med henne/honom. Jag vill se det så att det pågår ett överbryggande av en klassisk mytisk polaritet, den mellan bonden/borgaren och nomaden/jägaren. Mellan hus och tält. (syntes: Husbilen!)
- Självet representerar i den jungianska psykologin psykets kärna, centrum, det gudomliga helheten inom oss. Hemkänsla, hemtillhörighet har också och har alltid haft en djupt religiös, en helig aspekt. Det nya hembygget, individuationsprocessen innebär också tillägnelsen av en ny gudsbild, nya former för upplevelse av och uttryck för det gudomliga. Att slå rot i något som är större än en själv. Det förutsätter ett flexibelt jag som inte fruktar att överlämna sig, att förlora kontrollen.
Harry Martinssons är den svenska författare som kanske mer än någon annan givit hemlösheten röst. Han tvingades till uppbrott redan som liten pojke och hela hans liv och dikt speglar hans brottning med såväl en yttre som inre hemlöshet. Först dog hans far och familjen förlorade en någorlunda trygg ekonomisk existens. Strax därpå övergav hans mor sina barn och emigrerade till Amerika. Harry och hans yngre syskon blev sockenbarn – vars utsatta tillvaro Harry Martinsson med det övergivna barnets hudlösa känslighet och den vuxne mannens heroriskt erövrade språkfulländning skildrar i Nässlorna blomma och Vägen ut – och så snart han kan går han till sjöss. Hela hans liv präglas av behovet av att besvärja, uthärda, bearbeta och transformera den extrema hemlöshet som är hans utgångsläge:förlusten av modern, den absoluta känslan av övergivenhet. Men det avgörande är att han orkar bevara sin hemlängtan – “längtan töjer ut Jaget “. Han förvaltar så sin överkänslighet optimalt kreativt och skapande genom att hela tiden bevara sin kärlek, sin hemlängtan, sitt sökande efter nya, hållbara existentiella positioner. Vi ser det i valet av titlar på hans diktsamlingar – från Spökskepp (1929), Nomad, Natur, Passad, Gräsen i Thule, Vagnen, Dikter om ljus och mörker, till Tuvor (1973) och inte minst i Aniara. Utan att någonsin förlora sig i sentimentalt självmedlidande lyckas han förvandla sitt blödande sår, sitt ofrivilliga nomadöde, till klarsynt visdom och visionära metaforer för tillståndet i världen, i tiden.
Hans liv beskriver en utveckling som skulle kunna definieras som en mönstergill individuationsprocess: Hemma/Innesluten av en familj/Barndomen – Uppbrott,utdrivning/exil – Accepterande av exilen=Nomaden – Hemlängtan/Hemkomst som inre människa, hemma hos sig själv + i den i det moderna västerländska samhället så bortträngda och avbesjälade Naturen. Han genomgår en individuationsprocess, men kan aldrig uppleva en hemkomst i kulturen. Eller rättare sagt han gestaltar i sin person och sin livskamp den moderna människans svårighet att komma Hem. Hans överkänslighet ger honom vibrerande känselspröt och Aniara är en genial metafor för tidsandan, tidens vilsna sekulariserade, uppbrutna livsformer. I Moder Jord hör vi alla hemma, allt är hennes frukter men vi är inte Personer, specifika individer för Henne. Därför räcker det inte med Naturen för en människa. Och sista raderna i sista diktsamlingen Tuvor (1973) klingar sorgset:
“ …Oräknat och tallöst virvlar det mesta vi ser
alltid bort till ständig förskingring“
Vi delar in temat i fyra satser :
I Largo: Det mytiska hemmet,
II Agitato: Exil-hemlöshet-ute i kylan..
III Scherzo/Grave: Bonden/Borgaren och Nomaden och
IV Hemlängtan-hemkomst
(se länk ovan för hela föredraget)