Artikel publ. i den danska tidskriften SALT 3/1995:
”Hvornaar saetter kvinderne hovedet tilbage på kroppen?”
När skall kvinnorna sätta tillbaka huvudet på kroppen?
En ny våg av feminism och jämlikhetsdebatt har flammat upp under 90-talet. De s k stödstrumpornas militanta och ultimativa uttalanden har väckt den sovande björnen på nytt: ” om vi inte får in fler kvinnor, om inte könskvotering, om inte rättvisare lönesättningsregler … då smäller det ….” tycks ha delat in den svenska offentligheten i en (mer eller mindre opportunistiskt) medhållande och en mer eller mindre aggressivt mothuggande.
Vad handlar då detta nya fenomen om och varför nu? Två rent sociologiska faktorer är uppenbara: en ny ung välutbildad självmedveten kvinnogeneration har tagit sina första steg ut i ”världen”, samhällsarenan; och deras mödrar, den nu medelålders kvinnogeneration som bar upp 1960-70-talens nya feminism, vars frihetsutrymme, ”fart o fläkt”, i hög grad vilade på välfärdsstaten som trygghet o stöd, hotas av den ekonomiska krisens underminering av samma välfärdsstat. Inte bara jobb, löner, daghem utan också den mer omedvetna, känslomässiga tryggheten och oberoendet är ifrågasatta och hotade.
Retoriken är tillspetsad och militansen i anslaget inte helt olik de forna suffragetternas. I alla fall får jag en känsla av att det är i dessa banor man, ledande debattörer, vill att associationerna skall löpa – moralisk indignation över till synes absurda mänskliga orättvisor som än en gång drabbar kvinnor i det patriarkala samhället.
Även belackarna, mothuggen, påminner om den tidens kritik: den ”kallhamrade manshatande feministen” är vid det här laget en välkänd figur inom all kvinnorörelse. Och utpekandet av henne som argument mot kvinnorörelsens krav en lika välkänd strategi/taktik. Inte för inte har ”häxan” som arketypisk symbol för den ”onda” kvinnan bearbetats inom kvinnorörelsen och där omdefinierats till motsatsen, den goda, vilda kunniga kvinna patriarkatet inte kan tämja.
Så frågan är egentligen: vad kommer det sig att feminismen och feministdebatten inte kommer någon vart? Efter alla dessa decennier och år tycks såväl feminister som belackare stå o stampa på samma fläck. Mig tycks det som om det dels beror på en avgrundslik historielöshet dels en lika avgrundslik frånvaro av kulturella och psykologiska och filosofiskt-religiösa aspekter på hela denna problematik.
****
Kvinnorörelsen är från början behäftad med en fundamental begränsning: tillträde till en samhällsorganisation under ordnade former, dvs. en åtrå till ett manligt revir som tillfredsställes genom en ny form av underkastelse, antingen maktkampens eller anpassningens. Båda är lika kulturellt förödande eftersom de innebär förnekande av den egna kulturtraditionen, den egna erfarenheten, själen och historien.
När de allra första amerikanska feministerna samlade sig i organisationer på 1850-talet inspirerades de i hög grad av de svarta slavarnas kamp för frigörelse. De ville behandlas som människor. Att vara människa var detsamma som att ha tillgång till de demokratiska fri – och rättigheter som övriga medborgare hade, dvs rösträtt, utbildning, rätt till egen lön osv. Kriteriet på ”mänsklighet” avgjordes av samhällsmakten. Stödstrumpornas definition på mänsklighet ligger idag i deltagandet i de politiska församlingarna, lika lön, rätt till daghem , dvs positionerna är framflyttade men tankestrukturen är densamma. Men frågan är: Är det verkligen lika motiverat idag som då?
Då existerade ett civilsamhälle som enbart var förbehållet männen. Idag deltar kvinnor i alla offentliga församlingar, i Sverige består regeringen till 50%, riksdagen till 40% av kvinnor.
Det rationella upplysningsprojekt som via ekonomiskt och mentalt världsherravälde givit västvärlden ekonomisk välfärd och välfärdsstat befinner sig i en absolut återvändsgränd. Vi står inför inte bara ekonomiska utan också djupgående kulturella, psykiska och religiösa förändringar. Den moderniseringsprocess som under vårt århundrade givit inte bara män utan också kvinnor ur alla samhällsskikt utrymme till individuellt självförverkligande och vidgade ”möjlighetshorisonter” (Lyttkens, Mellan lust och nytta, 1993) kan inte längre baseras på ekonomisk och materiell välfärd. Om vi skall behålla föreställningen om mänsklig utveckling – till skillnad från ett ”allas krig mot alla” i en evig överlevnadskamp – i vilken förhoppningen om ett fortsatt närmande mellan män och kvinnor är en central aspekt – måste denna finna sig en ny bas, en ny grundval.
Vilken roll spelar då kvinnor och män i denna omvandling?
Det finns ett annat sätt att se och förstå den moderna historien som pekar hän mot en mer kreativ mänsklig utveckling. Vi lever i tid och rum, i historiska och kulturella sammanhang och våra handlingar ingår i skeenden som faktiskt går att åtminstone försöka förstå och överblicka.
För det första borde feminister snarare än förfasa sig över hur långsamt ”utvecklingen” går förvåna sig över hur snabbt det gått att förändra tusenåriga kulturmönster mellan man och kvinna. På bara några decennier har i kvinnors liv utöver ansvar för barn och hem tillkommit krav på lönearbete, vilket förr endast var de fattigas ytterst oönskade lisvlott, deltagande i offentlighetens angelägenheter och därtill självförverkligande ambitioner, ett s k dubbelarbete som skapat enorma praktiska och känslomässiga och psykiska spänningar. Men också förändrat hela mentaliteten i samhällslivet och i atmosfären. En konkret förändring som visserligen tvingat fram en fader ur och inom den forna karriärmannen men inte tillnärmelsevis i lika hög utsträckning o lika snabbt vilket gör att inte bara barn utan hela samhället och kulturen berövats en organisk, lugnare och mer mänsklig tidsrytm. Känslans tid är som vi vet betydligt långsammare än tankens och medvetandets. Den stress som de flesta vuxna människor nu lever i ger föga utrymme för bearbetande av känslor, erfarenheter, upplevelser, för ett lugnt samtal över en kopp thé, vilket är förödande för den mänskliga själen, och därigenom naturligtvis också för hela samhället.
För det andra borde feminister snarare än att ägna så mycket energi åt löneutveckling mer undra över själva meningen och innehållet i kvinnors individuering eller individuationsprocess. Att människor idag är utlämnade åt sina individuella val och beslut, inte längre kan luta sig mot eller identifiera sig med en stam, klan, by, skrå, nation, familj etc utan själv måste garantera o legitimera sitt liv betyder att det inre psykiska livet får allt större betydelse. Moderniseringen hitintills kan sägas ha handlat om mäns individuering; den extrema teknikutvecklingen och kapitalismen kan ses som historiska uttryck för det maskulina psykets strävan efter autonomi i förhållande till naturen (modern) och Lagen (fadern) genom erövring av den skapande kraften och bygget av Världen: med rörlighet, initiativkraft, vinst-och maktsträvan som kriterier på framgång. Männen har varit de dynamiska kulturkrafterna bakom hela moderniseringsprojektet. Mycket har vunnits med det moderna patriarkatet, en mänsklig tillvaro som i betydligt högre grad vunnit kunskaper och medvetenhet om vad som bestämmer överlevnad och tillvaro, som övervunnit nöd, mycken onödig grymhet, intolerans mm mm. En viss form av autonomi i förhållande till naturen har vunnits som inneburit ett mycket positivt steg i vår utveckling. Men en autonomi som emellertid råkat i sken, spårat ur och genererat strukturer som hamnat alltför långt bort från ursprunget, naturen, våra livsbetingelsers absoluta grundval. Detta är inget som enbart tar sig uttryck i ekologiska kriser och hot utan också i själva den mänskliga tillvaron eftersom vi har kroppar som ingår i naturens livsprocesser, dvs, också i själva vår världsbild, vår mentalitet och vårt psyke.
Det intressanta borde vara hur kvinnor som under vårt sekel som kollektiv delar grundläggande förändringar i sina livsbetingelser – utöver att varje kvinna naturligtvis är en unik individ – kommer in i denna utveckling, i denna autonomi i förhållande till naturens livsprocesser. Den traditionella kvinnokulturen fungerade som länk mellan natur och kultur. Denna erfarenhet ger kvinnor en unik utgångspunkt och möjlighet att i sin egen nu pågående moderniseringsprocess – definierad som självreflekterande, autonomibearbetande process – såväl filosofiskt som praktiskt ange radikala, alternativa utvecklingsvisioner.
Men har inte i själva verket kvinnoemancipationen i den version som jämlikhetsfeminismen förespråkat i allra högsta grad kommit att bidra till att denna autonomi spårat ur, börjat skena? Och beror inte det på att den grundläggande definitionen av problematiken varit felaktig; nämligen den som definierar kvinnan enbart som offer för en patriarkal överhet, som definierat enskilda män som förtryckare och kvinnor som värnlösa offer för en grym manlighet. Och som härigenom explicit eller implicit upphöjt mannen som norm för det mänskliga och ”hans” samhälle som mänsklighetens enda arena? Ensidigheten i perspektivet har riktat in den dynamiska, friska emancipationsenergin i alltför trånga och inskränkande banor. Banor som i slutändan enbart gynnat privilegierade, välutbildade konkurrenskraftiga kvinnliga individer men som i övrigt historiskt sett missbrukat en ofantlig mängd kreativ och vital kvinnlig energi som, om perspektivet från början varit mer sammansatt och historiemedvetet, hade kunnat vidareutveckla och moderera denna autonomi och den mänskliga kulturens förhållande till naturens livsprocesser.
Jag vill nämna ett mycket enkelt exempel. Mycket av urspårningen vilar på den moderna vetenskapens ansvar, i upplysningsprojektets upphöjande av människans huvud som kronan på verket genom sitt intellekt, sina analytiska och objektifierande förmåga. Människan har vunnit övermakt över naturen genom att först symboliskt och sedan bokstavligen klyva atomen, livsprocessens innersta sammanhållande kärna. Genom vetenskapen och tekniken har han sett sig som skapelsens herre. Denna mentalitet präglar hela det moderna samhällsbygget, genomsyrar det. Det är till detta samhällsbygge kvinnornas vitala frigörelseenergi länkats sanslöst utan betänkande. Samtidigt är det ett faktum att det liv som upprätthåller allt vi dagligen och stundligen omges av inklusive oss själva, våra kroppar, tankar, känslor, samtal, rörelser, handlingar (inklusive de handlingar som åstadkommer klyvningar av atomer) sker genom den livsenergi som håller samman atomer på de mest komplicerade och intrikata sätt. Livsprocesserna är ett under som ingen människa ännu förstår eller ens kan i fantasin omfatta. Det är dessa livsprocesser som kvinnor genom sin roll i kulturen kommit att stå närmare, genom havandeskap, barnen, maten, rummen, samtalen, kontakterna med människor, men skulle man kunna säga på ett enkelt, omedvetet, oreflekterat icke-filosofiskt plan. Det fanns en period under 70-80-talen då kvinnorörelsens kvinnor började närma sig ett mer medvetet utforskande av denna kvinnliga erfarenhetstradition. Men den tendensen bröts någon gång i mitten av 80-talet och avstannade för att ersättas av ”dekonstruktionen” av könet, av kvinnligheten, humanismen, människan, ja, av allt som andades själ och enhetlighet. (Den s k ”tomma generationens” kontrarevolution!)
Det fanns en möjlighet för kvinnorna att s a s sätta tillbaka huvudet på kroppen igen, att bidra till utvecklingen av en betydligt mer innehållsrik och medveten autonomi i förhållande till naturen, till ett vidgat mänskligt medvetande – som i sin förlängning kunde ge upphov till en annorlunda samhällsform – än det separerande intellektualiserande och polariserande medvetande som det moderna patriarkatet utvecklat in absurdum. Ett patriarkalt medvetande som numer allt fler män avsöndras ifrån eftersom det skär av all kontakt med instinktsliv och natur och resulterat i en samhällsform och framför allt en samhällsdebatt som fullständigt mist kontakten med den djupare verklighet vi ständigt osynligt lever i, den som rör förhållandet mellan natur och kultur, ande och kropp. Denna möjlighet har man försummat och istället ägnar sig förebildliga kvinnor åt illusorisk, nostalgisk maktkamp med män om lönestorlekar. Åt en kamp om materiella resurser som egentligen inte längre existerar och därför bara förstärker en nu direkt destruktiv, materialistisk samhällsform.
Men än är det förstås inte för sent.
Eva Björkander-Mannheimer
Fil.lic. socialfilosof