John Steinbeck, A Russian Journal, 1948
Steinbecks inledande beskrivning av bakgrunden till sin intressanta och som helhet lyckade rundresa i Sovjetunionen sommaren/hösten 1948 känns högaktuell, det är bara att byta ut Stalin mot Putin.
JS sitter tillsammans med sin vän krigsfotografen Robert Capa på en bar i New York. De är båda deprimerade, ”inte så mycket av själva nyheterna men av hur de behandlades och förmedlades. Ty nyheter är inte längre nyheter, åtminstone inte den del av dem som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Nyheter har blivit något för förståsigpåare. En man som sitter vid sitt skrivbord i Washington eller New York, läser telegrammen och strukturerar om dem så att de skall passa hans egen mentalitet och signatur. Det vi läser som nyheter är ofta inte alls nyheter utan en åsikt hos en av de halvdussinet förståsigpåare som bestämmer vad som menas med nyheter.
Willy ställde fram våra två blekgröna Suissesses-drinkar och vi började diskutera vad som återstod för en hederlig och liberal människa att göra. Varje dag innehöll tidningarna tusentals ord om Ryssland. Vad Stalin möjligen tänkte på, den ryska generalstabens planer, truppernas tillstånd och placering, experimenten med atomvapen och missiler, allt skrivet av människor som inte hade varit där och vars källor kunde ifrågasättas.
Och det slog oss att det var en hel del saker som ingen skrev om när det handlade om Ryssland, och det var dem vi var mest intresserade av….. Det föreföll oss att det vore en god idé att ta reda på detta…”
Känns det igen? Varje dag får vi istället för verkliga nyheter, dvs. en alltmer fördjupad förståelse av en viss kris eller händelse – just nu det ytterst tragiska krig som pågår i östra Europa och den eventuella svenska Natoanslutningen – den absoluta motsatsen. Journalister som i hysteriskt tonläge upprepar makthavares åsikter som vore de fakta, grötmyndiga militärexperter som diskuterar olika pansarvagnsmodeller och frontlinjer, noggrant utvalda utrikespolitiska experter, som förstärker den rådande svart-vita bilden av det goda Väst/USA och det onda Ryssland, den hotande Andre. Inga ifrågasättanden, ingen problematisering, ingen nyansering. Istället aningslös pueril krigshets, rentav krigsentusiasm. Tanken går osökt till hur Stefan Zweig beskriver stämningen i Europa vid första världskrigets utbrott i sitt oundgängliga testamente, Världen av igår. Då som nu storkrigsmuller efter en lång tids fred i Europa, då som nu en ”belle epoque” som gått i stå, stagnerat och en övermätt medelklass som längtar efter spänning och livsmening? Unga och gamla män som tror sig kunna finna den i krig? Vad har hänt med förmågan att hålla minst två perspektiv i huvudet samtidigt!?
Med ekonomiskt stöd av New York Herald Tribune, där resedagboken sedan publicerades, kom Steinbeck och Capa iväg. Men först efter att ha ”bombarderats med råd, förmaningar, varningar och mestadels av människor som aldrig varit i Ryssland”. (…) Och det svåraste av allt var att förklara att det enda vi ville var att få rapportera om det ryska folket, hur de var, vad de gjorde, vad bönderna talade om, och hur de lyckades med återuppbyggnaden av sitt krigshärjade land.…..Vi upptäckte att tusentals människor led av akut ”Moskowitis” (russofobi) – ett tillstånd som tillåter en att tro på vilka absurditeter som helst och att avvisa fakta. Med tiden, kom vi förstås att upptäcka att ryssar led av ”Washingtonitis”, samma sjuka. Vi upptäckte att på samma sätt som vi lät djävulshorn och -svansar växa ut på ryssar, gjorde de detsamma med oss.”
De tillbringade ca 2 månader i Sovjetunionen. De mötte människor i Moskva, i det krigshärjade Ukraina och Stalingrad, och i det vackra oskadda Georgien, och den mest laddade fråga de fick överallt var: Kommer Amerika att angripa oss? Är freden möjlig? Alla hoppades och längtade efter fred.
A Russian Journal är en högst levande och även humoristisk skildring av deras både vardagliga och exotiska, både prövande/störande och positiva erfarenheter och upplevelser under sin rundresa i den väldiga och mångkulturella Sovjetiska unionen – inklusive av sina tolkar och av varandra under resans gång.
De anländer först till Moskva, far efter några veckor till det krigshärjade Ukraina, därifrån till det raserade Stalingrad, vidare till Georgien och slutligen tillbaka till Moskva, där de upplever firandet av Rysslands 800-årsjubileum, Bolsjojteatern och andra imponerande kulturevenemang, innan de återvänder till USA.
Om det Moskva det först möter är dystert, eftersom det är sommar och alla kulturutövare på semester, är det desto mer energi och livsglädje i jordbrukslandet Ukraina, i synnerhet bland kvinnorna. Och det av kriget helt orörda Georgien, i sin tur, överväldigar dem genom sin anrika kultur, det vackra landskapet och människornas, och här är det i synnerhet männens, skönhet och gnistrande vitalitet som imponerar.
Som känd ”vänsterförfattare” tas Steinbeck och hans fotograf Capa emot väl. Resan organiseras av Voks, organisationen för kulturella relationer, och överallt blir de mottagna av olika utvalda kommittéer, författarorganisationer, jordbrukskollektiv mm, men där finns hela tiden utrymme för egna utflykter och initiativ. Och framför allt för frågor och samtal under alla de generösa middagar och fester de bjuds på överallt, såväl i städerna som på landsbygden.
Bönderna vill veta hur jordbrukare har det i USA, vad de odlar, vilka maskiner de har, mm o förundras när de får höra att även amerikanska jordbrukare får stöd av staten. Författarna vill höra om de skönlitterära trenderna i USA, vilka de nya unga författarna är mm mm. Men den genomgående, stående frågan handlar om rädslan för ett nytt krig: ”Tror ni att Amerika kommer att angripa oss? Tror ni att freden är möjlig?”
De båda gamängerna, Steinbeck och Capa har inte mycket att komma med. De vet nästan ingenting. Och de börjar fasa inför dessa möten, för den höga intellektuella nivå de möter överallt, eftersom de så sällan har några svar eller tankar att förmedla. Efter en tid börjar de sakna sin egen västliga unions lättsamhet, flärd och förföriska kvinnor i denna östliga union där moral och poesi, konst och kultur, planer och hopp om framtiden dominerar människors medvetanden och står allra högst i kurs.
Den enda tanke som Steinbeck förmedlar i A Russian Journalär just denna: den påfallande skillnaden mellan Ryssland och USA i synen på författare och det skrivna ordet. Stalin beskrev författaren som ”själens arkitekt” och i t.ex. Georgien är det närmast ett brott att inte älska poesi, medan i USA författaren är ”barely tolerated”.
Steinbeck förklarar det med att författarna i USA – och England – är samhällskritiska, kritiker av orättvisor och av staten, medan det i Sovjet förhåller sig tvärtom – författarnas uppgift är att stödja, hylla och förklara Sovjetsystemet. Vilket också innebär att det inte frambringat några goda författare. Medan däremot de stora klassiska ryska författarna, Dostojevskij, Tolstoy, Turgenjev, Tjechov, den tidige Gorkij, är stora, menar Steinbeck, därför att också de var dissidenter, samhällskritiker.
Det är sant, men de var inte bara det. Och är det ens en rimlig jämförelse? Nej, vill jag säga. Kärleken till poesin, till musik och konst i Ryssland, liksom vördnaden för det skrivna ordet, för konst, bildning och utbildning ligger djupare än sovjetsystemet. Det hör samman med det, som C Milosz påpekar i Mitt Europa: Ryssland har aldrig genomgått ”penningens stadium”. Moderniseringen av Ryssland under andra hälften av 1800-talet blev en idéernas modernisering, inte en materialistisk och kapitalistisk. Det berodde inte minst på att den kapitalistiska bourgeoisien aldrig vann den stora och anrika ryska aristokratins förtroende. Tvärtom. Det var ju kapitalismen som utarmade dem! En aristokratisk mentalitet och livshållning förblev s a s intakt, vilket naturligtvis också var djupt förbundet med såväl den autokratiska ryska statens som den ortodoxa religiösa traditionens obrutna, långa historiska inflytande över människorna.
Den ryska överklassungdom som under 1800-talet insöp den västliga modernitetens idéer och ideal, nöjde sig inte längre med att bli officerare och ämbetsmän, de blev grubblande studenter, utbildade sig, blev vetenskapsmän, konstnärer, liberaler och revolutionärer, och terrorister! Allt annat än borgerliga kapitalister.
Föraktet för eller främlingskapet inför penningen och penningklassen förblev rådande i Ryssland och den ryska kultursfären ända fram till 1990-talet då västvärldens kapitalism och värderingar vällde in och förvandlade tillvaron radikalt! En utveckling som ingen skildrat mer inträngande och smärtsamt än Svetlana Aleksejevitj i Tiden Second hand.
***
USA och Ryssland har fastnat i sitt ”kalla krig”, som nu åter blossat upp och blivit farligt hett. Åter skulle behövas en frimodig och fördomsfri Steinbeck som mjukade upp de stelnat fördomsfulla föreställningar som fortfarande råder bland amerikaner och ryssar om ’den onde Andre’ i öst respektive i väst. Med tanke på McCarthys härjningar bland intellektuella och konstnärer åren efter publiceringen av A Russian Journal, 1948, tycks Steinbecks nyanserade bild av Sovjetunionens människor inte ha fått någon mer genomgripande verkan, medan kanske det omvända försöket skulle lyckas, med tanke på författares höga status i Ryssland?
Eva Mannheimer, februari 2023
PS En svensk utgåva, Rysk dagbok, kom ut redan året därpå 1949!