Om Dostojevskijs roman, Onda andar (1873)
Intro
Under sin vistelse i Europa 1867-71 besökte Dostojevskij den socialistiska världskongressen i Geneve 1868, hörde den ryske revolutionären Bakunin tala, och förfärades över dennes ”andefattigdom och nihilistiska intellektualism”, och samma känsla väcktes inom honom av de ”fem tusen åhörarnas enfaldiga instämmande.” Det var här han fick de första impulserna till sin roman Onda andar.
Onda andar, utspelar sig på 1860-talet i en liten rysk landsortsstad där, mitt inne i den sociala hierarkins övre skikt, en revolutionär terroristcell i hemlighet tar form. I staden börjar plötsligt revolutionära ’proklamationer’ och pamfletter cirkulera, parallellt med en alltmer påtagligt lättsinnig och frivol atmosfär, blandat med de mest skamlösa upptåg, där allt som hålls heligt medvetet skändas. Allt i det medvetna syftet att orsaka kaos. Den alltmer upplösta ordningen ändar till sist i förödande bränder, i mord och självmord.
Under skrivandet av denna roman, 1871-72, följde Dostojevskij rättegången mot Netjajev, som kom att stå modell för romanens ”onda ande”, Pjotr Verchovenskij. Sergej Netjajev(1847-1882), revolutionär och terrorist, författare till ”Revolutionens katekes”, grundade av en av de första hemliga terroristgrupperna i Ryssland. Dostojevskij kallar honom ”svindlare” snarare än revolutionär. Många av hans anhängare stod redan inför rätta när han själv efter att ha flytt fältet greps i Schweiz 1872. För att göra sina anhängare absolut lojala hade Netjajev gjort dem medskyldiga till någon form av icke-politiskt brott. Netjajevs organisation hade mördat en av sina egna, studenten Ivanov, och det var detta mord som rättegången handlade om, och som också fick en direkt parallell i romanen.
Dostojevskijs roman, Onda andar,är profetisk i så motto att han redan då inser att fallet Netjajev inte var någon enskild händelse utan en rörelse i tiden. I slutet av 1870- och början av 1880-talet, och i början av 1900-talet drabbades Ryssland av terrorvågor, inspirerade av de nihilistiska och revolutionära idéer som utvecklats i Västeuropa och i det relativt slutna, autokratiska och ortodoxa Ryssland kom att anammas framför allt av den ryska aristokratin och intelligentian, i synnerhet dess ungdom.
Nihilismens (och senare Nietzsches) credo löd: ”Om inte Gud finns är vi själva utvalda, gudar som råder över liv och död.” Inre och yttre moraliska hinder och gränser upplöstes. Cynismen frodas. Konspirativt tänkande grupper föll offer för sina egna konspirationer, uppammade känslor av misstänksamhet och hat som kunde sluta antingen i mord på de egna eller på tsarer, polischefer, generaler – (och senare under stalinismen på oliktänkande, dissidenter, författare… etc.)
***
Dostojevskij ville i sin roman Onda Andar inte bara skildra den revolutionära nihilismens polariserande, upphettade, destruktiva atmosfär och hur en hänsynslös terrorism kan utvecklas och ta sig uttryck, utan också försöka förstå de människor som bar upp den, ledarna och deras ’flock’.
Dostojevskij hade ju i sin ungdom själv deltagit i en, dock betydligt mer oskyldig, hemlig diskussionsklubb i St. Petersburg på 1840-talet, ”petrasjevsterna”, vilket gav honom livsavgörande erfarenheter, först av en skenavrättning, sedan av förvisning. (se not 1)
I En författares dagbok(1873), polemiserar han i en artikel, mot dem som avfärdar ”netjajeviterna” som obildade idioter och dåraktiga fanatiker:
”Låt mig dock säga en sak om mig själv: någon Netjajev skulle jag förmodligen aldrig bli, men jag kan inte svära på att jag inte skulle ha kunnat bli en netjajevit i min ungdom. (..) Vi var smittade av den teoretiska socialismens idéer… som då var djupt rotade i ungdomskretsarna. Men någon politisk socialism existerade ännu inte i Europa och socialisternas europeiska ledare tog till och med avstånd från sådant. Utan tvivel var det allt detta (det vill säga: otåligheten hos svultna människor som eggades av teorierna om framtida sällhet) som senare gav upphov till den politiska socialismen. ….Men på den tiden (dvs 1840-talet)såg man fortfarande allt i det mest rosenskimrande och moraliskt-paradisiska ljus. Det är faktiskt sant att den begynnande socialismen då (till och med av vissa socialistledare) jämfördes med kristendomen och uppfattades som en ren korrigering och förnyelse av den i tidens och civilisationens anda. Vi i Petersburg var förfärligt förtjusta i den tidens alla nya idéer vilka framstod som i högsta grad heliga, moraliska och framför allt allmänmänskliga och som en framtida lag för hela mänskligheten. Långt före 1848 års revolution i Paris hade vi gripits av dessa idéers magi. Redan 1846 blev jag av Belinskij invigd i denna kommande ”världsförnyelses” hela sanning och det framtida kommunistiska samhällets gudomlighet. (…) Varför tror ni alltså att vi – naturligtvis inte alla men i varje fall några – skulle ha ryggat tillbaka för mördandet à la Netjajejvs under denna upphetsade tid, mitt ibland alla andlöst fängslande läror och skakande händelser i Europa, vilka vi som helt glömt fosterlandet följde med febril spänning? ” (”Ett samtida bedrägeri”,En författares dagbok, sv. utgåva, 1994, s. 48 ff.)
Det är dessa personliga erfarenheter och samtidigt den avgörande skillnaden mellan hans egen tids teoretiska drömmerier kring en kommande kristen ”världsförnyelse” och den politiska socialismen i sin extrema form, dvs. tron på att kunna förverkliga denna dröm med våld och driven av en nihilistisk hybris, som han skildrar i Onda Andar.Samtidigt som han också vill lyfta fram de välvilliga, mondäna, ’upplysta’ liberalernas skuld och mer eller mindre omedvetna medverkan i dessa politiska ambitioner. Ja, den ’liberala fernissan’ häcklas med dräpande humor i Onda andar! Inte minst den nya guvernörskan Julia Michailovnas aningslöshet och Stepan Trofimovitjs fåfänga.
Som alltid i en Dostojevskijroman möter vi i Onda andar ett myller av personer, av personligheter, inbegripna i febrilt intensiva meningsutbyten – en, för att tala med Bachtin, ” polyfoni av fullvärdiga röster”. Men här dominerar sex röster och karaktärer som gestaltar olika stadier av, vad den brittiske Dostojevskijkännaren och ärkebiskopen, Rowan Williams kallar ”diabolisk besatthet” – nihilistisk ateism, självbedrägeri, cynism, fåfänga, ’ondska’ och verklig ondska, dvs. att medvetet begå en ond handling. Djävulen – en bekant gestalt i flera av D:s romaner – ”är helt otvetydigt en fiende till verklig frihet, skriver RW. ”Han erbjuder olika slags surrogat för frihet…” En ”inte förkastad frihet utan förvänd frihet” utgör själva kärnan i det diaboliska. ”…ju mer ett klimat av osanning känns naturligt för människor desto mer resulterar det i ondska”. Den diaboliskt besatte är ”i grunden desinkarnerad, skild från sin kroppslighet och från tidens gång” (RW,Språk, tro och sanning hos Dostojevskij,2010, s. 113, 117).
Ytlighet och lättsinne ställs mot gravallvar. Demagogi mot konversation. Livslögner mot förment sanning. Dostojevskij fångar människans vilsenhet i en ny tid. Samtidigt skulle det inte ha varit en roman av D om inte där någonstans bakom allt sken finns ögonblick av äkthet, om där inte också fanns riktiga människor. Hans, författarens, blick på sina romangestalter förblir som alltid ömsint, humoristisk och tolerant och D:s genomgående tema i alla sina romaner, förlåtelsens och försoningens förutsättningar, är också här ett centralt tema. Men i Onda Andar sker ingen verklig förlösning, bara ansatser som hos Stepan Trofimovitj på dödsbädden.
Onda Andar är en tragedi, men trots romanens stora allvar har jag sällan skrattat så mycket som under läsningen av Onda andar! Även Rowan Williams uppfattar denna roman som den mest humoristiska av D:s romaner! Kanske en nödvändighet för D, för att uthärda dess tema?
Romanen
Två bibelcitat spelar en särskild roll i romanen. Titeln är hämtad från Lukasevangeliet 8:27 – 33. Jesus driver ut en ”legion” onda andar ur en man och folket ber honom att föra över de onda andarna till en svinhjord som betar i närheten .. ”då gåvo sig de onda andarna ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten och ned i sjön och drunknade”. Jfr Markus 5:1-20. (Citatet läses för Stephan Verchovenskij på hans dödsbädd. Se del III, kap.7)
I Uppenbarelseboken 3:14-17 beskrivs en människa utan hjärta: ”Skriv till Laodiceas församlings ängel: ’Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu då du är ljum, och varken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun…..”
(Det läses av munken, biskop Tichon, för Nikolaj Stavrogin, se del II, kap. 8, Hos Tichon; samt vid Stephans dödsbädd, del III, kap.7)
Inledningsvis befinner vi oss i en välkänd, trygg, rysk borgerlig överklassmiljö, i en småstad ännu fjärran terror och konspirationer. Ett tidigare liv i huvudstaden Petersburg ’spökar’ i bakgrundshistorien.
Vi möter den forne ’professorn’, den mondäne liberalen, Stephan Trofimovitj Verchovenskij, med sin, dock mest inbillade, storhetstid och relativt riskfria radikalism bakom sig och den åldrade divans later, samt hans rika välgörerska, änkan Varvara Petrovna Stravrogin – ännu en av Dostojevskijs imposanta, mer eller mindre tyranniska, men barnsligt impulsiva och i grunden rättrådiga och godhjärtade kvinnogestaltningar (Jfr generalskan Jepantjina i Idioten!) Inbegripna i en mer eller mindre subtil – mycket humoristiskt gestaltad! – maktkamp, som döljer en livslång kärlek som de – Stephan Trofimovitj av feghet och opportunism – inte erkänner för varandra förrän Stephan i romanens slut ligger på sin dödsbädd.
Till den lilla staden anländer nu från sina Europaresor Stephans och Varvaras söner, romanens ”onda andar”, som genom sin ankomst driver igång romanens dramatiska skeenden:
Varvaras ende, högt älskade son, den intellektuellt begåvade, världsvane och attraktiva, ”om inte hans skönhet hade ägt något motbjudande”, Nikolaj Stavrogin. Tomas Mann kallar honom ”den kusligast tilldragande figuren i världslitteraturen”! Och Stephans son, den ”briljante och hänsynslöse manipulatören” (RW) och maktmänniskan, Peter/Pjotr Stepanovitj Verchovenskij. Båda är faderlösa. Nikolajs far övergav familjen när Nikolaj ännu var ett barn, men i en faders ställe fick Nikolaj en informator, nämnde Stephan Trofimovitj Verchovenskij, som i sin tur övergivit sin egen son, Pjotr Stepanovitj. Vilket skapar ett slags brödraförhållande mellan de båda unga männen, med Nikolaj som den överlägsne och Pjotr som den som måste bevisa sin existens.
Dostojevskij behandlar i de flesta av sina stora romaner föräldraskapets betydelse, dess närvaro respektive frånvaro. I nästan alla är framför allt faderlösheten ett tema. Det är därför inte av en händelse som han också i Onda andar låter två av sina huvudpersoner vara två ’faderlösa’ unga män. Föräldraskapet är det mest bokstavliga sättet att ge tid och rum åt en annan människa och när denna relation innebär att den andres identitet förnekas och friheten kvävs eller rivalitet uppstår, blir det en kanal för ”det diaboliska”. ”Den dåliga eller frånvarande fadern skapar en prototyp för den hotande Andre som måste motstås först genom isolering och slutligen med våld”. (RW)
Båda dessa unga män – Nikolaj indirekt, Pjotr direkt – fungerar som auktoriteter och ledare för de revolutionära hemliga sällskapen och terroristcellerna, ”kvintetterna” i staden.
Nikolaj Stavrogin var i sin ungdom, som student i Petersburg, revolutionär socialist, och utövade ett stort inflytande över andra unga radikala studenter, bland vilka vi i romanen, förutom Pjotr Stepanovitj, också på närmare håll möter Sjatov, Kirillov och Sjigaljov, idealister, som han nu, när de möts igen några år senare, hånar för att ha tagit hans idéer på allvar.
Vid den tid romanen utspelar sig är Nikolaj inte direkt indragen i de revolutionära aktiviteterna eller diskussionerna utan upptagen av ett oförlåtligt brott, begånget under hans år av förfall och rumlande i Petersburg – våldtäkten på flickan Matrusjka, som ledde till hennes självmord. Nikolaj plågas av sin cynism, livsleda och ljumhet, detta tillstånd av ”varken kall eller varm” som berövar honom såväl förmågan att älska som en instinktiv moral, och rentav en dragning till att själv plötsligt begå onda gärningar. Ingen känner till hans värsta brott, men Nikolaj straffar sig själv genom att begå idiotiska och skamliga handlingar avsedda att döma honom i andras ögon (bettet i örat, giftermålet med Marja Timofejevna, mm), i väntan på modet att våga bekänna, erkänna sin skuld och därmed även kunna förlåta sig själv. I hemlighet uppsöker han, på Sjatovs inrådan, munken, biskop Tichon, och låter honom läsa sin nedskrivna bekännelse av sitt brott. (En text som ansågs alltför stötande för att tryckas i den ursprungliga följetongsversionen, och först publicerades i en nyutgåva, 1922.) Men Tichon reagerar inte som han förväntar sig, dvs, förfasas över hans handling, och sedan ger honom sin förlåtelse, dvs. en ”quickfix” som vi skulle säga idag. Tichon ser Nikolajs ’bekännelse’ som falsk. Den ”strider mot botgöringens innersta väsen: att koppla av det kontrollerande och skapande jaget och bli till intet i närvaron av en främmande och lyssnande barmhärtighet för att skapas på nytt. Den processen måste utföras utan dramatik och i intim förtrolighet…” (RW s 136)
Skildringen av deras möte och långa samtal är centralt i romanen och gestaltar en dostojevisk grundtanke, närvarande i alla hans romaner: betydelsen av synlighet för mänsklig mognad, men också synlighetens olika pseudoformer, såsom narcissism, självhävdelse, självdestruktivitet – ”bättre bli hatad än osynliggjord”. Sådan är Nikolajs bekännelse; ytlig och blott ännu en akt av självupptagen självdestruktivitet.
Det är just denna risk att bli helt och fullt synlig som Nikolaj till syvende och sist inte vågar ta. När Nikolaj, i ett ögonblick av sårbar öppenhet, säger :
-Om ni förlät mig skulle det kännas mycket lättare, tillade han och sänkte blicken.-Ni måste då också förlåta mig” sade Tichon med djup övertygelse i rösten.
Nikolaj sluter sig då omedelbart i hånfullhet, oförmögen att ta emot Tichons erbjudande till uppriktig förlåtelse, vilket innebär att också själv förlåta andra människor, dvs. erkänna människors ömsesidiga ansvar och sårbarhet inför varandra. (Jfr Levinas!)
Nikolaj Stavrogin når aldrig fram, vågar inte tro på Darjas kärlek, vågar inte tro på förlåtelse, utan stannar vid Kirillovs tanke, självmordet som en förment manifestation av mänsklig frihet, av mod. Det blir hans enda kvarvarande utväg att slutligen manifestera någon form av storslagenhet, bevisa för sig själv att han inte förblivit ”ljum”.
*
Stephans son, Pjotr Stepanovitj Verchovenskij, som övergavs av sin far som litet barn och skildras som ”elak”, ”stryktäck”, ”med sitt naivt högfärdiga hånleende”och sin ”obehagligt nyfikna blick”, är en fullfjädrad intrigmakare som även lyckas vinna stadens nya liberala guvernörska, Julia Michailovnas förtroende, och det med förödande resultat. Pjotr är bliven en hänsynslös anarkist, revolutionär terrorist, spindeln i nätet och iscensättare av katastrofer och mord. Härvidlag använder han sig hänsynslöst av sin ’flock’, sina revolutionära celler, som han kallar sina ”kvintetter”. Dessa grupper av unga, äldre, idealistiska, cyniska, osjälvständiga, egensinniga liberaler och/eller revolutionärer lurar han i att de ingår i ett nationellt – och internationellt – nätverk där han, Peter, intar en central position i ”centralkommittén” (!)
Pjotr är berättelsens egentligen enda verkligt onda ande och den enda Dostojevskij inte kastar ett enda skimmer av försoning över, inte låter genomgå någon förändring eller mänsklig utveckling, och som han dessutom i slutet låter försvinna ostraffad ut i det okända. Som en profetia om vad som komma skulle…
Nej, en liten strimma av om inte försoningens så förklaringens ljus skänker han honom. Dels hans demonstrativa raljans och förakt gentemot fadern, Stephan Trofimovitj, som förgäves – och alltför egocentriskt och ambivalent – försöker få hans förlåtelse. Dels hans närmast religiösa överskattning av och beundran för Nikolaj Stavrogin som han förväntar sig stordåd av och ser sig som ’manager’ för. För Peter är Nikolaj lik en gud. Och här gör han sig sårbar. Han hyser en vanvettig tro på att Nikolaj skall leda revolutionen i Ryssland.
Ja, bli den Lenin som de facto dök upp från Zürich ca 40 år senare med sin skrift Vad bör göras, vars förelöpare, symtomatiskt nog, som den tidens ryska radikalers ’husbibel’, ligger uppslagen på ett bord i den tidsmedvetne Stephan Verchovenskijs vardagsrum: romanen Vad är att göra?av Nikolaj Tjernysjevskij. (not 2)
Den fjärde ”diaboliskt besatte” är den hemliga revolutionära cellens teoretiker, ”systembyggaren”, Sjigalov. Dostojevskijs skildring av hans teori eller ”system” är även den profetisk. Kusligt förutseende förebådar han i Onda andarden ryska revolutionens partidiktatur och urartning i stalinismen, som den logiska konsekvensen av den revolutionära marxismens intellektualism och abstrakta teorier.
Sjigalov är övertygad om att det går att planera och kontrollera framtiden. D. beskriver honom – med sin skarpa humor – som en som ser ut som om han väntade sig världens slut ”inte vid någon obestämd tidpunkt enligt profetior som kanske aldrig slår in, utan alldeles bestämt, låt oss säga i övermorgon, exakt tjugofem minuter över tio”.
Under ett av den hemliga revolutionära klubbens möten, dräpande humoristiskt skildrat, får han möjligheten att utveckla sina tankar. ”Jag utgår från oinskränkt frihet men slutar med oinskränkt despotism. Jag vill emellertid tillägga att min lösning av det sociala problemet är den enda som det kan bli tal om.” Man skrattar åt honom men en person i sällskapet tar honom, visserligen hånleende, i försvar: ”Ni tar fel, mitt herrskap…Jag känner till hans bok. Han föreslår som slutgiltig lösning av frågan att man delar upp mänskligheten i två olika stora delar. En tiondel får individuell frihet och oinskränkt rätt över de andra niotiondelarna. Dessa däremot måste förlora sin individualitet och förvandlas så att säga till en hjord och måste under oinskränkt underkastelse, genom en rad regenerationer, söka nå fram till det ursprungliga oskuldstillståndet … paradiset….fast de, inom parentes sagt, skulle komma att arbeta.” (del II, kap. 7 ”Hos de våra”)
De två återstående ”diaboliskt besatta” är de två som tack vare sin egen inre moraliska kompass bryter med Pjotr Verchovenskij och hans konspiratoriska och mordiska planer, kontoristen Sjatov och byggnadsingenjören Kirillov, två seriösa, integra och ensamma dostojeviska särlingar. I andra delens två första kapitel, ”Natten”, lär vi känna dem, och även den Stavrogin, som några år tidigare i Petersburg varit deras beundrade ’lärare’, närmare. Han besöker dem en natt, först Kirillov och sedan Sjatov och i deras intensiva samtal koncentrerar Dostojevskij romanens existentiellt-religiösa samtidsproblematik. (Alltför långa och sammansatta för att återges, men läs dem!!!) Och det är under dessa samtal, liksom senare under samtalet med Tichon, som Dostojevskij, författaren, ger Nikolaj Stavrogin en chans att bli en riktig människa, våga visa sig. Chanser han försummar.
Sjatov, som just har återkommit från en lång vistelse i Amerika, där han inpå skinnet erfarit brutaliteten i den framväxande kapitalismen, har nu mer än någonsin blivit ”en fanatisk anhängare av det slags extrema ryska nationalism som ofta associeras med Dostojevskij själv. Han är ett bra exempel på en av Dostojevskijs förbryllande vanor att lägga sina egna åsikter i munnen på en karaktär med tydliga brister och blinda fläckar”, skriver RW (s.37). I romanen är det under Stavrogins inflytande Sjatov först hade kommit i kontakt med tron på Ryssland som den enda ”gudsbärande” nationen, ämnad att frälsa världen. En ståndpunkt den flyktige och ’ljumme’ Stavrogin inte längre eller egentligen aldrig omfattat, vilket Sjatov upptäckt och nu konfronterar honom med i ett tillstånd av upprört raseri. Det är Sjatov som ger Stavrogin en både bokstavlig och bildlig örfil, och det är han som uppmanar honom att uppsöka biskop Tichon för att få hjälp att finna Gud, våga, vilja tro, bli en människa.
Och det är Sjatov, som falskeligen misstänkt angivare och spion, faller offer och mördas av Pjotrs ”kvintett” precis som i verkligheten den av Netjajev och hans grupp mördade studenten Ivanov. ”Sjatov, den opraktiske, frispråkige och ensamme, blir det naturliga offret.” skriver RW (s. 116) Det sker strax efter att han med stor generositet och ömhet tagit emot sin förlupna gravida hustru, upplevt en förlossning med alla dess konkreta praktiska bestyr och utdragna plågor och: ”Mysteriet med en ny varelses tillblivelse, detta stora och oförklarliga mysterium, Arina Prochorovna…” Sjatov uppfylls helt – som Dostojevskij själv när Anna Grigorjevna föder deras första barn i Schweiz 1868 – av födelsens under, det nya barnet. Trots att han vet att fadern till barnet är Stavrogin. Han är den mest mänsklige av alla de så kallade revolutionärerna i romanen, menar RW, han manifesterar ”en prosaisk men inte mindre mirakulös godhet som det inte finns alltför mycket av i romanens feberaktigt moraliska atmosfär”.(RW, s. 37)
Sjatovs vän, Kirillov, är en mer komplex gestalt, ”hans metafysiska äventyr ännu mer invecklade och bisarra än Sjatovs”, menar RW. Kirillov betraktar sitt eget liv som ett experiment, och vill bevisa det genom att själv besluta om sin död. Men hans beslut att ta sitt liv har inget med leda eller ’ljumhet’ att göra, tvärtom. Alla hans tankar kretsar, trots hans ateism, kring Gud och Kristus. Han kan uppleva en salig glädje över de enklaste företeelser i tillvaron, ett barns lek, och ja, ett löv.. Nikolaj Stavrogin undrar med underton av hån: ”Ni tycks vara mycket lycklig Kirillov. – Ja,mycket… ..människan är olycklig bara därför att hon inte vet att hon är lycklig, och hon är dålig/ond därför att hon inte vet att hon är god (..)Den som kan lära världen att alla är goda, han bringar världen till dess fullbordan.” Nikolaj:”Den som lärde det, Honom korsfäste de.”Och Kirillov svarar: ”Han kommer, och hans namn blir människoguden.” ”Gudamänniskan?” frågar Nikolaj. ”Människoguden, däri ligger skillnaden.” (…)
Ni tycker om barn?” frågar Nikolaj. ”Ja, det gör jag…”Ni tycker följaktligen om livet också?” ”Ja, jag tycker om livet, än sen?” ”Och ni är i alla fall besluten att skjuta er.” ” Än sen? Vad har de sakerna med varandra att göra? Livet är en sak för sig och det andra en sak för sig. Livet finns, men döden finns inte alls.” ”Har ni börjat tro på ett tillkommande evigt liv? ” ”Nej, inte på ett tillkommande men på ett redan existerande evigt liv. Det finns minuter, man når fram till minuter, då livet plötsligt stannar och blir evigt.”
Kirillovs självmordsplan är ett led i såväl denna tro på evigt liv i livet, dödens icke-existens som på den kommande ’människoguden’. Han ser sig som frälsargestalt som skall manifestera den nya ’tron’: ”Om Gud finns, är all vilja Hans, och jag kan aldrig komma ifrån Hans vilja. Men om Han inte finns, så är all vilja min, och det är min skyldighet att manifestera min egen, självständiga vilja.” säger han till den infernaliske Pjotr strax innan sin död, ord som återkommer i Nietzsches formulering några decennier senare: ”Om det inte fanns gudar, hur skulle jag kunna uthärda att inte själv vara Gud!”
Men Kirillovs självmord blir i verkligheten ett mord i en scen som tillhör det mest smärtsamma avsnittet i hela romanen. En förvänd, diabolisk Getsemanescen – med Kirillov i sin, enligt RW, ”kvasimessianska föreställning om ett frälsande självmord”, och med den onde anden Pjotr som väntar i rummet utanför på att Krillov innan han dör skall skriva under en bekännelse, där han falskeligen erkänner mordet på Sjatov – och till sist bokstavligen hetsar honom till döds. Ja, det är infernaliskt!
Kirillov, som den kanske mest komplext gestaltade i romanen, har av Dostojevskijkännare betraktats ur olika perspektiv. För Zenta Maurina (Dostojevskij, 1951) är Kirillov en ”verklighetsblind, abstrakt asket”, som samtidigt är så gripande mänsklig och ”konstnärligt så fulländat genomarbetad figur att det finns stunder då man längtar efter honom som efter en människa man träffat i verkligheten.” Hon ser honom som ett Dostojeviskt självporträtt, ett av dem, och liknar honom vid ett ”norrsken” som genomlyser ”den diaboliska orgiastiken” i romanen, tack vare sin ”själsrenhet”. Dostojevskij skattade Pascal högt och Zenta Maurina jämför Kirillov med Pascal: ”Liksom Pascal anser också Kirillov att människans vackraste prydnad är hennes tanke, hennes förmåga att tänka, detta som skiljer henne från djuren.” Om än innesluten i sin idé ”som i ett citadell” delar han D:s kärlek till barn och förmågan till hänsyn, finkänslighet och medkänsla. Han är inte heller totalt avskuren från livskänslans evighetsögonblick. Kirillov, beskriver liknande erfarenheter som furst Mysjkin i romanen Idioten– o som Dostojevskij själv – strax före ett epileptiskt anfall.
Dostojevskijs ord till brodern från Peter Paulfängelset december 1849, samma kväll han upplevt skenrättegången och har fått sin förvisningsdom – ”Bror, jag är inte sorgsen, och jag har inte tappat modet. Livet är överallt liv, livet är i oss själva och inte i någonting yttre” – genljuder i Kirillovs plötsligt frimodiga svar på sin forne mästare, Nikolaj Stavrogins likgiltiga undran: ”Ni tycks vara mycket lycklig Kirillov. – Ja,mycket…
Den avgörande skillnaden mellan Dostojevskij och Kirillov ligger i fortsättningen av D:s brev från Peter Paulfängelset till brodern: ”Vid min sida kommer det att finnas människor och att vara människa, alltid förbli det, …det är livets mening.”Kirillovs intellektualism, detta att ägas av en idé istället för att själv äga den, avskär honom i grunden från människorna, från sin kropp, från tidens gång. Från hoppet om kärlek.
Det är just detta Rowan Williams lyfter fram i sin betydligt mörkare bild av Kirillov, som en ”diaboliskt besatt” människa. Han ser honom som ett slags Antikrist med ett förvrängt messianskt budskap. Kirillov tror på fullt allvar att han genom att ta sitt eget liv kan frälsa sina medmänniskor, att han dör för att andra skall leva, ”för så snart det blivit klart att Gud är källan till alla lögner och att viljan är suverän kan människor leva i ’glans och ära’”. Detta frälsande självmord är en sorts omvändning av Kristi kors”, menar RW. Precis som hans död blir en förvrängd, diabolisk Getsemanescen. En akt av tom, meningslös frihet. Motsatsen till att våga göra sig synlig. Utan Gudstro, kärlek, buret lidande har livet ingen substans, ”ingenting som kan uppehålla längtan och rörelse.”(RW, s. 121) Frågan är dock, om Kirillov verkligen till syvende och sist hade tagit sitt liv, om inte Pjotr hetsat honom?
***
Slutligen några ord om kvinnorna i romanen:
Till skillnad från Tolstoj och hans tyska förebild, kejsar Vilhelm II med sin formel – Kinder, Küche, Kirche – företrädde Dostojevskij i sin kvinnosyn den klassiska ryska ståndpunkten, menar Zenta Maurina. Han föredrog Pusjkins stolta och självständiga Tatiana framför den undergivna Gretchen ”som tar alla mannens försyndelser som oundvikliga naturföreteelser”.Ja, kanske inleddes kvinnorörelsen faktiskt tidigare i öst än i väst! Alla de kvinnor som D stod nära i sitt liv, eller de han kom i kontakt med genom sin tidskrift, En författares dagbok, kämpade med hans aktiva stöd för kvinnans frigörelse, högre utbildning och självständighet. En av dem var matematikern Sonja Kovalevska, som i sina memoarer bekräftar betydelsen av vänskapen med och stödet från Dostojevskij.
”Det väsentliga arbetet, när det ryska samhället skall undergå en förnyelse faller utan tvivel på den ryska kvinnan”, skriver han i sin dagbok 1877. ”I sitt krav på högre utbildning har hon visat sig äga allvar, uthållighet och högsta mod.” Och endast ”vetenskapen äger tillräckligt stor makt och dragningskraft för att kunna leda den bland kvinnorna utbrutna rotlösheten in i rätta banor…”
Djupast respekt hyste han för de kvinnor som, i likhet med hans hustru Anna Grigorjevna, samtidigt med sin självständighet bevarade sin kvinnlighet. (Det eviga dilemmat!) Men enligt ZM har Dostojevskij, till skillnad från Turgenjev, egendomligt nog inte förevigat denna kvinnotyp i litterär form. Det är inte helt sant. Dostojevskij är visserligen en idéromanförfattare men också en realistisk författare. I D:s rika flora av kvinnliga romangestalter finns förutom goda mödrar och helgonlika ’Sonjor’, såväl kraftfulla matronor, yrkesarbetande kvinnor, magnifika tragedienner, unga borgarflickor i längtan efter frihet, utbildning och meningsfulla insatser för världen, radikala studentskor m fl. Framför allt äger de alla en utpräglad personlighet, och har således i D:s ögon ett absolut värde i sig själva, dvs. de är subjekt i egen rätt.
Det gäller också kvinnorna i romanen, Onda andar.
Förutom den dominanta generalsänkan, godsägarinnan Varvara Petrovna, som älskar sin son Nikolaj alltför okritiskt, och därmed bidrar till hans destruktivitet, lär vi på närmare håll känna den nya liberala guvernörskan, Julia Michailovna von Lembke, hon som först i sin aningslösa välvilja aktivt stödjer de unga radikalerna – framför allt Pjotr Stepanovitj – men sedan alltmer av fåfänga och bekräftelsebehov låter sig utnyttjas av dem och blir ett offer för deras planer, vilket får katastrofala följder.
Vi möter också Sjatovs syster och Varvara Petrovnas skyddsling, Darja Pavlovna, ännu en av de unga självständiga kvinnor som Dostojevskij också i verkligheten alltid uppmuntrade och som i denna roman erbjuder Nikolaj en äkta kärlek han inte förmår ta emot; Lisa, den överspända överklassflickan; den halta, halvt vansinniga Marja, Nikolajs hemliga hustru. Och slutligen bokmånglerskan, Sofia Matvejevna, en Sonjagestalt, som blir Stephans följeslagerska och tröst under hans sista dagar i livet.
Där finns också andra pregnanta kvinnoporträtt som bifigurer, t.ex. den kraftfulla barnmorskan, Arina Prochorovna, hustru till en av medlemmarna i det hemliga sällskapet, samt en av tidens feminister, ”fröken Virginskij, studentska och nihilist”, ytterst humoristiskt skildrad i kapitlet, ”Hos de våra”.
****
Epilog
Under läsningen av Onda andarkom jag intressera mig alltmer för vad som egentligen sker med människor och rörelser, engagerade för en ursprungligen god sak, t ex frihet, demokrati, rättvisa, mänskliga rättigheter, som sedan spårar ur, eftersom man har fastnat i alltför stora, abstrakta begrepp och/eller har satt igång okontrollerbara krafter, naturkrafter…
Den stora föregångaren till den ryska revolutionen är den franska revolutionen och två verk om den står ut, dels Thomas Carlyle’s enastående verk om den Franska revolutionen i tre delar, Bastiljen, Författningen, Giljotinen, som utkom 1837, en både extraordinär litterär upplevelse och samtidigt den mest initierade skildring som överhuvud tänkas kan av de gestalter och skeenden som sammantaget utgör det vi kallar den franska revolutionen, dels Tocqueville’s, Den gamla regimen och revolutionen, publicerad 1856 (i sv. övers. först 2007, Atlantis).
Båda hyllarsjälva grundtanken, de ursprungliga drivkrafterna.Nödvändigheten av en omdaning av en föråldrad, stagnerad, förtryckande feodal ”Fader”, samhällsordning (inspirerad av upplysningsfilosofin, Rousseau, Amerikas nya demokratiska författning mm), som efterhand går över styr, förvandlas till pöbelvälde under ledning av ’onda’ ledare som tar makten och frodas i en atmosfär av rädsla, kaos, ryktesspridning. Carlyles bild av hur Robespierres och Marats betydelse och makt växte ju mer kaotiskt landet blev, är genial. Vid en viss tidpunkt överskrids en gräns som obönhörligen övergår till ett sluttande plan ned mot en avgrundslik urartning av respekten för det mänskliga, och detta samtidigt som paradoxalt nog för första gången idén om alla människors ”mänskliga rättigheter” utgör själva drivkraften för revolutionen.
Tocqueville lägger stort ansvar för den franska revolutionens urartning i ’skräckväldet’ på de ateistiska intellektuella som fick en orimlig makt över politiken, ett område de inte hade en aning om. Han skriver:
I den franska revolutionen förlorade människoanden helt sin jämvikt, eftersom de religiösa lagarna avskaffades samtidigt som de civila; den visste varken vad den skulle klamra sig fast vid eller var den skulle stanna, och man såg ett nytt slag av revolutionärer träda fram, som drev dristigheten ända till vansinne, som ingen nymodighet kunde förvåna, som inte hejdades av några som helst samvetsbetänkligheteroch som aldrig tvekade inför genomförandet av en plan.” Och tillägger Tocqueville profetiskt: ”Och man får inte tro att dessa nya varelser var ett historiskt ögonblicks isolerade och övergående skapelse, bestämd att försvinna tillsammans med det; sedan dess har de bildat ett nytt släktesom har vidmakthållits och spritt sig över jordens alla civiliserade delar, som överallt har behållit samma utseende, samma lidelser, samma karaktär.”(s 234-36, min kursiv)
Utan att hindras av en makt som stod över ”det individuella förnuftet” och utan en känsla för livets och den enskilda människans helighet, banade de sekulära, franska revolutionärerna väg för en våldsideologi och politisk terror som alltsedan dess med vissa intervaller blossat upp i Europa och även på andra ställen i världen.
Man undrar om Dostojevskij hade läst Tocquevilles analys av franska revolutionen, som kom ut bara 15 år innan han skrev Onda Andar, eller om hans fientlighet mot allt katolskt hindrade honom? I mångt och mycket har de ju en gemensam grundsyn och analys av den revolutionära rörelsen, såväl av den förödande nihilismen, som av faran i att de intellektuella med sina abstrakta idéer får makten över politiken.
I Ryssland var det i första hand aristokratin och överklassen som kom i kontakt med 1800-talets nya socialistiska, nihilistiska och revolutionära idéer i Västeuropa. De var de som hade råd att resa dit, som hade råd och tid att läsa och ta till sig de nya idéerna. Och bland dessa, framför allt ungdomen. Men där denna idéutveckling i Västeuropa löpte parallellt med en begynnande kapitalistisk och industriell omdaning av både den materiella, ekonomiska och sociala ordningen och verkligheten, kom den i det förändringsovilliga autokratiska och ortodoxt kristna Ryssland, och den under 1800-talet periodvisa isolationistiska politiken gentemot västvärlden, att anammas i första hand som rena idéer, nya explosiva idéer. Idéer som utgjorde bränslet till våldsideologier och terrorism.
Kapitalismen och kapitalisterna kom aldrig att dominera ryskt 1800-tal. De kapitalistiska entreprenörer som moderniserade landet materiellt, byggde järnvägar och industrier, bestod främst av inflyttade västeuropéer, framför allt tyskar. De kunde aldrig, som i väst, breda ut sig och skaffa sig ett eget politiskt och socialt inflytande.
Den inhemska moderniseringsprocessen i Ryssland skedde först och främst inom utbildningens, vetenskapernas och kulturens sfärer, dvs den immateriella. Ryssland genomgick aldrig, som C Milosz framhåller i sin självbiografiska bok, Mitt Europa, ”penningens stadium”,vilket gav de intellektuella – konstnärer, forskare och författare – en självklar, given hög status som ’producenter’ av den viktigaste ”näringen”, den som tillfredsställer andens behov! (Symtomatiskt är adelsmannen Dostojevskijs illa dolda förakt för de präster som vägrar predika innan de fått löneförhöjning! Se En författares dagbok, 1873) Milosz ser en förbindelse mellan en alltmer av kapitalismen utarmad aristokrati, rysk stadskultur under andra hälften av 1800-talet, och den ryska intelligentians benägenhet att omfatta de revolutionära idéerna. De unga revolutionärerna och deras extrema förlängning, terroristerna, riktar sig både mot det auktoritära tsardömet och mot ”penningens lakejer”.
Den ryska revolutionen bröt inte ut i ett vacuum.
(Det var inte heller en slump att strömmen av ryssar som emigrerade från Ryssland efter revolutionen ofta hamnade i just Frankrike. Där finns gemensamma drag i den franska och den ryska kulturen som rör de intellektuellas och konstnärernas centrala position, en förbindelse mellan den franska bildningstraditionen och elitismen – som har sin rot i dess en gång så mäktiga aristokrati – och den ryska bildningstraditionen och elitismen som likaledes har sin rot i Rysslands en gång så mäktiga aristokrati. Och egentligen förblev de ’aristokratiska’ bildningsidealen, vördnaden för vetenskap och konst, intakta i Ryssland även under den sovjetiska eran, och gick först efter Sovjetunionens fall, då västvärldens kapitalister och kapitalism vällde in över landet, förlorade. Men innan dess hade de genomgått Stalins ”skräckvälde”, hotats och skrämts till anpassning. Inte alla hade Sjostakovitjs andliga styrka.)
I Västeuropa är det först efterkrigsgenerationens studentuppror på 1960-talet, med dess många olika revolutionära, socialistiska politiska rörelser, fraktioner, sekter och riktningar, som kan jämföras med den tid Dostojevskij skildrar i Onda Andaroch i sin En författares dagbok om sin egen ungdomstids polariserade och upphettade intellektuella politiska klimat under 1840-talet.
Kanske var det logiskt att det då, på 1960-talet, var just i Tyskland och Italien, båda med sitt nazistiska/fascistiska förflutna, som terrororganisationer bildades. I Tyskland var det Rote Arméfraktion (RAF) som representerade det hat mot systemet som utmynnade i extrema våldshandlingar. Steve Sem-Sandbergs försöker i sin roman, Theres, förstå hur en etablerad och sansad journalist som Ulrike Meinhof kunde dras in i Andreas Baaders revolutionära terrornät med dess abstrakta förklaringsmodeller:
”Ett vittne har talat om den ´själlösa mekaniken’ i de terrorattacker RAF riktade mot hjärtat av det västtyska samhället. Manifest; kampparoller nakna som neonlysrör eller kylskåpsaggregat. Avsaknaden av lidelse mitt i den påstådda lidelsen behöver dock inte tolkas som ett utslag av beräkning eller ens brist på medkänsla,. Snarare handlar det om en rationalitet som tappat greppet om sitt föremål och drivit sig till sådana syrefattiga höjder att den så att säga ’fryst sig själv’. Klarsyn stelnad till hård genomskinlighet.”( s. 16)
Vi känner igen Sjigalov!
*********
Noter
1) Se PA Bodin, Kyssen i Ryssland, kap. om Dostojevskijs exceptionella försvarsskrift från Peter Paulfängelset hösten 1849, och i samma bok, kapitlet om Terrorismen.
2) Tjernysjevskij, revolutionär demokrat, författare och kritiker, ideologen bakom den revolutionära organisationen, ”Jord och frihet”, arresterad 1862 för samröre med Alexander Herzen, dömd till straffarbete och deportation ”på livstid” till Sibirien, en ’livstid’ som varade i 19 år.
Litteratur
Michail Bachtin, Dostojevskijs poetik, 1972/1991
Thomas Carlyle, Den franska revolutionen:Bastiljen, Författningen, Giljotinen, 1837 (i sv. övers. av Alf Ahlberg, 1930, pocketutgåva, Natur och Kultur,1965 )
Dostojevskij,Onda Andar, tre delar.
En författares dagbok.(1873-1880)
Zenta Maurina, Dostojevskij, 1951
C Milosz, Mitt Europa, 1981
Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen, 1856 (i sv. övers. först 2007, Atlantis).
Rowan Williams, Språk, tro och sanning hos Dostojevskij, 2008/2010
Göteborg, Februari 2023
Eva B Mannheimer