(Den svarta madonnan i Nazaré)
Föredrag under Portugalresan, maj 2019: Religionshistorisk bakgrund till Europas Svarta Madonnor
Översikt: Svarta Madonnor i Europa – ca 270 i Europa, framförallt i Frankrike, särskilt i Provence, men även i Syditalien o Sicilien, i Spanien (Montserrat), en i Portugal (Nazaré), en i Schweiz (Einsiedeln), en i Polen (Czestochowa) och utanför Europa, Mexico (Guadalupemadonnan). Många av dem stora pilgrimsorter. Alla med sina legender. Och både i Mexico och i Polen är den svarta madonnan en nationell samlande symbol. (Minns folkrörelsen Solidaritet i Polen!) Provence den region i Europa där det finns flest svarta madonnor.
De svarta madonnorna uppfattades som särskilt heliga och undergörande i synnerhet bland landsbygdsbefolkningen, folket. Varför?
Det korta svaret är att i den svarta Madonnan fortlever uråldriga religiösa föreställningar. Hon inkarnerar den uråldriga modergudinna som var mänsklighetens första antropomorfa gudom, inkarnationen av livskällan, av fruktbarhetens svarta mylla, födelseundrets mysterium. Ur mörkret, ur livmodergrottan, ur jordens inre, spirar det nya axet, det nya barnet, den nya solen. Den stora känslostorm som branden i Paris’ Notre Dame utlöste, har arketypiska rötter.
1.Inledning: Under 400-talet, dvs parallellt med att Magna Mater-kulterna ebbar ut/förbjuds och romarriket kristnats, börjar Mariakulten utvecklas, först i Östkyrkan och i Medelhavsländerna. Långsammare sprids kulten till Västeuropa, där bondebefolkningen fortsätter att länge dyrka de gamla moder/fruktbarhets/naturgudinnorna – som introducerats av greker och senare romarna: (fr allt Artemis/Diana, Isis, Kybele/Berecynthia, Demeter/Ceres). Trots att kapell och kyrkor ofta restes på tidigare kultplatser, forna heliga tempelplatser, hade biskopar o präster mkt svårt att vinna landsbygdens folk, som dessutom inte förstår det språk som talas i kyrkorna.
Det är först via de s k Sädesmiraklerna som folket i Västeuropa börjar omfatta Mariakulten. De var legender med ett gemensamt tema: en kristen, senare oftast helgonförklarad kvinna flyr undan en eller flera ’hedniska’ förföljare, hon gömmer sig i (eller passerar) ett åkerfält, vars säd då genast växer upp mirakulöst och ger stor skörd. Dessa legender börjar berättas fr o m 7- 800-tal och vinner gradvis över folket till den kristna tron, och då framför allt till kulten av jungfru Maria. Tillsammans med den förnyade kontakten mellan östkyrkan och västkyrkan i samband med korstågen kommer så kulten av Maria att växa explosionsartat under 1000 -1100-tal. (Korstågen och denna förnyade kontakt mellan öst och väst inleder också en fas av mystik inom både judendomen och kristendomen.) Maria hade på kyrkomötet i Efesos 431 upphöjts till Maria Theotokos, Gudabärerska, dvs. gudomlig. Men i Västeuropa var Mariakulten frukten av en folklig rörelse, ett folkligt behov som präster och biskopar endast motvilligt accepterade.
Den franska Cistensiensermunken Bernard av Clairvauxs (1091-1153) betydelse för etablerandet av Mariakulten i Västeuropa var avgörande. Maria blir en gestalt att identifiera sig med, ”Vår Fru”, någon att utveckla en personlig, innerlig relation till, förknippad med grundläggande mänskliga behov. Den ammande Maria med Jesusbarnet vid bröstet. Mjölken som kroppslig och andlig näring. Av de stora katedralbyggena u 11-1200-tal, tillägnades 72 % Maria, Notre Dame, blott ca 6% till Kristus o resten till helgon. Kyrkan, var en Hon, en Mater Ecclesia.
(I samband med pesten på 1300-tal, digerdöden – Mater Dolorosakult, Pietàbilder, hymner som Stabat Mater och Salve Regina, Marias tårar som reliker med kulmen u 14oo-tal med Anna Själv tredje kult, bilder av och legender kring Den heliga familjen: Emerentia, Anna, hennes tre män o döttrar. Men i det protestantiska nordvästra Europa kastas Maria ut, vi mister en feminin religiös identifikation. ”Vi behöver ingen moder att hänga i kjolarna!” menade Luther)
2. Förbindelsen mellan jungfrugudinnan Artemis, jungfru Maria och den svarta madonnan
Att Marias upphöjelse till Theotokos skedde just i Efesos kan ses som en synkronicitet! Efesos – grekisk stad på Anatoliens (nuv. Turkiets) Medelhavskust – var under antiken den grekiska jakt- och natur- och jungfrugudinnan Artemis stad. I Efesos var hon stadens stora gudinna Artemis Efesia, en civiliserande Magna Mater. Bara några decennier före kyrkomötet i Efesos år 431 hade de ’hedniska’ kulterna förbjudits (382) och i Efesos hade då trogna Artemis Efesia präster o prästinnor grävt ner två stora kultstatyer av gudinnan omsorgsfullt inlindade. De vilade ostörda under jorden i Efesos och upptäcktes först under 1960-talets utgrävningar. Dessutom användes de stora marmorblocken från Artemis Efesias tempel, som för sin storleks och skönhets skull hade betraktats som ett av världens underverk, till kyrkbyggen i bl.a. Efesos. Gudinnan var fortfarande närvarande i den stad där Maria upphöjdes till Theotokos! Och Efesierna hyllade biskop Kyrillos, som under stort motstånd drivit igenom upphöjelsen av Maria, och Maria med fackeltåg. Enligt legenden var det också till Efesos som Jesu moder Maria, tillsammans med älsklingslärjungen Johannes, tog sin tillflykt efter Jesu död.
Artemis har också en annan direkt förbindelse till den svarta madonnan: Artemis Efesia hade redan på 500-talet före Kr. förts med fokierna till Massilia, dvs Marseille, och kulten av henne spreds således mkt tidigt i Provence. När romarna senare koloniserar Västeuropa för de förutom Artemis, som de kallar Diana, också med sig sin egen Magna Mater, Kybele, även hon med sitt ursprung i Anatolien, och Isis, Egyptens stora gudinna, som i Rom blev föremål för en stor mysteriekult.
Det är sannolikt framför allt dessa tre gudinnor – och enligt min mening framför allt Artemis – som har dyrkats på de platser där sedan kulter av den svarta madonnan växte fram. Det gäller framför allt Frankrike, i synnerhet Provence, den region där det finns flest svarta madonnor i Europa.
Genom kulten av Maria, och då i synnerhet i gestalt av en svart madonna skapas en religiös kontinuitet från antikens naturreligioner, som bevarar kontakten med jorden, beroendet av naturen som livskälla, landsbygdsbefolkningens beroende av goda skördar, av fruktsamhet, av tröst, av under och mirakel.
De stora Magna Materkulterna i den antika världen, (Demeter, Artemis Efesia, Isis, Kybele) som upplevde en renässans under hellenistisk-romersk tid bildade således övergång till och ”tävlade” med den framväxande kristenhetens kult av Jungfru Maria, och Kristus, mor och son. Det gällde i synnerhet Isis och Kybele, båda modergudinnor med söner. Den bild av Isis som blev alltmer populär under vår tideräknings första århundraden var den tronande Isis med sonen Horus på sitt knä. På samma sätt avbildades madonnan på 1100-talet, tronande med halvvuxet Jesusbarn på sitt ena knä, ibland med en bok i handen. Isis var identisk med den faraoniska tronen, boken en symbol för vishet. Vishetens tron. (Jfr Sophia) Kybeles son, Attis’ död och uppståndelse firades under dramatiska former i Rom varje år i slutet av mars – dvs. vid påsktid.
Men även på andra sätt utgjorde de en övergångsform. Två av Magna Materkulterna var stora, individualiserade mysteriekulter – Demeter, de Eleusinska mysterierna, och Isis (läs Lucius Apuleius, Den gyllene åsnan!) I mysteriekulterna initierades människor individuellt, en erfarenhet som innebar en begynnande medvetenhet om det inre livet, om den egna själens utveckling. Relationen till gudinnor – och gudar – blir generellt vid denna tid mer personlig (t ex Artemis Soteira,den frälsande/tröstande Artemis). Där finns i tiden ett växande behov av det kärleksbudskap som blir Kristus lära, en kärlek som hans jordiska aspekt, hans jungfrumoder Maria, kommer att representera. Hon bildar porten till de gudomliga krafterna genom sin moderliga ömhet. Vi skulle kunna säga att Ordet ömhet, dimensionen ömhet och medkänsla och sorg introduceras i den mänskliga självuppfattningen och kulturen i Europa genom henne.
3.Om religioners konservatism: Varje nedskriven skapelseberättelse är mestadels en skapelse av tidens prästerskap och intellektuella och att förankra den nya berättelsen bland folkets breda lager tar ofta lång tid. Religion är en i ordets verkliga mening konservativ företeelse. Jag överger inte i första taget mina religiösa föreställningar och de symboler de är knutna till. (Jag, modern människa i 20e århundradet, värjer mig exempelvis ”instinktivt” mot den nya Bibelöversättningen!) Den kristna myten är fortfarande levande tro efter 2000 år!
Man brukar lite skämtsamt säga att de nordiska folken egentligen aldrig kristnats, att deras omvändelse till den kristna tron var en anpassning på ytan som aldrig trängde ner i den gamla ’hedniska’ naturreligionen. Men detsamma kan sägas om den europeiska jordbruksbefolkningen som helhet att den bevarade den religiositet i vilken de naturkrafter de levde med och av återspeglades i myt, kult och ritual. (Se t.ex. Sädesmiraklens betydelse under medeltiden.) Under ytan eller invävd i den kristna kulten bevarades element av den gamla religionen intakta fram till dess att maskinen och det urbana livet började ta överhanden under 1900-talets första decennier, helt enkelt därför att den handlade om de krafter människor var beroende av för sin överlevnad.
Pamela Berger ger ett vackert exempel i sin bok, The Goddess obscured:Transformation of the Grain Protectress from goddess to saint (1985), en ännu på 1800-talet bevarad uråldrig engelsk ritual i samband med plöjning och sådd. Den visar hur den gamla gudinnekulten lever kvar i upplevelsen av jorden som ”levande kropp”, och i tron på att fruktbarheten är beroende av ett hieros gamos, ett heligt samlag: Bonden drar upp fyra bitar torv i åkerns fyra hörn, häller ner olja, honung, mjölk, träbitar och heligt vatten, varpå han återigen sätter ner torvstyckena. Han borrar ett hål i plogbladet, fyller det med väldoftande kåda, fänkål, tvål och salt och sjunger därefter en hymn till Moder Jord: ’Erce, Erce Mother of Earth’, ber om fruktbarhet och när han sedan börjar plöja sjunger han: ”Whole be thou Earth, Mother of Men”. Efter att ha plöjt den första fåran ger han jorden ett måltidsoffer, bröd och heligt vatten. Han ber på detta sätt om förlåtelse för att han skär i hennes kropp samtidigt som han gör plöjandet till en fertilitetsrit, där han smörjer både ”hennes kropp” och plogen-phallos. Ritualen avslutas med bön: ”Grow in the name of the Father, Be blessed….”, varefter följer tre Pater Noster, Fader vår, det vill säga, på den gamla ritualen läggs den nya kristna faderreligonens ord.
Den skapelseberättelse som ytterst ligger till grund för en rit som denna är inte nedskriven men har bevarats i ritualer, i muntlig tradering och vävts in med nya förtecken i de nedskrivna skapelseberättelserna och i antikens litteratur. Den har sitt ursprung i de första bofasta folkens religiösa föreställningar kring sambandet mellan jordens och kvinnors magiska alstringskraft och fruktbarhet (från ca 7000-tal och framåt beroende på om vi befinner oss i Främre Orienten, Medelhavsregionen, på Balkan eller i Västeuropa). Hela naturen uppfattas som levande – stenar, träd, grottor, källor är platser där särskilt gudinnekulter vuxit fram. Så även i Västeuropa där kulter av den svarta madonnan växte fram.
För människor som lever av jorden är jorden inte en själlös materia utan förblir en Mater Divina, en levande gudomlig Moderkropp i vars osynliga inre nytt liv alstras, växer och föds fram – antingen av sig själv, parthenogenes, jungfrufödsel, och/eller genom någon form av övernaturlig befruktning. Här flödade fantasin ursprungligen fullkomligt fritt – t.ex. månstrålen, de döda anföräldrarnas andar, mm.,jfr den helige Ande – till dess troligtvis boskapsskötseln gjorde sambandet mellan samlag och befruktning synligt, och mytologin kring det heliga samlaget/bröllopet, hieros gamos, utvecklades och tog sig sina många olika religiösa, symboliska, mytiska och kultiska former. (Kogudinnan-tjurkalven, modern-sonälskaren, jorden-sädesaxet, kung/gud-prästinna, gudinna-kung/präst)
De förkristna gudinnorna och gudarna manifesterade sin gudomliga kraft på såväl skapande som destruktiva sätt. De var både livgivande och dödsbringande, leende och fruktansvärda – de speglade naturen och naturens olika ansikten och krafter. Sambandet mellan död och liv uppfattades som absolut. Det destruktiva i bemärkelsen förgörande/förgängliga var inte identiskt med det onda, utan utgjorde själva förutsättningen för alstringen och födandet av det nya. Här finner vi ingen polarisering mellan ont och gott, ingen föreställning om det onda och goda som två vitt skilda numinösa krafter, Gud och Satan. De stora gudinnorna, framför allt de ktoniska, jordiska, dyrkades alla även i sina mörka aspekter, ex svarta Artemis, svarta Demeter, svarta Athena, vilket på intet sätt minskade deras helighet, tvärtom. Minns den vackra sången till Ereshkigal, den sumeriska dödsgudinnan som fäste dödens blick på den gudinnan Inanna, men inte desto mindre vördades med full kraft: ”Stor är Ereshkigal…”Ur mörkret föds såväl växtskottet som det gudomliga barnet.
De var immanenta, inte transcendenta, gudomliga krafter i tillvaron, naturen och världen. De hade själva en moder och en fader, de var själva framfödda ur ‘prima materia’, gjorda av samma stoff som naturen. I sin ursprungliga form var Naturen den stora HON – moderskroppen ur vilken allt kommer och allt återgår. Allt är hennes frukter och i detta universum råder inga rangskillnader, endast väsensskillnader, allt kan – som i sagan – förvandlas till allt… Människan blott en av dessa frukter.
I naturen ryms allt och det som reglerar dess oavbrutna rörelser är växlingens och transformationens princip. )
4.Nu till kultbilden, till svärtans ursprung:
För antikens och förantikens folk var templet gudomens boning och kultbilden ett förkroppsligande av gudomen själv. Kultstatyn inte bara symboliserade utan den var Gudinnan. När antikens och förantikens konstnärer skapade sina gudabilder-statyer, betraktades de inte som objekt, utan som levande. De ÄR gudinnan, guden. (Ett ex.: Invånarna på Samos kände sig tvungna att binda fast sin kultbild i trä av Hera i gudinnans stora tempel på ön av rädsla för att hon annars skulle ge sig iväg ut över havet! För de Artemis Efesia-troende som grävde ner gudinnestatyerna i jorden förblir hon en levande kraft, nu verkande underifrån, inifrån.)
Allra heligast var den äldsta kultbilden av sten eller trä, gudinnans eller gudens xoanon: Urbilden. Ju äldre desto heligare. När perserna anfaller Athen och athenarna tvingas fly och överge Akropolis tar de inte med sig den nya praktfullare statyn av Athena Parthenos utan gudinnans allra äldsta, ursprungligaste xoanon, den gamla svartnade trästatyn av Athena Polias.
Ju äldre desto närmare själva skapelseögonblicket, gudakrafterna.
Mircea Eliade, en av 1900-talets stora religionshistoriker, gör i sin bok Myten om den eviga återkomsten en oerhört intressant och klargörande analys av skillnaden mellan ”den arkaiska människans” och ”den historiska människans” religiositet.
Eliade urskiljer ett centralt gemensamt grunddrag i den arkaiska människans religiositet; den bygger på en rituell upprepning av arketypiska urhandlingar utförda av gudomliga, utommänskliga, krafter som en gång i en mytisk tidernas Begynnelse skapade världen. ”På den tiden” (illo tempore), ”Det var en gång”… Genom iscensättningar av skapelseögonblicket/skapelsehandlingen eller andra arketypiska urhandlingar vid särskilt viktiga tidpunkter under året eller i livet (nyår, jakt, sånings-skördetid, dop, bröllop mm.) vinner den arkaiska människan inte bara sin verklighetskänsla, sin livsmening, utan också upplevelsen av en pånyttfödelse, en ny Begynnelse, såväl kollektivt som personligen, på samma sätt som naturen föds på nytt varje vår. Den arkaiska människan lever kan man säga i huvudsak i mytisk, evig, tid, och hon identifierar sig mer med skapelsen, naturen, än med skaparen.
Att få komma källan till den gudomliga kraften så nära som möjligt var också de religiösa festernas och högtidernas själva mening under antiken, dels genom kultstatyns närvaro i processionerna, dels genom iscensättningar av och inlevelse i Gudinnans/Gudens öden och äventyr. Kultstatyerna tvättades, oljades, kläddes, smyckades och kröntes och bars främst i processionerna. Precis som dagens kristna i framför allt katolska länder, bär sin jungfru Maria och/eller sin svarta madonna främst på hennes högtidsdagar!
(Men när Abraham vandrar från gudinnan Ishtars stad Ur till Haran försänkt i djupaste grubbel och inre samtal med sin Gud – läs Thomas Mann, Jaakobs Upplevelser – inleds en ny religiös era, inte längre centrerad kring den vilda och odlade naturen, utan kring människan och historien. Med den judiska tron på Gud – som redan i sig är en helt ny företeelse eftersom Abraham inte hade någon sedvänja eller tradition att luta sig emot, endast sin egen kommunikation med Gud – förskjuts själva tyngdpunkten i den religiösa känslan och ritualen från den arkaiska människans återkommande rituella iscensättning av en arketypisk mytisk begynnelse till den historiska människans ständigt nya visioner av en mytisk framtid, i tidens fullbordan – messianismen, tusenårsriket, utopismen, evolutionism, kommunism, individuation, mm. Och scenen är nu Historien, människornas värld.)
Mytologin och legenderna kring en xoanon, den ursprungliga gudabilden florerade och och togs på djupt allvar. Den svarta sten, som 202 f Kr, under högtidliga och rituella former, vid tiden för de för Rom så kritiska puniska krigen, fördes från Kybeletemplet i Gordion, Frygien (Anatolien), till Rom som Roms nya Magna Mater Kybele, var Gudinnan själv. (Förmodligen en meteorit)
Artemis Efesias xoanonav trä hade skurits ut ur ett träd kring vilket, enligt legenden, amazonerna hade dansat. Vilket träslag som använts till den ursprungliga kultstatyn tycks man ha tvistat om redan under antiken. Plinius d ä yttrar sig om saken, men tycks när det kommer till kritan endast uttala sig om Endoios’ Artemis Efesiastaty från 500-tal f. Kr.: ” de flesta anser att den var av ebenholts (som ju är ett svart träslag) men Mucianus, som varit konsul (i Efesos?) tre gånger och själv sett den med egna ögon, har sagt att den var gjord av en vinstock (Rebenholz?).”
Artemis Efesias allra äldsta xoanon kan också den ha varit en sten som fallit från himlen. Åtminstone är det vad Efesos grammateus, stadens sekreterare, antyder i sina försök att gjuta olja på vågorna när Paulus predikningar i Efesos gör efesierna – framför allt silversmederna som lever av att tillverka bilder av gudinnan – ursinniga. Han säger: ”Efesier, finns det någon människa som inte vet att staden Efesos vårdar den höga Artemis tempel och stenen från himlen (diopetes). Ingen har förnekat detta och därför skall ni hålla er lugna och inte göra ngt överilat. ” (Apostlagärningarna 19:23 ff) Det ord han använder är diopetes som enbart användes om en mycket gammal xoanon– en bild som fallit från himlen. En ” bild/sten (diopetes) som fallit ner från himmelen”, dvs. var av gudomlig inte mänsklig hand skapad, den fick man enbart närma sig och handskas med under vördnadsbjudande och strängt ceremoniella former, och troligen var det inte den som bars i processioner utan endast tempeltjänare fick se den. Den måste vårdas med stor omsorg. Detsamma gällde kultstatyer av trä. De oljades regelbundet in vilket gav dem en allt mörkare färg. Plinius berättar att Endoios Artemisstaty haft flera öppningar där man hällt i nardusolja för att ”indränka den i denna nyttiga vätska och hålla fogarna samman”. (ref.?)
Det var denna gamla, av regelbunden inoljning, svartnade xoanon man ville imitera när man under romartid använde mörka material (basalt, brons) till de synliga kroppsdelarna (ansikte, händer, fötter) i sina kopior av Artemis Efesia och andra gudinnor, kopior som sedan spreds över hela romarriket. (På museet i Neapel, finns en bevarad, den ’svarta Artemis Efesia’.)
Ju svartare desto äldre, ju äldre desto heligare, ju heligare desto starkare gudomlig kraft utgår från kultbilden – den platonska emanationsläran är en filosofisk tolkning av en arkaisk religiositet. Ja, jag tror att samma uråldriga föreställning ligger bakom vördnaden för de svarta madonnorna. Än idag vördas de i Europa mer än andra madonnor.