Till Prima med tack för att Du öppnade en port in till Sardinien och därmed en ny värld för mig
Sardinien, oktober 2018 – un mondo nuovo è stato aperto per me
Flygresan
Gbg- Zürich: att få se den kultiverade jorden, de odlade grödornas milda färger i Sydtyskland och Schweiz ovanifrån – de gröna, ockrans gula o bruna, de terraröda och de lilablå nyanserna – gör mig salig. Och mönstren de bildar! En ordnad jords skönhet. Minns när jag första gången på väg till Damaskus flög in över ’den fruktbara halvmånen’ och brast i gråt.
Zürich-Cagliari: Att flyga in över de tessinska alperna är en stor upplevelse, men också mycket oroande. Vädret är klart, jag kan se ända längst ner i alpdalarna, se vindlande vägars tunna streck, minimala små vita huspunkter, se Lago di Maggiore och Comosjön som blickar uppåt, små oskuldsfulla blå ögon insjunkna djupt ner i alptopparnas bruna taggiga hudveck alldeles intill mig. Men: var är glaciärerna? Var är snön? Bara på enstaka toppar, längst upp, ett tunt snötäcke och på dem märkliga spår, tecken, som hade fåglar samlats för en dansande rådplägning men skrämts bort av den stora stålfågelns ljudliga närmande. Ve flyget! Ve oss som flyger! Men vilket äventyr för oss vinglösa!
Läser Amelie Posses, Den oförlikneliga fångenskapen, på planet, om hennes tjeckiske mans och hennes (med honom lojala) internering på Sardinien 1915-16, sedan Italien gått med i kriget och en tjeckisk konstnär i Rom plötsligt förvandlats till potentiell fientlig spion för det habsburgska väldet. Rolig läsning och en alltmer initierad skildring av Sardinien som under hela vistelsen på Ön förblir inspirerande näring.
Vi flyger in över Sardiniens nordostkust samtidigt som Amelie Posses båt från Civitavecchia ca 103 år tidigare strävar in i Golfo d’Arencio, tusentals meter under oss. Hon på väg att förenas med sin man på förvisningsorten, Alghero, en stad präglad av det långa spanska herraväldet, på öns nordvästkust, jag på väg att gästa en frivilligt nyinflyttad till en by i bergen på öns västsida längre söderut.
Medan planet flyger tvärs över ön växlar min uppmärksamhet mellan landskapet o bergen långt nedanför och Amelie Posses oemotståndliga skildring av sina första intryck av ön sedan hon landstigit i Terranova:”Jag klev in i den järnvägsvagn där bondkvinnornas dräkter föreföll mig mest tilltalande och blev genast förälskad i den ädla formen på deras huvuddok. Lite grann också i deras stränga och patetiska ansikten.
Där var också högst förtjusande patriarker i vita, vida knäbyxor och svarta, fyrkantiga urringade koltar eller kitoner, som hängde halvvägs ner mot knät. Deras vador var konstfullt virade i yllebindor, de flesta hade vita puffärmar och svarta muddar, och somliga bar istället för läderbälte ett brett rött ylleskärp. Både männens och kvinnornas dräkter var rikt smyckade med runda, bjällerlika silverknappar, ciselerade i roliga mönster. Och på huvudet hade gubbarna långa svarta (undantagsvis eldröda) ”berittas”, ett slags strumpliknande tomteluvor. Där förvarade de sina primitiva elddon, tobak, pengar och lyckobringande amuletter.
Jag fick längre fram reda på att de hade hela teckenspråk så att man, genom det sätt på vilket de bar luvan viken, kunde avläsa de flesta olika tillstånd och sinnesstämningar en man kunde råka ut för. Den som ville vara i fred och inte var upplagd för sällskap, vecklade ihop sin huvudbonad på ett sådant sätt att ingen vågade komma honom för när. En änkling lät den hänga tom och sorgsen rakt neråt ryggen; han fick ha grejerna i byxfickan. Men den som gick i glada giftastankar bar sin käckt framåtsvängd i samma riktning som näsan pekade. Gick någon och ruvade på en outförd vendetta lyckades han tota till sin fredliga mössa på ett så utmanande och hotande sätt att den plötsligt verkade krigshjälm. Skulle man ut att så eller skörda, snurrades den på ett vis och när man gick till dans och sång på ett alldeles annat, festligare och fantasifullare. Det var otroligt hur mycket detta kunde varieras.
Flickorna hade förresten också sina små knep för att yppa sitt hjärtas begär – hur strängt de än annars var hållna där på ön. Det var ett helt och invecklat system med de hemmavävda ylle- och sidenbanden, som kunde knytas och korsas på alla upptänkliga vis – och diskret förråda vad de sedigt nedslagna ögonen dolde.”
Nu rundar planet öns sydligaste hamnstad Cagliari, anlagd av fenicier på 600-talet f.Kr., innan det landar strax norr om staden. Hinner uppfatta stadens färgskala och branta topografi. D.H Lawrence kommer att tänka på Jerusalem när hans båt från Sicilien en januaridag 1921 närmar sig resmålet, Sardinien, och Cagliari äntligen träder fram ur morgondiset: without trees, witout cover, rising rather bare and proud, remote as if back in history…One wonders how it ever got there. And it seems like Spain – or Malta: not Italy. It is a steep and lonely city: treeless, as in some old illumination. Yet wihtal rather jewel-like: like a sudden rose-cut amber jewel naked at the depth of the vast indenture. The air is cold, blowing bleak and bitter, the sky is all curd. And that is Cagliari. It has that curious look as if it could be seen, but not entered. (DH Lawrence, Sea and Sardinia)
Nästan just så drömskt ointaglig brukar jag uppleva Visby när färjan närmar sig Gotland och den vita staden med Sankta Marias svarttjärade torntak börjar urskiljas i morgon- eller kvällsdiset. DH Lawrence och hans hustru Frida, som han kallar ”the bee-queen”, steg ändå i land och Cagliari, liksom ön och dess folk under deras resa norrut med tåg och buss, blev snart nog ytterst verklig och underbart skarpt och personligt – ömsom ilsket och förtjust – skildrad i Sea and Sardinia.
Själv skall jag inte lära känna Cagliari nu, men senare. Nu först lokaltåget till den lilla staden Oristano, där min värdinna väntar mig. Resan tar ca en timme och jag kommer i samspråk med en jämnårig äldre kvinna på väg hem till sin av berg omgärdade lilla stad längre norrut, Bosa. Vi ”talar europeiska” som hon kallade det, med ögon, gester, enstaka italienska ord och meningar med hjälp av min parlör och en ung studentska som kan lite engelska och franska. Utanför tågfönstret slättlandskap med blånande bergskedjor i fjärran, närmare i väster och längre bort i öster.
Från Oristano far vi i min värdinnas lilla blåvita Mini Morris ett par mil upp på det gröna berget Monte Ferru, där hennes nya hem sedan ett år ligger på en platå, byn Seneghe, omgiven av olivlundar, vinodlingar, grönsaksodlingar, kork- och stenekar. Högre upp på berget avtecknar sig en stor ödslig byggnad, som ser ut som ett avbrutet hotellprojekt. Min värdinna berättar att den byggdes som konvalescentsjukhus för sardiska soldater efter 2:a Världskriget, men av okända skäl aldrig togs i bruk. Senare läser jag någonstans om att de sardiska soldaterna utmärkte sig för sitt mod och sin tapperhet i båda krigen trots att sarder i gemen vare sig då eller nu känner någon samhörighet med den italienska staten, dess krig och regimer.
När vi kör in i Seneghe ser jag en häst i en villaträdgård.
Seneghe och Sardiniens bevarade urkraft
Seneghe kallas en by, eftersom invånarantalet understiger 2000, men det här är inte vad vi på svenska kallar en by, snarare en liten tättbebyggd medeltidsstad, det märker jag när jag efter en god välkomstmåltid vill ut för att få en första upplevelse av platsen. Det är mörkt men det första jag slås av är husväggarna, oändligt vackra o suggestiva nyanser av grått, svart, brunt: basalt, på nära håll poröst likt pimpsten. (Basalthusen andas, behåller värmen på vintern o svalkan inomhus på sommaren och är därför dyrare än de moderna betonghusen lär jag mig sen.)
Gränderna sluter sig genast organiskt kring mig, de vindlar fram och lik en fri åsna utan packning travar jag fram i mörkret, med ’katedralens’ torn som siktmärke. Det tycks inte finnes en enda rak linje i Seneghe! Alla jag möter hälsar ”sera” – männen utanför caféet, gubbarna på bänken, kvinnorna med sina matkassar. Och under mina veckor på ön förstår jag alltmer vidden av att inte bara åsnestigarna i Seneghe, utan med dem också något fundamentalt uråldrigt och mänskligt lever kvar och bevaras intakt på Sardinien. Såsom legender, naturmystik och storslagna fester och karnevaler.
En anledning är att det på Sardinien finns fler får och getter än människor! Ca 1, 6 millioner människor och dubbelt så många får, om än minskande i antal på senare år. Den pastorala ekonomin, baserad på djurens råvaror – ull, kött, mjölk – och i dess förlängning framför allt textil-och ostproduktion, t.ex. pecorino sardo– dröjer sig kvar på öns inre högplatåer och bergiga regioner, och med den också herdarnas kultur, t.ex. deras säregna sångtradition, den polyfona stämsången och hederskulturen, som lever kvar, om än mer fördolt, framför allt i den vildaste av öns inre regioner – det bergiga Barbagio. Kulturförändringar sker mkt långsamt…
(Samma pastorala ekonomi finansierade bronsålderns högkulturer i i Främre Asien, t.ex. den mäktiga stadsstaten Mari i den syromesopotamiska stäppöknen kring Eufrat. Ja, som av en händelse dimper senaste numret av Dragomanenned i brevlådan medan jag nu skriver om Sardiniens får, och i det en artikel om ”Ull och integration i stadsstaten Mari 1810-1760 f. Kr.”, under kung Zimri-Lims regeringstid, en man som hade sitt ursprung i en av de pastorala stammarna i området. I palatset i Mari samlades ullen in och omvandlades till textilier; där, i palatset, fanns också verkstäder för produkter i metall, sten, trä och läder.)
***
En annan anledning är öns begärliga läge för handelsförbindelserna mellan östra och västra Medelhavsregionen och dess rikedom på metaller och mineraler. Troligen förekom handelsförbindelser här redan under neolithisk tid, t ex med obsidian. Därefter har Sardinien varit en ö där främmande makter avlöst varandra, först som mer jämlika handelspartner – fenicier, etrusker, greker – sedan som erövrare – kartager, romare, italienska stadsrepubliker, och spanjorer som härskade över ön under fyra århundraden, från 14 -1700-tal. Och slutligen från och med 1861 den då nybildade italienska staten, den många sarder än idag uppfattar som blott ännu en främmande och förtryckande övermakt (trots att Kungariket Sardiniens premiärminister tillsammans med Garibaldi var ledare för enhetssträvandena, men rikets säte var inte på Sardinien utan på fastlandet, i Turin, Piemonte!). Det är denna känsla av stolt upproriskhet gentemot utifrån kommande främmande makter som svetsat samman sarderna och skapat drivkrafter att värna den egna kulturen och dess traditioner, liksom även de många lämningarna av öns exceptionellt långa historia: här finns spår av en tidig homo erectusfrån 500.000 f. Kr.
Sarderna har också bevarat sitt eget språk – en blandning av latin och spanska med bevarade feniciska och än äldre, inhemska ord och språkfragment. Känslan av urkrafthar fog för sig!
Möten med Seneghebor – konst, arkeologi, antropologi, musik och likörer
Dagboken: ”Första morgonen i Seneghe: sol, utsövd, glad. Ljuden från den lilla smala gränden utanför, grannar som hälsar på varandra, barnröster, musik, skapar en omedelbar känsla av trivsel.”
En känsla som kommer att växa under mina två veckor i Seneghe medan jag lär känna inte bara grannarna utan också min värdinnas vänner och ’familj’ i byn. Vilken samling genuint intressanta, levande, skapande människor som samlats just här i Seneghe! Såväl infödda som från när och fjärran.
Konstnärerna – animism och melankoli
Min svenska värdinna hade tillbringat några månader på ön varje vinter i nästan ett decennium innan hon för ett år sedan fick möjlighet att köpa ett hus mitt i Seneghe av sin vän, skulptören, målaren o kocken, Luciano Piu, ett hus där hans mor bott till sin död. Huset – med en underbar liten terrass mot söder – ligger i anslutning till hans och hustrun och konstnärspartnern, målaren Maria Illottos galleri, som hon nu tar hand om, och där hon också kan ställa ut sina egna målningar. Huset har således en historia som min värdinna omedelbart blev delaktig i. Luciano och Maria blev hennes ’familj’ och till dem, på Via Mezzini, närmare byns ’katedral’, går hon nästan varje kväll o äter den sena middagen.
Redan den första kvällen efter den första dagen i Seneghe fick jag följa med henne dit. Det blev ett oförglömligt möte med dessa två charmerande och djupseende konstnärer och människor. Vi får en omedelbar kontakt, både ordlös och ordrik tack vare min värdinnas tålmodiga tolkande. Vi blir genast omdöpta, hon till Prima och jag till Seconda, eftersom vi bär samma förnamn. Jag har blivit så fäst vid mitt att jag ännu håller fast vid mitt nya sardiska namn. Denna första kväll blev ett dop i alla bemärkelser – inte bara ett nytt namn, utan också en ny värld som öppnades. Un mondo nuovo è stato aperto per me. Genom såväl Marias &Lucianos personligheter som deras konst får jag en levande och omedelbar ingång till Sardinien, förvandlas från turist till människa.
Jag ser deras konst på galleriet dagen därpå – stora monumentalmålningar, nakna självporträtt och Lucianos skulpturer i trä och sten, som kanske är de som berör mig djupast.
Även om deras verk skiljer sig, som det kvinnliga och det manliga, finns där gemensamma drag – kraften, rörelseenergin, och hemlighetsfullheten, det till hälften skygga, fördolda, som både vill och inte vill ut i ljuset.
Maria fick gå i konstskola i Oristano medan Luciano är självlärd. Efter några år i Milano återvände han till Seneghe. Som ofta när konstnärer återvänder ’hem’ efter en längre tid väcks minnen, som blir till en drivkraft i skapandet. (Tänk på Sara Lidmans Jernbaneepos!) Luciano Såg nu sin by, sin ö, och dess människor med nya ögon, med en ny förståelse, kärlek och medkänsla vilket förlöste hans konstnärliga skapande. Efter mötet med Maria genomgår de båda en stark konstnärlig utveckling. De ställer ut tillsammans i Rom och Milano, når ut i världen, och öppnar sitt galleri i Seneghe.
Marias stora målningar av allvarliga kvinnor vid fönster, portar, insvepta i sina dok, till synes längtande ut, bort, och Lucianos stora målningar av de härdade, melankoliska karlarna på krogen – som jag ser både i Seneghes kommunhus och bibliotek – vittnar om både passionerad livsenergi och begränsade livsvillkor, om de evigt mänskliga ”bottnar” som förbinder oss alla.
Maria och Luciano fick mig att associera till Diego Rivera och Frida Kahlo -originalitet, kraftfullhet, fantasi, folklig förankring. Och antagligen liknande livslånga, både lyckliga, inspirerande och smärtsamt komplicerade konstnärspartnerskap. Och det visade sig att de hade varit i Mexico och då besökt Riveras och Kahlos hem. Maria var nöjd med jämförelsen, Luciano mer tveksam. Han fann Diego Rivera för ideologisk, medan Maria som känslig kvinna och nu också plågad av en neurologisk sjukdom som gör henne beroende av Lucianos hjälp, kunde identifiera sig med Frida Kahlos smärta.
Maria är född i Seneghe och tillhör en gammal släkt i byn. Hennes familj var konstnärlig – mamman vävde och skapade vackra ting, men dog ung. Fadern däremot levde tills han var 103 år. Han arbetade i sten och har gjort många av de vackra portaler med sina särskilda symboler som inramar många av portarna runtom i byn. Som gammal gjorde han var dag en kritteckning av vad han såg eller vad som föll honom in på vadhelst av papp som fanns i närheten, baksidor av reklamblad mm. Äkta naivistisk konst. Maria & Luciano hade sparat en stor hög ur vilken jag en kväll fick välja ut två. (mer om dem senare)
Luciano Piu föddes i en by i Barbagioregionen, i en fattig, åttabarnsfamilj, med släktingar indragna i de vendettor och rövarband av mer eller mindre Robin Hood-liknande bandidossom länge präglade denna region och som i vissa trakter lever kvar än idag. När han var 8 år flyttade familjen till Seneghe och levde av faderns grönsakshandel, som idag drivs av Lucianos sympatiska lillasyster och utgör en av samlingsplatserna för byns kvinnor. Luciano berättar en kväll under vår piprökningsritual efter middagen nere i hans eget rum, hans revir i husets bottenvåning, om sin barndom. Den var svår, fadern var alkoholiserad och hård, där fanns inget utrymme för skönhet eller glädje. Men han räddade sig själv o sitt liv genom sin nyfikenhet och sin fantasi. Redan som pojke såg han – t.ex. under en siesta vid olivskörden om hösten – de märkliga ansikten, väsen och gestalter i trädens ådror och veck och i stenarnas ristningar som han senare som ung konstnär skulpterade fram ur basalten, ur oliv- eller kastanjeträet. När jag första gången ser hans skulpturer på deras galleri upplever jag hur dessa väsen föds ur stenen och trädet och kommer att tänka på myterna om Attis och Adonis. Luciano upplever allt i naturen som levande, besjälat av osynliga krafter och blev redan som pojke en bärare av den animism och samhörighetskänsla med naturen, som alla naturfolk delar. Träd, stenar, klippor, löv, himlar – allt talar och människan lyssnar till vad fåglar säger, till de historier som vattnet berättar….
****
Samma animistiska naturmystik/naturpoesi genomsyrar också den sardiska författarinnan, Grazia Deleddas romaner. Här bara ett litet ex. ur Aska(Cenere, 1907) ”I den djupa tystnaden på denna ensliga plats gjorde alarnas sus ett underligt intryck på Anania; han tyckte det var som om hans eget hopp givit omgivningen liv och som om träden skälvt, gripna av en mystisk glädjekänsla.” Även tingen talar: ” ..och Zio Portuli satt på tröskeln till hyddan och ristade in figurer på en urholkad kurbits – teckningen skulle föreställa en episod ur Guerino – allt under det han muttrade och talade till kurbitsen, till pennkniven, till sina fingrar och till bläcket som han använde.” (Elias Portuli,i sv. övers. 1903, nyutgiven hösten 2018)
Upptäckten av denna för mig helt okända författarinna, Grazia Deledda (1871-1936), som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1926 (och mottog det i Sthlm året därpå) blev ännu en intensivt levande ingång till Sardinien. Prima lånade mig en biografi om henne som jag slukade under mina veckor på Ön – Grazia Deledda. A Legendary life av Martha King. Grazia Deledda växte upp i en relativt välbeställd familj i staden Nuoro, Barbagioregionens centralort. Tidigt målmedveten beslöt hon sig för att bli författare och att ta sig till Rom, men väl där lämnade hon inom sig ändå aldrig Nuoro och i de flesta av sina 36 romaner och 250 noveller förevigade hon Barbagioregionens natur, säregna kulturtraditioner och människor – deras stolthet, starka passioner, inre strider och moraliska konflikter. Hennes barndomshem i Nuoro är nu museum. Vi besökte det under vår rundtur i Barbagio (se nedan om den + mer om Grazia Deledda).
***
Lucianos rökrum rymmer inte bara alla hans pipor – ett eldorado för en inbiten piprökare om jag! – utan också andra samlingar. Dels av gamla unika träkrucifix – ett av dem hänger på en av väggarna, ett oändligt milt Kristusansikte – o jag ser förbindelsen till de ansikten, väsen som föds ur trä och sten i hans egen konst. Dels av gamla historiska mynt, som han fann här och var i naturen och började samla på redan som pojke – som ännu ett sätt att överleva via sin fantasi – på en ö där främmande makter avlöst varandra. Det rör sig om hundratals mynt, antagligen även feniciska, som han nu förvarar i proffsigt ordnade plastfodral i tjocka pärmar. Han vill att jag skall se dem o kanske säga något om dem, men jag är okunnig, har alltid haft svårt för det som är smått, o kan bara uppmana honom att kontakta en etablerad numismatiker, myntforskare. Jag kan ju se att det rör sig om dyrgripar.
Lättare att bedöma är mapparna med Maria Illottos fars teckningar! En ren fröjd att bläddra i. Äkta naivistisk konst. Humorn påtaglig. Jag fick välja ut två i deras samlingar, och jag valde först en som föreställde fyra glada sjungande och drickande män – Seneghes variant av öns traditionella och säregna manskörer. (Se mer om dem nedan, Musik och örter) Den andra teckningen jag valde representerar motpolen, kvinnornas inomhusliv: en rejäl kvinna med glasögon och uppmärksam blick, klädd i en gul klänning sitter och stickar på en lila sjal eller tröja. Kanske föreställer hon Marias storasyster som tog hand om henne när modern dog.
(Båda teckningarna är nu inramade, och den stickande kvinnan med sin klarvakna blick har hamnat på min Blickarnas vägg. Sångarna hänger ovanför pianot. Båda gör mig på gott humör, kanske kan de både få mig att återuppta mitt pianospel och att sticka den Bohusjumper som jag köpte garn och mönster till på Bohusläns museum i somras!)
***
I min värdinnas ”familj” i Seneghe ingår även norskan Kjersti, som var den som först öppnade Seneghe för min värdinna Prima. Kjersti köpte för femton år sedan ett stort vackert gammalt hus mitt i byn som hon därefter har renoverat rum för rum och nu driver som ett B&B med minst fem stora rum. Högst upp en stor terrass varifrån man blickar ut över de blånande bergen i öster och över slätten ända bort till havet i väster. I källaren finns resterna av en nu nedlagd oljekvarn kvar – kvarnhjulet, apparater, rör och i jordgolvet ännu spåren efter hästen (eller mulan?), som år efter år drog runt kvarnhjulet. I just en sådan oljekvarn utspelar sig starka scener i Deleddas roman, Aska.
Arkeologerna
Dagboken: ”Seneghe, söndagsmorgon. Sol, kyrkklockorna här så spröda, vänliga och ljusa, annat än de tunga calvinistiska i Küsnacht! Och nu svirlar klockorna som lärkor! Igår såg jag starflockarnas genialt koreograferade och blixtsnabba dans på himlen ovan Seneghe. Byn här på en platå på Monte Ferrus sluttning påminner själv om ett fågelnäste.
Eva Prima planerar spännande utflykter…”
Ön är fullkomligt översållad av högintressant arkeologi och antikhistoria med spår och lämningar ända från paleolithikums allra första faser. Flintredskap som kan dateras till ca 500.000 f Kr. och som kan ha använts av en tidig homo erectushar återfunnits. På det arkeologiska museet i den lilla staden Cabras, på slätten nedanför Monte Ferru, såg vi en kväll – efter ett saligt bad i det salta Medelhavet invid lämningarna av den fenicisk- romerska staden Tharros på Sinishalvöns sydspets – merparten av fynden från Sinishalvön, bl. a kvinnofiguriner, obsidian och kärl från neolitisk tid. Detta är ju mitt gebit och framför museet står en förstorad replik av öns neolitiska modergudinna, med svällande sköte, säte och bröst som sina likar från samma tid runtom i Europa, men också, vilket är mer ovanligt, till synes tronande med en halvhög polos, krona, likt modergudinnan i det anatoliska Cathal Höyuk, fr. 6000 – tal f. Kr., och än mer ovanligt, med samma markerat finlemmade händer som hos den samtida kvinnogestalten, gudinnan?, från Ayn Ghazal, en ort i närheten av Jeriko, som jag överraskande fann på universitetets arkeologiska museum i Irbid, i norra Jordanien under min tid som missanpassad arkeolog 2009! Min tes om handeln med obsidian mellan östra och västra Medelhavsområdet under neolitikum blir alltmer trolig!
En dag gör vi en ”grand tour” med ordföranden i Seneghes arkeologiska förening, Marie-France, och hennes man Italo, till arkeologiska platser på högplatån i inlandet några mil norrut, i Bonorvaområdet, ett landskap som minner mig om Schweiz – och jag får höra att det varit tal om att införliva Sardinien som en kanton i den Schweiziska republiken! Här finns lämningar alltifrån neolitisk tid, bronsåldern, den s k nuraghiska kulturen, till fenicisk-punisk, romersk och bysantinsk tid. Vi besöker ett grottkomplex från 3000-tal f. Kr. (förmodligen äldre?) vars största grotta under senromersk tid omvandlats till en bysantinsk kyrka, Sant Andrea Priu.
De vackra vägg- och takmålningarna i grottans inre rum genomgår nu en försiktig restaurering, och jag känner igen de milda färgerna och ansiktsuttrycken från t ex freskerna i Hagia Sophia i Istanbul.
Hela området har tolkats som ett gravkomplex, ett nekropolis, men förmodligen ursprungligen använt som bostäder. Där finns några större gravkammare och ca 20 små grottkammare, s k Janas-hus, fé-hus, (inte fähus!). Tron på féer, s k janas, lever kvar på ön – naturväsen, eller kanske, tänker jag, en rest av den gamla tron på de dödas andar? Deledda skriver om dem i sin självbiografiska roman, Cosima: ” … en av de tvetydiga féerna, goda eller onda, som bor i grottorna och som under tusentals år har vävt sina nät på sina gyllene vävstolar för att fånga falkar, vindar, moln, och människors drömmar.” (min övers.fr. eng. utgåva) Jag såg dem senare avbildade på en husvägg i den av väggmålningar präglade lilla staden Orgosolo i Barbagioregionen.
När vi blir hungriga och området stängs för lunch far vi någon kilometer längre in i dalen till en Agriturismo-gård, Sas Abbilas, en paradisisk plats, med fruktträd, en porlande bäck, övernattningsrum, och den allra vackraste och vänligaste unge värd med de vitaste tänder som tänkas kan. En man med god balente. Vi äter en mycket god måltid på allt vad gården själv producerar, franskan smattrar och efteråt rullar Italo en cigarett till oss var.
Detta sympatiska franska par lämnade välbetalda jobb i Nice för att flytta till Sardinien och Seneghe, där Italos föräldrar föddes och där han än har sin sjuka gamla mor. Och sin geniale bror, Mondo, som jag skall berätta mer om senare. De har en fantastisk trädgård och dessutom mark utanför byn där de, framför allt Italo, odlar grönsaker och frukter, som de delvis lever av. Marie-France, som likt mig är en bergsget, och dessutom likt mig översättare, som fortfarande tar enstaka jobb, organiserar och leder arkeologiska grupputflykter. De tycks komplettera varandra på ett idealiskt sätt – hon rapp och handlingskraftig, han mild och eftertänksam. (Jag kommer att tänka på Grazia Deleddas godsinte make, Palmiro Madesani, statstjänsteman från norra Italien, som hjälpte henne med förläggare, översättare, avtal o fakturor, respekterade hennes författarskap och centrala position utan tillstymmelse till avund eller konkurrensbehov. Men som häcklades i en nyckelroman, Suo marito, skriven av en av Deleddas avundsjuka författarkollegor i Rom, Luigi Pirandello.)
Vår ’grand tour’ fortsätter till en övergiven bergsby, som ligger så vackert o har en så storslagen utsikt över högplatån och bergen att jag genast vill flytta in i ett av de tomma husen. Men över byn vilar en mörk skugga med rötter i en medeltida legend om en ung kvinna, som trots att hon var dotter till en av bygdens mäktiga män anklagades för häxeri, drevs bort från byn och då slungade ut sin förbannelse över den. Vi vandrar genom den tysta byn, förbi kyrkan och de stängda portarna, förundras över att vissa hus tycks restaurerade och hör plötsligt ljud av hammarslag och mansröster, tecken på att livet där är på väg att återvända. Förbannelsen utmanas.
En lummig stig leder ut ur byn, vi följer den och når efter någon kilometer ännu en arkeologisk plats: en av många inbyggda heliga källor från nuraghisk tid, dvs. den sardiska bronsåldern, en kultur som tycks ha bevarats relativt intakt från ca 1700-talet f. Kr. till dess ön intogs av kartagerna på 500-talet f. Kr. Den har fått sitt namn efter de speciella runda försvarstornen, s k nuragher (etymologi?), som det finns lämningar av över hela ön. Dessa runda byggnader av stenblock, somliga så höga som 20 meter, och mer eller mindre avancerade i sin konstruktion, har sannolikt fungerat som olika klansamhällens försvar och även förvaringsplatser av livsmedel. Nuraghkulturen har inte efterlämnat några skriftliga spår, men väl religiösa: dels gravmonument med markerade portar in till underjorden och andra tecken på en kult av de döda, dels tempel eller mindre byggnationer kring heliga källor. Vattnet var inte bara nödvändigt för överlevnaden utan också bemängt med religiösa och magiska innebörder. Det härrör ur jordens inre, ur moder jords inre – ett utflöde ur hennes rikedomar.
Förutom denna bronsstatyett, en förkristen sardisk Pietà, finns inga spår av en antropomorf modergudinna från nuraghisk tid som den från neolitikum; hon är närvarande i mer abstrakta former. Tempelkonstruktionen kring flera av de större källorna på ön – som också kan ha varit pansardiska heliga platser – formar sig till en bild av ett kvinnosköte, runda och vulvaformade murverk kring en överbyggd trekantig öppning varifrån en trappa leder ner till det skyddade källutsprånget i ”hennes” inre.
Och vid större gravar – bl.a nära vissa s k ”giants tombs”, långa underjordiska gravkammare, troligen kollektiva gravplatser – har man funnit koniskt, cylindriskt formade en till två meter höga stenar med markerade bröst(vårtor), ofta tillsammans med stenar med maskulina attribut, som symboliska representationer av modergudinnan och hennes partner. Dessa s k ”betyler” (ev. av hebr. beth-el, guds hus?) har tolkats som mindre altare, eller mötesplatser mellan gudinnan/guden och de troende, men ”vi kan inte utesluta möjligheten att dessa ’betyler’ var ett försök att ikoniskt representera själva gudomligheterna för människor i den nuraghiska kulturen”. (Paolo Melis, The Nuraghic civilization, 2003, min övers.)
Här på bergssluttningen ovanför den övergivna byn leder trapporna upp till den överbyggda källan. Vi fyller händerna med källvattnet, dricker och sköljer ansiktet, tänker över tid, hur människor i årtusenden stannat upp här och fyllts av vördnad inför det heliga vattnet som springer fram ur jorden.
(Några dagar senare far vi – jag med hjärtat i halsgropen – uppför, uppför, uppför en smal slingrande väg inhuggen i berget invid svindlande djup, till en liten stad högst upp på bergskrönet, Orune, i Barbagioregionen, och klättrar i dess närhet ner till resterna av en större nuraghisk källkultplats, Su Tempiesu, en gång ett av de största källtemplen på ön, byggt av stora huggna stenblock med en trekantig öppning in till källsprånget.)
På hemvägen talar vi om Sardiniens neolitiska modergudinna – den vi såg på museet i Cabras – och om den litauiskfödda, amerikanska arkeologen Marja Gimbutas’ fantastiska bildmaterial om The Goddesses and Gods in Old Europe, och de teser hon presenterar i The Language of the Goddessoch The Civilisation of the Goddess, dessa viktiga verk som s k feministiska arkeologer vägrar befatta sig med därför att hon sin polemik mot sin lärare Dumézil överbetonar sambanden mellan religiös kult och samhällsordning. Marie-France o jag är rörande överens om det dåraktiga i denna inställning.
Antropologen och vitt skilda rättssystem
En kväll äter vi en god och animerad middag hemma hos byns antropolog, Örnulf Gulbrandsen och hans hustru Elsa i deras nybyggda villa i byns utkant. Det var i deras trädgård jag såg hästen! Örnulf rider. De är fra Norge, pendlar ännu mellan Bergen och Seneghe, eftersom Elsa ännu inte pensionerat sig från sitt arbete som lärare på sjuksköterskeutbildningen där. Örnulf är pensionerad från en professur vid Bergens universitet men fortfarande aktiv forskare. Innan vi gick dit hade jag läst hans enormt intressanta uppsats om skillnaderna i synen på konflikt och konfliktlösning mellan sarderna och tswanerna i södra Afrika. Han har studerat dem båda på plats ingående.
Skillnaderna är radikala, diametralt motsatta. Sarderna utkräver straff i form av privata uppgörelser i slutna system utanför det formella rättssystemet, vilket gör att vissa konflikter kan vidmakthållas i generationer drivna av långsint hämndbegär. Tswanerna söker sig snarast möjligt fram till en försoning i öppna, transparanta system. Bevarad heder avgörande för sarden. Återställandet av balans, harmoni och förlikning, nyckelorden för tswanerna.
Jag erinrar mig under läsningen av Örnulfs text Karen Blixens självbiografiska roman om sitt liv på Den afrikanska farmenstrax utanför Nairobi, Kenya, där hon för att hålla fred på sin farm ibland motvilligt fick agera domare, vilket tvingade henne att sätta sig in i ett helt annat rättsligt tänkande. ”Ty Europas och Afrikas rättsbegrepp är mycket olikartade och den ena världsdelen har svårt att finna sig i den andras synpunkter. Afrikanerna kan bara tänka sig ett enda sätt att åstadkomma balans i tillvarons eviga växlingar. Man måste ge ersättning. Likt vatten som strömmar dit där vattenståndet har sjunkit försöker de utjämna de hål ödet slår, och motivet till en handling spelar ingen som helst roll för dem. Antingen man står och lurpassar på sin fiende i mörkret och skär halsen av honom eller man fäller ett träd just då en oförsiktig vägfarande kommer förbi och dödar honom med det, kommer för dem på ett ut vad konsekvenserna angår. Samhället har lidit en förlust som måste ersättas så gott det låter sig göra. Afrikanen sysselsätter sig inte med tankar kring skuld eller förtjänst, antingen därför att han anser att det är ett alltför tidsödande arbete …eller därför att han resonerar som så att det kommer honom inte vid. Men han fördjupar sig lidelsefullt i invecklade beräkningar över hur en förbrytelse eller olycka skall omsättas i ett visst antal får eller getter. Då spelar tiden ingen roll för honom, han arbetar sig långsamt och gravallvarligt in i en labyrint av sofisteri…. Alla afrikaner är lika på detta område. Somalierna har en helt annan läggning än kikuyerna och föraktar dem. Men de slår sig ner på samma sätt som de för att omsätta mord, rov och våldtäkt i pengar eller boskap hemma i Somaliland, högt älskade honkameler och hästar, vilkas stamtavlor står skrivna i deras hjärtan.”
Karen Blixen ger ett exempel på en av de många konflikter och förhandlingar som hennes mest betrodde tjänare och förtrogne, somaliern Farah var indragen i. Farahs lilla tioåriga bror som bodde i en by i Somaliland, hade kastat en sten på en pojke av en annan stam så illa att den slagit ut två tänder på honom. ”Av denna anledning kom representanter från båda stammarna ut till farmen, satt på golvet i Farahs hus och diskuterade allvarligt den ena natten efter den andra. Gamla väderbitna män kom, som hade gjort pilgrimsfärden till Mecka och gick med grön turban, stolta unga somalier …. och unga mörkögda, blyga pojkar med runda kinder, som kom på sin släkts vägnar och beskedligt höll sig i bakgrunden och lyssnade till de äldres ord … Farah berättade för mig att man tog saken så allvarligt därför att pojkens utseende hade blivit förstört av stenen och det kunde bli svårt för honom att bli gift när den tiden kom. Han skulle kanske få slå av på fodringarna beträffande sin bruds skönhet eller goda rykte. Efter en lång tids förhandlingar blev boten fastställd till femtio kameler, dvs. en halv mansbot … …. för att en gång i framtiden bli lagda till priset för en ung somalijungfru och få henne att överse med sin brudgums två utslagna framtänder.”
Fokus ligger aldrig på att straffa den skyldige, istället på att förlika och blidka offret eller offren, oftast en familj eller klan eftersom en isolerad individ inte existerar. Grundtanken tycks således utbredd på hela den afrikanska kontinenten: en ’brottslig’ handling är sorglig, motiven oftast outgrundliga, alltför komplicerade för att kunna fällas domar över! Viktigast är att så snart och så långt möjligt förebygga bitterhet och hämndkänslor hos de drabbade. Samma grundtanke låg bakom den sydafrikanska freds- och försoningskommissionens arbete under Mandelas och biskop Tutus tid vid makten. (Intressant beträffande somalierna är att de tycks ha (haft?) en matrilokal äktenskapsbildning. När Farah gifte sig med en somalisk kvinna, var han först tvungen att bo ett halvår i hennes hem och när hon sedan flyttade till honom i Kenya, följde hennes mor och syster med och bodde med honom i hans hus på Karen Blixens farm. Det är denna äldre form av matricentrerad kultur som utmanas i så många av de grekiska antika myterna – våldtäkter och bortrövanden av unga kvinnor markerar den nya patrilokala ordningen.)
Så annorlunda det då blir när fokus ligger på hämnd, straff, skuld.
När hämndkänslor i brist på tröst, lindring, försoningsåtgärder – eller konkreta kompensationer – tillåts breda ut sig inom en individ, ett folk eller ett samhälle! När känslan av orättvisa gnager sönder själen och att få hämnas, att få straffa den skyldige tar över. I jämförelse med afrikaners visa rättssystem framstår detta – inklusive vårt eget rättssystem! – som ytterst primitivt.
Men även en primitivitet som får olika karaktär i olika sammanhang.
Bland sarderna, dvs. bland de sarder som ännu i huvudsak vidmakthåller den traditionella kulturen och dess hedersbegrepp, är återställandet av hedern, balentia, en mans mod och skicklighet på sitt område, den maskulina självkänslan och värdigheten, det allt annat överskuggande motivet i de privaträttsliga åtgärderna, i vendettorna. En man måste för att överleva i den manliga gemenskapen besitta balente, värdighet, heder. Inte alls primärt genom våld, utan framför allt genom sin personlighet, sin egen och sin familjs värdighet och status. Grazia Deleddas far var t ex en affärsman som genom sina tillgångar – sina markägor, hjordar, oljekvarnar och vinodlingar mm – kunde hjälpa sina medmänniskor i Nuoro när de kom i trångmål. Hans balente var oomtvistad. Men han var samtidigt en av dem som gynnades av den lagändring (när?) som gav de mer förmögna möjligheten att köpa in den mark som varit allmänningar, dvs. mark de fattigare herdefamiljerna var helt beroende av. En rimligt fördelat välstånd förändrades till ett orättvist och ojämnt fördelat välstånd. Det ledde till djurstölder och till de gäng av bandidossom i Barbagioregionen betraktades som ett slags Robin Hood-hjältar, men senare urartade till kriminella som ägnade sig åt kidnappningar av utlänningar, knarkhandel mm. Och till en omvärdering av hedersbegreppet, en indelning i en destruktiv respektive god balente.
Vårt eget rättssystem är i grunden detsamma som sardernas, att straffa den skyldige oändligt mkt viktigare än att gottgöra den eller de drabbade! Det sker bara mer inlindat, via ett legaliserat rättssystem. Även vi har ett straffsystem som drabbar familjer i flera led, men det sker på ett mer försåtligt sätt. Här talar vi om barn som växer upp i ”socialt utsatta familjer” och räknar med statistikens hjälp ut sannolikheten för att de kommer att få en lika ’utsatt’ framtid. På fullt allvar utan att darra på manschetterna!
Musik och stämsång, örter och likörer
Italo har en bror, Raymondo, kallad Mondo som bor med sin hustru i basalthuset bredvid. Vi besöker honom min sista hela dag i Seneghe. Han är både byns musiker, instrumentmakare och ”örtgubbe”, tillverkare av salvor, essenser och likörer gjorda av de örter han plockar ute i naturen.
I ett särskilt litet hus på tomten både tillverkar och samlar han gamla originalinstrument, sardiska, spanska, afrikanska – t.ex. flöjter av vass, bambu, stränginstrument, trummor av svintestiklar, mm. Här finns början till ett museum! Mondo spelar för oss gamla sardiska melodier på flöjter och lutor, musik som han framför både i Seneghe, på Sardinien och runtom i världen. När jag kom hem hittade jag hans hemsida där man kan lyssna och se honom spela och sjunga. (Se www.urm-sonosdesardigna.com)
Mondo leder en av de manskörer som tillhör öns säregna sångartraditioner och som framförs i olika konstellationer. Prima tog mig en kväll till grannbyn under en festival där. Hela byn var samlad för att lyssna till tre sångare som i tur och ordning preludierade, dvs improviserade fram sången med sina olika röstlägen – kontraalt, tenor, bas – ackompanjerade av dragspel och gitarr. Uppmärksamheten var total, liksom jublet när någon av sångarna presterat sitt yppersta. Denna form har spanskt ursprung.
Den mest ursprungliga och typiskt sardiska manskören består av fyra män som sjunger sina fyra stämmor lutade mot varandra. Seneghe har tre sådana körkvartetter, vilket är unikt, och Mondo leder en av dem. Och det var just en sådan sjungande och drickande, glad Seneghe-kvartett som jag valde ut bland teckningarna av Marias far!
Men sångarna kan vara fler som de sångarseanser Amelie Posse såg och lyssnade till i Alghero, när lantborna från omnejden kom in om lördags- och söndagskvällarna, och ger en initierad beskrivning av: ”En åtta, tio stycken av dem – mestadels jägare och herdar – ställde upp sig i klump med pannorna lutade mot varandra och de långa svarta mössorna tillbakaskjutna i nacken. Efter en stunds besinningsfullt harklande och spottande …begynte de så småningom preludiera i ett slags dov brumkör. Närmast lät det som säckpipor – med en djup och varm klangfärg, ibland som en hel kyrkorgel.
Efter en stund kom försångaren i stämning och började den egentliga sången. Det var en baryton eller tenor – vanligen med en vacker och vibrerande stämma. Men för sardinarna är frågan om röstmaterialet inte den avgörande – hur stor vikt de än kan lägga därvid. En ”cantadori” måste först och främst besitta ”lu dònu” (gåvan) – det som gör att han kan rycka de andra med sig, när ingivelsens anda faller över honom. Allt eftersom hans improviserade melodi bredde ut sig och ändrade tonart, följde kören med i kromatiskt stigande eller sjunkande fyrklanger. Mestadels var det förminskade septimackord, såvitt jag kunde urskilja. Under tiden höll de otroligt djupa basarna med stängda munnar ut sina långdragna toner i en oändlig orgelpunkt. Men nu tillkom det egendomligaste: en falsettstämma högt uppe i diskanten som låg över försångaren åtminstone en oktav – oftast en ters dessutom. Den drillade små besynnerliga koloraturer utan ord – en piccoloflöjt eller en lärka, som stiger mot höjden och stannar däruppe, fladdrande och kvintilerande. (…)
Somliga kvällar kom de med liturgiska klanger, som i någon mån förde tanken på Palestrina, fast försångaren behöll ett slags vilda och jordiskt lidelsefulla accenter som den himmelske kompositören väl aldrig drömt om. Kontrasten mellan dem och de gregorianskt färgade ackompanjemanget var ofta förbluffande effektfullt och tilltalande.
Men där fanns andra – mycket mer egenartade tongångar och dissonanser som inte liknade någonting jag hört förut. Detta främmande element grep en på ett underligt upprörande och hemlighetsfullt sätt som något alldeles nytt och outsägbart – eller möjligen så gammalt att det hunnit glömmas bort av senare människosläkten.
Jag talade med en lärd man därom, en professor Gabrieli, som specialiserat sig på dessa saker. Han sade att min intuition inte lett mig alltför vilse, ty enligt de senaste forskningsresultaten anses just dessa sardinska körer vara det enda som överantvardats till oss av de doriska harmonierna, det enda som i våra dagar kan ge en någorlunda levande föreställning om vad den grekiska musiken en gång var.” (A Posse, Den oförlikneliga fångenskapen, min kursiv)
Kanske en hädelse att efter detta tillfoga att basarna i denna kör inte bara låter som en orgel eller gregoriansk manskör utan också som bräkande får! – detta är ju herdarnas sånger på Sardinien. Gavino Leddas självbiografiska roman, Padre Padrone, kongenialt filmad av bröderna Taviani, som vi såg min sista kväll i Seneghe hemma hos Lucano & Maria, ger en inblick i den egenartade, intima samhörigheten mellan herden och hans fårahjord. Ur herdepojkarnas och -ynglingarnas måna långa år av ensamhet och gemenskap i bergen föds sången. Ur männens och djurens gemensamma språk, ljud, rop. Jag hörde en herdes gälla, distinkta maningar till sin fårahjord en tidig morgon på vägen nedanför vårt övernattningshus i Olieno, i Barbagioregionen, förnam närheten mellan dem, och vildheten.
***
När vi sedan kommer in i Raymondos andra ’laboratorium’ där han tillverkar sina salvor, essenser och likörer, känner jag mig som hos en nutida Paracelsus, en vis alkemist. Denne blygsamme, ödmjuke Mondo tycks mig vara en genial person. Rummet, där allt är i trä, är litet och belamrat. Örterna hänger i knippen från taket, i ett hörn ett bord med retorter och glaskolvar. Sittande på små träpallar får vi avsmaka likörerna, den ena godare än den andra. Två flaskor får jag med mig – en myrtenlikör och en av Mondos senaste likörexperiment – en blandning av apelsin och malört, antagligen en artemisia absinthium. Den blir min favorit.
(Att denna beska, gamla grå medicinalväxt – liksom alla dess oansenliga varianter på skräpmarker mm – fått sitt namn efter en av den grekiska antikens stora färgstarka gudinnor, jakt-mån- och barnbördsgudinnan Artemis, är ett litet intressant sidospår i mina gudinnestudier som jag en dag skulle vilja följa. Förmodligen en medeltida munk med ansvar för sitt klosters örtagård som namngivit denna (nyupptäckta?) nyttoväxt och velat markera sin kristna värld mot den ’hedniska’ naturgudomen och samtidigt för säkerhets skull hedra henne?)
Fester, festivaler, karnevaler
Året i Seneghe är liksom runt om på ön fyllt av gemensamma stora fester. En sammansmältning av kristna och uråldriga ’hedniska’ fruktbarhetsriter. Jag skulle vilja uppleva dem alla. I slutet av januari inleds i Seneghe liksom i varje by och stad på ön den årliga karnevalen i fastlagstid med kulmen på fettisdagen. Karnevaler – av lat. carne, kött, levale, bottagande; i Centraleuropa kallas de Fasching, fastlag – som firas än idag runtom i det katolska Europa i fastlagstid med maskerader, upptåg, danser, måltider och rusande vin, har sannolikt sitt ursprung i magiska riter för att driva bort vintern, de krafter som håller våren tillbaka, men också i romarnas (dionysiskt influerade?) lupercalieroch saturnalier, vilda lössläppta upptåg då folket i skydd bakom sina masker kunde ge utlopp för sina frustrationer och narrar vända upp och ner på den sociala hierarkin. Dagens karnevaler är ofta glada, symboliska ’lightversioner’ av festens ursprungliga betydelser, men på Sardinien, lever ovanligt mycket av den kvar.
Varje by/stad har sina speciella karnevalstraditioner, sina speciella dräkter med variationer i snitt och färgskalor, sina danser, sånger, ritualer och sitt eget rusande vin, men gemensamt är att vintern och med den allt ont som människor, hjordar och samhälle utstått under det gångna året – symboliserad av maskerade eller sotade personer, på olika sätt bevakade eller rentav bundna i rep, eller av en docka – drivs ut, eldas upp, varpå det nya året, växtlighetens pånyttfödelse firas med musik, sång och dans, överdådiga måltider och vin ur årets nya vinskörd.
Marie Himmelsfärd firas i Seneghe den 2 juli storslaget i/vid Maria Rosariokyrkan – då galopperar hästarna runt kyrkan i sporrsträck, varv efter varv, och måste festen inställas ja, då galopperar enligt legenden hästarna ändå, utan sina festklädda ryttare! I början av september infaller en för Seneghe särskild nyskapad fest – poesifestivalen, med poeter och föreläsare från hela Italien och än längre bortifrån tillresta gäster. Nästan alla familjer i Seneghe har sin olivlund och olivskörden firas gemensamt om senhösten. Den lokala oljan liksom det lokala vinet smakar exceptionellt gott, oljan mild, välsmakande och vinet friskt o kargt, befriat från den sura bismak som får mitt känsliga svalg att dra ihop sig.
I Seneghe finns också som överallt på ön ett San Antoniokapell. Nu stängt för reparationer men antagligen firades säkerligen årligen även i Seneghe den 17 januari (?) detta, som det tycks, mest älskade kristna helgonet på ön och i hela den romerskt-katolska världen. Han jämförs med Prometheus som hämtade upp elden ur underjorden till människorna, står på de utsattas sida, är skyddshelgon för ”havande kvinnor, återställande av vad som gått förlorat och resande”.
Kristnandet av européerna gick långsamt. För att vinna de av jorden och naturen beroende folken byggdes kyrkor o kapell på gamla kultplatser och de kristna högtiderna sammanföll ofta med äldre fest- och kulttraditioner. Att den kristna ikonografin under de första århundraden domineras av herden Jesus med sin hjord, gärna med ett får på axeln, o andra natursymboler, ja ända till 4-500-tal då Maria med Jesusbarnet, upphöjd till Maria Theotokos, Gudabärerska, intar sin centrala roll som kristenhetens gudinna, ingick också i brobyggandet mellan en pastoral kultur/ekonomi och kristen tro.
I Grazia Deleddas romaner, som utspelar sig i Barbagioregionen i början av 1900-talet, berättas om flera av dessa hedniskt-kristna fester, varav flera härrör från förkristna fruktbarhetsritualer. T ex novena, en nio dagar lång fest i början av maj till madonnans eller något helgons ära i kapell eller kyrkor i Nuoros närhet runtom i bergen. Olika klaner, släkter, familjer har sina särskilda platser för novena, men gemensamt är den långa samvaron, kombinationen av mässor, böner, sånger, och ett avslutande storslaget festande med mycket mat, mycket vin och vilda danser. I romanen Rö för vindenäger festen rum i den Helbrägdagörande Jungfruns kapell. De som deltog alla dagarna – äldre, kvinnor, barn – bodde under tiden i permanenta eller tillfälliga hyddor: ”En stor eld av mastixträd*….brann på den helbrägdagörande madonnans gård och lyste upp kapellets svartgråa murar och hyddorna runtomkring. En pojke spelade dragharmonika, men folket som nyss kommit ut från niodagarsmässan och gjorde i ordning middagen eller redan satt till bords inne i hyddorna, beslöt att inte ännu börja dansen… (…) Redan hade några kvinnor bestämt sig för att samla sig kring spelmannen och räckte varandra handen för att börja dansen. Knapparna i deras livstycken glänste i eldskenet…långsamt ställde de sig i rad och …lyfte fötterna till de första stegen i dansen. Men de voro stela och osäkra och tycktes ömsevis stödja varandra. ’Man ser att själen fattas, det är mannen som fattas…’skrek Natolia. … Men vid skriket hade Efix visat sig och gick framåt, medan han slog fötterna i takt och fäktade med armarna som en verklig dansör. Han sjöng och ackompanjerade sig: a sa festa …a sa festa so andatu…till festen…till festen jag går.. (…) En magisk tråd tycktes förena kvinnorna och gav dem en säker och flödande eggelse. Den dansande raden började höja sig och bildade långsamt en cirkel, då och då dansade en kvinna fram, löste två förenade händer, flätade dem i sina, och den svarta och röda girlanden växte, och bakom dem rörde sig skuggornas frans. Och fötterna lyftes alltjämt smidigare, den ena slog mot den andra och skakade marken som för att väcka den ur dess orörlighet.” Sista dagen fylldes platsen av tillströmmade festdeltagare: ”Hela dagen ljöd dragharmonikan, ackompanjerad av månglarnas skrik, morraspelarnas* tjut, psalmsången och de improviserande diktarnas verser. Samlade inne i en hydda, där de sutto på marken med benen i kors kring en damejeanne mot vilken de vände sig liksom mot en avgud, improviserade diktarna visor för och emot kriget i Libyen. De voro flera stycken och läste i tur och ordning, och omkring dem satt männen och pojkarna nedhukade. Då och då lutade sig någon fram för att taga ett vinglas från marken…”
(*Ur barken på den vintergröna mastixbusken, som kan bli upp till tre meter utvinns matrix=flytande harts, som när den stelnat tuggas på för renare tänder och frisk andedräkt! Tror aldrig jag sett friskare o vitare tänder än på Sardinien!
* morraspel är ett fingerspel som påminner om ’sten, sax o påse’.)
I samma roman får läsaren, om än inte lika ingående, i sällskap med den trogne gamle tjänaren Efix, närvara vid Den helige Andes fest, De heliga Martyrernas fest, Frälsarens fest på berget Orthobene, San Cosimos och Damianos fest i Mamoiada, och Den undergörande madonnans fest i Bitti.
Barbagioregionen
Prima och jag reser ett veckoslut runt i den bergiga Barbagioregionen: Mamoiada – Orgosolo – Oliena – Nuoro – Orune. (Luciano blir upprörd när han efteråt får höra om vår utflykt – själv sätter han inte sin fot i denna sina barndomstrakter – vi satte våra liv på spel! Vi hade kunnat bli kidnappade och mördade av några kvarvarande bandidos!)
Landskapet är svindlande vackert, höga berg och djupa dalar, med högt belägna utsatta byar eller inbäddade i djupa dalar. Vägarna slingrar sig uthuggna i bergen, intill djupen. Jag behärskar min svindel! Här i de inre mer svårtillgängliga trakterna har de förkristna riterna, agro-pastorala föreställningarna levt kvar längst på ön.
På maskmuseet i den lilla staden Mamoiadaser vi de fantastiska och groteska masker som än idag används under de extraordinära karnevalerna i Mamoiada och byarna i dess omnejd: I centrum står de s k Mamuthones och Issohadores, de förra inkarnerar vintern, det onda, det som måste dö för att det nya skall kunna födas, medan Issohadores inkarnerar den segrande maktens (vårens, ungdomens eller sardernas gentemot en utländsk inkräktare) pånyttfödda livskrafter.
En Mamuthone bär en svart dyster ansiktsmask i trä med framträdande näsa, kindben och mun, är klädd i herdens traditionella dräkt, svartbruna sammetsbyxor, fårskinnsrock, på ryggen en tung klump av koskällor, och en mindre runt halsen framtill. Ovanpå den typiska bonetten, herdekepsen, knyts en kvinnosjal runt huvudet. Issohadores bär en linneskjorta, en röd jacka och tvärs över bröstet ett broderat band med bjällror. Över höften bär de en trekantig kvinnosjal och på huvudeten en svart baretta. I handen har de ett långt fångstrep. Somliga har en vit ansiktsmask med ett allvarligt uttryck och ett ibland gåtfullt leende. Notera de feminina inslagen i klädseln! En markering av det gemensamt mänskliga i riten bortanför könsskillnaderna?
På museet ser vi en vacker och fascinerande film om Mamuthonegestalten – om tillverkningen av maskerna, ett ”heligt uppdrag” som utförs av skickliga hantverkare och ofta går i arv i släkter – och får följa en ung, ny Mamuthone under påklädningen som görs av två personer.
”När påklädningen är klar radar Mamuthones upp sig i två rader om vardera sex, de är lika många som årets tolv månader, medan Issiohadores vanligtvis är åtta. När de senare ger startsignalen laddas atmosfären och de båda grupperna inleder en helig och sorgsen dans, rör sig framåt i speciella, bestämda steg och sekvenser. Mamuthones steg utgörs av mycket svåra knyckande hopp, speciella knyckiga vridningar i knäna som de måste lära sig redan som barn. Med regelbundna intervaller skakar de samtidigt sina koskällor på ryggen som ger ifrån sig ett sorgset/melankoliskt skrammel/rassel. Varje gång Issohadores ger signal utför Mamuthones tre av dessa knyckiga steg i följd medan Issohadores följer dem med mer smidiga och snabba hopp. De senare kan plötsligt också under dansen kasta ut sin lasso och fånga i en av åskådarna, som återfår sin frihet mot en kyss eller ett glas vin.”
Här finns inslag som minner om de grekiska dionysiska riterna, och enligt ny forskning kan det under antiken ha funnits en Dionysoskult på Sardinien, som dröjt sig kvar här. ”Mamuthones skulle kunna representera de offer som inkarnerade naturguden Dionysos; de utför sin heliga dans som ett försök att transformeras från mänskligt till gudomligt tillstånd, rör sig mot offerriten i likhet med sin gudom.”
Ordet Mamuthone, kommer av ’maimatto’ som betyder rasande, vild, galen och på centrala Sardinien används än öknamnet ”mamuthone” om en person som betraktas som galen eller förvildad, också detta epitet på Dionysos och hans följe. De sardiska karnevalerna kan ursprungligen ha varit blodiga och extatiska riter, som genom blodsoffer, syndabocksutpekande – möjligen ursprungligen en levande människa, sedan ett djur, senare en docka eller maskerad deltagare – skulle driva ut vintern, för att folket sedan rusiga av årets nya vin sjungande och dansande firar det nya året, pånyttfödelsen.
Även om de ursprungliga innebörderna gått förlorade tycks allvaret i särskilt Mamuthonegestaltningen och ”den heliga och sorgsna dansen” leva kvar: ”Att ta på sig en Mamuthone’s mask och dräkt är en kallelse, ingen lek. Den som en gång agerat Mamuthone kan aldrig mer i livet vara en Issohadore”.Att iklä sig denna roll uppfattas som en initiering. När en ny Mamuthone till sist tar av sig masken efter karnevalens slut har han genomlidit mycket, genomgått en genuin transformerande initiation. (Citaten ur Franco S Ruiu, Masks and Carnival in Sardinia, min övers.) Maskmuseet i Mamoiada uppvisar en imponerande mängd masker och dräkter – de flesta djurliknande, behornade och starkt påminnande om naturfolkens schamaner. Där finns också masker och dräkter för att gestalta den sardiska motsvarigheten till grekernas moiror, romarnas parcer och våra nornor – La Filonzana, spinnerskan som spinner men också klipper av livets tråd. Jag bäfvar inför hennes ödesdigra ansikte.
Något ödesdigert vilar också över Orgosolo, en liten stad några mil sydöst, som än idag inte blivit kvitt sitt epitet som banditernas huvudstad. ”Orgosolos klaner, vars män tillbringade merparten av året uppe i bergen tillsammans med sina hjordar, har alltid odlat en fiendskap gentemot de bofasta jordbrukarna i den bergiga Barbagioregionens utkanter, en spänning som då och då bröt ut i öppet krig. Därtill kom interna klankonflikter, som tog sig uttryck i fårstölder och blodiga vendettor. En arvskonflikt efter en rik klanhövdings död i början av 1900-talet pågick i fjorton år och slutade med en nästan total utplåning av de involverade familjerna. Mellan 1901 och1954 inträffade i Orgosolo (med en befolkning på ca 4000) i snitt ett mord varannan månad. I närheten av Orgosolo skedde 1953 den första kidnappningen (av en rik italiensk turist?), som sedan skulle upprepas och bli en farsot i regionen under flera decennier, skildrad i Vittorio de Setas film, Banditi a Orgoslo, 1961.” (Ur The rough guide to Sardinia, 2016, min övers.)
Jag inbillar mig att jag känner av stadens ännu spända atmosfär när jag vandrar in i en trång gränd och blir vittne till ett upphetsat samtal mellan kvinnorna. De gillar inte oss turister, och jag känner mig som en sådan denna marknadsfestdag i staden, då huvudgatan genom staden fylls av invånarnas varustånd och sensationslystna besökare.
Men det som numer framför allt gör Orgosolo säreget är de politiskt radikala väggmålningar runtom i stadens centrala delar – en hel stad som bekänner sig till revolutionära ideal! De har sin egen säregna historia. Under studentupprorens tid 1968 lierade sig med och idealiserade de revolutionära studenterna de då ännu öppet eller i hemlighet hyllade bandidos. En konstskola startade i Orgosolo och studenterna fick – efter övning – ge uttryck för sin solidaritet med de förtryckta på husväggarna. Vi ser porträtt av allvarliga kommunistiska ledare – bl.a av öns egen teoretiker, Antonio Gramsci, vars barndomshem i staden Ghilarza, nära Seneghe, nu är museum – av franska revolutionens segrande arbetare, av Amerikautvandrarna, men också mer moderna politiska teman, som abortfrågan. Här finns också modernistiska verk, Miró- och Picassopastischer, helgonbilder och målningar där folktrons janas, feerna, griper in i skeenden.
Grazia Deledda
I Nuoro letar vi upp Grazia Deleddas barndomshem som nu är museum. Det tar sin tid – kring il corso, den vackra raka huvudgatan, slingrar sig även här gränderna. Men till sist ser vi hennes allvarliga ansikte i storformat på en vägg. Det lär inte finnas något fotografi av en leende Grazia Deledda!Huset har tre våningar och en källarvåning som fungerade som den välbärgade familjens husets välfyllda skafferi/visthusbod. På baksidan en stor, muromgärdad trädgård med ett par höga stenekar, dit man kommer från en liten muromgärdad gård utanför köket med stall, vagnslider, brunn o en gammal insutten stenbänk invid husväggen och med en port mot gatan. Denna ’köksingång’ utgör en central ’passage’ i många av romanerna. Jag sitter där en stund och känner.
Det omsorgsfullt rekonstruerade köket, moderns och tjänstefolkets arbetsplats och husets hjärtpunkt, spelar också det en central roll i Deleddas romaner. Där på små pallar kring eldstaden i mitten, en focolare, vars rök steg upp mot det höga taket och på vägen rökte pecorino-ostarna, utbredda på ett sotigt trägaller några meter ovanför elden, lyssnade hon till helgonlegender, bandithistorier, rykten från staden, från grannar, till moderns och tjänstekvinnans förtroliga samspråk medan de ”gudinnelika” omvandlade råvaror till doftande bröd och måltider.
Grazia hade sitt sovrum högst upp i huset med fönster både åt gatan och åt trädgården med utsikt upp mot berget Orthobene, som tornar upp sig ovanför staden i öster och blev en projektionsyta för hennes fantasier, drömmar och längtan ut, bort. Här vid ett litet skrivbord i ebenholts började hon redan som flicka skriva sina berättelser.
I sin självbiografiska, postumt utgivna roman, Cosima, skriver hon: ”Den lilla flickan vid dörrposten …tyckte att hennes grannar var märkvärdiga personer. Ja allt föreföll henne förresten märkvärdigt. Det är som komme hon från en annan värld och hennes fantasier är fyllda av vaga minnen från denna drömvärld, samtidigt som hon inte alls är missnöjd med den verklighet som omger henne så länge hon får betrakta den på sitt eget sätt, dvs. färgad av hennes fantasi.”
Som flicka i en traditionsbunden miljö är hennes rörlighet och bildningsmöjligheter begränsade, men Grazia utstakar tidigt sina livsmål: hon skall bli författare och hon skall till Rom, den för henne heliga staden. Målmedvetet erövrar hon all kunskap hon kunde få utöver sin blott fyraåriga skolgång. Av fadern utverkar hon kurser i latin och av den äldre brodern i italienska språket och i sin gymnasie- och universitetsutbildade äldre broder Santus’ bokhyllor läser hon allt – lyrik och romaner av den tidens författare, som d’Annunzio, Balzac, Flaubert, Zola, Hugo, Scott, Tolstoj och Dostojevskij. (Hon kom att känna en särskild samhörighet med de ryska författarna, se en samstämdhet mellan den ryska och den sardiska själen och skrev senare till Tolstoj, men fick aldrig något svar. Förmodligen nåddes han inte av hennes brev?)
Lika målmedvetet etablerade hon genast brevkontakt med förläggare och tidskriftsredaktörer både på Sardinien och i Rom, till en början med stöd av sin äldre bror Andrea. 15 år gammal fick hon sin första novell publicerad i en tidning i hemstaden Nuoro, som 16-åring novellen ”Sangue Sardo” (Sardiskt blod), publicerad och recenserad i en känd Rom-tidskrift. Nu kan inget stoppa henne. Trots växande kritik från sin stad och sin familj, som både känner sig utlämnade och upprörs över hennes uppror mot vad som förväntas av en ung kvinna, etablerar hon sig sakta men säkert som italienskspråkig författare.
Under flera år, medan hon fortfarande var kvar i hemmet i Nuoro, deltog hon i ett landsomfattande folkloristiskt projekt, samlade in och skrev ner säregna traditioner, legender, talesätt mm från framför allt sin sardiska region, Barbagio, stoff som kom att bilda inramningen till de flesta av hennes romaner. Den första romanen, La via del male, utkom 1896 (I sv. utg. På onda vägar, 1907). År 1900 kommer hon som 29-åring äntligen till Caglari, möter där den frid- och lättsamme statstjänstemannen från Norditalien, Palmiro Madesani, som kom att bli och förbli den idealiske maken, och lyckas med hjälp av sina kontakter i Rom få honom och därmed henne förflyttad till Rom inom blott ett år efter giftermålet. Utan att inkräkta på det hon betraktade som sin heliga uppgift som mor – till två söner – och maka har hon vid sin död skrivit 36 romaner och 250 noveller. Och tilldelats Nobelpriset i litteratur 1926.
I ”Nobelrummet” på andra våningen i hennes barndomshem i Nuoro läser jag Svenska Akademins och dåvarande ständige sekreteraren, Erik Axel Karlfeldts motivering: ” …för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrade livet på hennes avskilda fäderneö och med djup och värme behandlade allmänmänskliga problem”. Det känns stort för Prima och mig att stå där i Grazia Delddas barndomshem med sina mörka trägolv och vitkalkade väggar, och läsa de handskrivna svenska orden från en av våra stora skalder. Och strax intill läsa Nathan Söderbloms tal till henne under Nobelmiddagen i Stockholm 1927 på italienska: ”….il proverbo dice: ’tutte le strade portano a Roma’, nella sua opera litteraria, tutte le strade portano al cuore dell’uomo. Ella non è mai stanca di ascoltare con affetto le leggende, i misteri, i conditti, l’ansia e gli eterni desideri… ( ….om som ordspråket säger alla vägar bär till Rom, leder i era verk alla vägar till det mänskliga hjärtat. Ni tröttnar aldrig på att med kärlek lyssna till dess legender, mysterier, konflikter, ångest, liksom även till dess eviga längtan….”)
När jag nu i skrivande stund har sträckläst åtta av hennes romaner (fyra i svensk, fyra i engelsk översättning) kan jag inte annat än instämma av hela mitt hjärta. Visst befinner jag mig under läsningen i Barbagioregionens natur och miljö, lär känna herdars och bönders liv och traditioner, deras ”samhörighet med jorden och naturen” som hon själv skriver i Cosima, men jag befinner mig också hela tiden i enskilda individers inre, i deras själsliga konflikter och djupa ångest.
Framför allt i unga, begåvade och känsliga mäns inre.
Slitna mellan sina passioner och religionens och samhällets moral och regler, mellan en stolt, extrovert, krävande maskulin heders- och herdekultur, ett ”karlakarlsliv” i naturen, och ett introvert i studerkammaren, i en tid av växande spänning mellan kollektiva traditioner och modernitetens individualism. Inte minst är detta temat i den nu på svenska nyutgivna romanen Elias Portuli. Den är en djupstudie i en melankolikerns psyke.
Deleddas djupa inlevelse i en sensibel, rikt begåvad ung mans livskamp har en personlig bakgrund, som jag känner igen. Den stora sorgen i den unga Grazia Deleddas liv var – förutom hennes älskade, godhjärtade och driftige fars plötsliga död när hon ännu var tonåring – den beundrade äldste brodern Santus’ tragiska livsöde.
Santus läste medicin på universitetet i Cagliari, älskade också litteratur och gjorde märkvärdiga uppfinningar. Han var familjens stolthet. Men efter att ha skadats under ett misslyckat experiment, och av doktorn ordinerats cognac mot smärtan, började han dricka och tappa fotfästet i tillvaron. Han alkoholiserades och hamnade till slut definitivt bland staden Nuoros ”A-lag”, samhällets förlorare.
Men i Grazia Deleddas vidsynta blick ges även de utslagnas liv en resning och mening. I romanen Cenere(Aska) skildrar hon i ett kapitel ingående dessa individer, personligheter, när de samlas om kvällen kring elden och övernattar i en om senhösten dygnet om malande oljekvarn. Att Santus är en av dem som porträtteras framgår i den självbiografiska romanen Cosima: ”Kring elden samlades en grupp människor som bildade ett motiv värdigt en Rembrandt… De var alla arbetslösa och fattiga, men det berodde mer på dem själva än på deras öde. Och de kom samman för att få värme och tröst ur sin gemenskap. (..) Santus var alltid där, och när han kom beredde de plats för honom. Han var för det mesta berusad och vandrade samma sorgliga väg som sina stackars gelikar runt elden, men alla respekterade honom eftersom han fortfarande hade stöd och en tillflyktsort hos sin familj och beskydd av sin bror. (…) Och tro inte att dessa möten var melankoliska. Tvärtom. När elden hade torkat deras ofta regnvåta, sjabbiga kläder och de tack vare ett vänligt öde fått dricka vin – eller än bättre, akvavit – blev de lyckliga och glada som barn. En av dem kunde börja sjunga en aria ur en opera, en annan ta fram ett bröd, bryta det, hälla olja över och efter att ha rostat det över elden dela det broderligt med sina kamrater. Och Santus kunde låta skicka efter en butelj vin så att de kunde dricka varandra till. Hälsa och ett långt liv – livet tillhör dem som förmår njuta av det. Och Jesus sade: ”Välsignade äro de fattiga i anden, ty de hör himmelriket till.”
Deledda återger den dionysiska glädjen, rusets och extasen sin mening och plats. Eller med ett annat och mer allomfattande ord – hon återförtrollar världen. Hon ser verkligheten ”med sin egen blick”. De tragiska livsöden hon skildrar lyfts ur sina trånga samhälleliga villkor, betraktas med en vidare blick som omfattar en större okänd verklighet. Det mystika draget i hennes romaner framträder desto starkare mot bakgrund av det absoluta i människors livsvillkor, mot kulturens, kyrkans och naturens stränghet. Men också i naturens skönhet som hon aldrig tycks tröttna på att försöka fånga.
Spänningen mellan ’det dionysiska och apolloniska’, mellan våra, otämjbara naturkrafter och vårt förnuft och vår moral, tillhör människans grundvillkor – det vitaliserande spänningsfält, som i stort sett utrotats inom den västerländska individen på väg mot sin illusoriska totalkontroll. Men hos Deledda lever den och det vilda i människan kvar och bara det gör hennes verk så viktiga. Fjorton av hennes 36 romaner översattes till svenska i början av 1900-talet och på 20-talet i samband med Nobelpriset. Men sen glömdes hon bort.
I Italien drabbades hon av kollegernas avund och nedlåtande inställning till hennes sardiska härkomst och låga utbildningsnivå. Och inte nog med det: ”I Det litterära Nobelpriset. Principer och värderingar bakom besluten(1986) hänvisar Kjell Espmark till flera granskningar av 1920-talets pristagare, av vilka Grazia Deledda är den enda som får en genomgående negativ dom och ’redan 1951 utesluts från listan över de värdiga’”. (SvD, 6/12 2018, Understreckare om Grazia Deledda av Cecilia Schwartz, docent i italienska vid Sthlms universitet)
Att bedömningar av vad som är ’smak och snille’ förändras över tid är kanske oundvikligt. Under 1900-talets lopp har humanistiska värden som ”djup och värme”, Karlfeldts, Nathan Söderbloms och den tidens svenska akademis konstnärliga omdöme och människouppfattning, gått förlorade eller vilse i ”det öde landet” efter världskrig, ofattbara grymheter och folkmord. Den humanistiska kärnan har sprängts och i bästa fall pågår i litteraturen ett hopsamlande av dess skärvor och gnistor, arbeten som vederbörligen prisats.
Men man undrar: vad kommer Svenska akademins ledamöter om ca tre decennier säga om priserna till exempelvis Jelinek och Ishiguro? Och minns: de många kulturskribenter som 1974 förfasade sig över litteraturpriset till Harry Martinsson och Eyvind Johnsson, dessa lysande författare som då kallades ’passé’!
Nu, hösten 2018, har W&W i alla fall givit ut en av Deleddas romaner i nyutgåva, Elias Portuli, i samband med nyutgåvor av samtliga kvinnliga nobelpristagare i litteratur fram till idag. Måtte det bli fler, och då även romaner av Deledda som aldrig översatts till svenska t.ex. La Madre, och den självbiografiska Cosima. Än finns hopp.
Medelhavet
Dagboken: ”Seneghe, måndag morgon. Sol, lite kyligare i luften än igår då vi badade i havet vid den stora arkeologiska utgrävningsplatsen i Tarros, på halvön Sinis sydligaste udde. Salta, salta medelhavet, jag guppade på vågorna som en lite barkbåt och blev frisk av både badet och mycket god fiskmåltid. Avstod från att vandra runt bland de spridda lämningarna av den feniciska och senare romerska hamnstaden – utan guide och noggranna förberedelser kändes det föga meningsfullt – och nöjde mig med att klättra upp på uddens högsta punkt, det spanska försvarstornet, varifrån jag kunde se långt ut till havs och nästan hela södra delen av Sardinien, även Seneghes vita krans på Monte Ferrus sluttning och de blånande bergen i öster. Där stod jag och råmade lyckligt i alla väderstreck tillsammans med en annan turist, en väldig sard – eller italienare.
Strax innan vi satte oss i bilen för att fara hem stötte vi på en äldre herre på en bänk. Vi kom barfota från stranden och trampade plötsligt på ilskna taggar o kastade oss ner på bänken bredvid honom för att dra ut dem. Han berättade att han var 96 år och minsann fortfarande en vital man, så vi enades om att han var en giovane maturo, en mogen yngling, och vi ragazze mature, mogna flickor, och han blev lycklig.
Sarderna tillhör, tillsammans med ett japanskt bergsfolk, det folk som blir äldst i världen!”
