Föredrag på Jungstiftelsens sommarseminarium, Biskops Arnö, 2005:
Sorgens uttryck och förlösning i de stora mytiska berättelserna
“Isis tårar får Nilen att svälla…“
Alla de stora mytiska berättelserna är också berättelser om djup sorg och olika sätt att reagera på, bearbeta och förlösa den. Sorg är ingen entydig känsla. Den kan rymma allt från vrede, hämndlystnad, förstening, tomhet, melankoli, uppgivenhet, och skuld. Men sorg hör också samman med tröst och glädje, med sökandet efter ny livsmening och inre förvandlingar.
I de stora myterna möter vi alla dessa känslotillstånd, antingen hos mytens centrala gestalter eller hos dess bifigurer – de ger oss känslomässigt svängrum och inspiration att känna, känna igen, bearbeta och vidgas.
Låt oss ur detta perspektiv undersöka några av de klassiska myterna och se hur detta tema uttrycks och förändras. Jag tänker bland annat på myterna om Inanna, Gilgamesh, Isis och Osiris, Attis, Demeter och Kore, Perseus, men också på kristen och gnostisk mytologi. (Vi får se hur mycket vi hinner omfatta. )
*****
Inledning
Sorg är ett komplext känslotillstånd. Sorgen rymmer blandningar av känslor, den sörjande kan pendla mellan raseri och saknad, förtvivlan och lättnad, vrede och skuld, längtan och bitterhet… och förhållandet till den/det förlorade kan vara ambivalent. Ja sorg är så gott som alltid förenad med någon form av Förlust. Förlust av en närstående, en man, hustru, ett barn, en älskad, förlust av lycka, av sig Själv, oskuld, ungdom, förlust av en lem eller ett organ, idag också förlust av arbete, gemenskap.
När vi förlorar något livsviktigt så är själva vår överlevnad – den fysiska eller psykiska – hotad. Alla känslor mobiliseras, alla organismens resurser mobiliseras för att vi skall överleva. Sorgearbetet/Sorgeprocessen en lång vandring i mörker, (som kan rymma många faser, identifikation/ symbios och vrede/ separation och försoning/integration (se Verena Kast)
Och det tycks bara vara genom att vidga sin värld, sin bild av världen som den sörjande kan återvända till livet. Vidga och släppa taget, ta Avsked, uthärda tomhet, död, och därur växa genom att upptäcka nya aspekter såväl av livet utanför som inom en själv. Smärtan blir en katharsis som bränner bort slagg och destillerar fram än mer av ens Essens. Och integrerar motstridiga känslor, förfinar och förädlar det känslomässiga råmaterialet. Ett återskapande av helheten på en ny integrationsnivå.
Men det förutsätter att vi får, att kulturen ger, utrymme för sorg och överhuvudtaget starka känslor. Får de inte utrymme, kan de inte andas, breda ut sig, så kan de inte heller upplevas, bearbetas, förädlas=differentieras, nyanseras. Då går all energi istället åt till att hålla sorgen borta, förtränga den, bygga upp försvar emot den.
Ju mer “civiliserad“ eller snarare teknifierad en kultur blir desto mindre utrymme finns där för starka känslor – förtvivlan/vanmakt, vrede, skräck, glädje, sorg . Ju längre tillbaka i historien vi går desto mer flödar tårarna i myter, litterära verk, religiösa kulter. Sorgen lika självklar som glädjen i en kultur där naturen är levande, besjälad av andar och gudomliga krafter och allt levande är fundamentalt beroende av varandra. Sorgen över djuret som dödas, sorgen över axet som skärs av, över kornet som sås i jorden och måste dväljas nere i jordens mörka inre hela vintern. Gråterskorna intensiva skrianden, begravning av de döda under de egna husen (Cathal Huyuk) eller senare de årliga utflykterna till de dödas gravar för att begråta dem och fira dem, speglade människornas djupa beroende av varandra – och därför den hjärtslitande sorgen när någon gick bort – men också en djup religiös tilltro till sambanden mellan död och liv, de döda förfäderna levde vidare i sina efterkommande och hela tillvaron beroende av att de levande stor på god fot inte bara med förfäder o förmödrar utan även med dödsriket. Bland troende judar lever Shiva-traditionen fortfarande kvar: under sju sorgedagar sitter de anhöriga tillsammans i den avlidnes hem, ber, talar om den döda, och befriar de närmast sörjande från alla plikter och bara låter henne känna värme och omsorg:“ (Verena Kast, Att sörja, not s 165)
Och även i vår västerländska kultur fanns länge kvar självklara utrymmen för Sorgen, sörjandet, det var en del av det vardagliga livet. Att ligga för döden, var en offentlig händelse och inte bara familj, släkt utan även andra delade den dramatik och den gåta som döden, dödsögonblicket, innebär. Så var det fortfarande fram till 17-1800-tal, därefter blir döden en alltmer privat händelse, och under vårt sekel en alltmer teknifierad händelse. Men förberedelserna för denna privatisering och individuering inleds redan under renässansskedet. För något decennium var det en stor Rembrandtutställning på Nationalmuseum, där man visade såväl målningar före som efter Rembrandt. Och jag slogs av skillnaden mellan R:s bilder och bilderna före honom. Starka känslor hade blivit alltmer internaliserade, behärskade. “Förädlade“ eller individuerade. Ur mina sena 1900- talsögon framstod människorna före R som ‘galna’ i sin ohämmade expressivitet. Och samtidigt så åtråvärt fria, befriande omedvetna. Och hos Vermeer hade redan de inre själsliga utrycken förädlats än mer än hos R.
Att känslor hör samman med kroppen vet vi eftersom starka känslor nästan alltid tar sig kroppsliga uttryck. Vi skakar av vrede, darrar av skräck o hjärtat brister av sorg, magen är full av orons fjärilar, glädjen vidgar bröstkorgen, modet rätar upp ryggen, nedstämdhet gör hela kroppen tung, som om vi bara vill lägga oss ner och bli ett med jorden, återvända till stoff.
Ja, i våra starka känslor lever den vilda naturen vidare i oss. Melanie Klein talar i sin bok Envy and Gratitude om det lilla barnets två fundamentala känslolägen, förtvivlan och salighet, känslomässiga grundlägen som ofta lever kvar som ett slags känslomässiga bottnar inom oss. Vilka om de inte bearbetas, försonas, integreras, förblir ett slags öppna sår, avgrunder eller extatiska höjder, inom oss som vi kan drabbas av blixtsnabbt av minsta orsak.
Känslor är något gåtfullt. De stiger upp inom oss som en våg ur okända djup och tycks stå i förbindelse med hela oceanen. De tycks oss ha sin källa i en egen okänd underjordisk värld. I den moderna västvärlden har vi inte intresserat oss särskilt mycket för känslor – de har upplevts som störande och uråldriga, primitiva, och framför allt för okontrollerbara och kraftfulla för att passa en rationell maskinkultur. Men inom andra kultursfärer har förträngningen inte varit lika total. Inom buddhismen ex.vis har man bedrivit noggranna medvetandestudier i tusentals år och enligt en buddhistisk tradition räknar man med 84.000 negativa och lika många positiva känslor! Men buddhisterna gör inte alls samma skillnad som vi mellan tanke och känsla, utan det rör sig om mer oupplösligt förbundna mänskliga dimensioner, förankrade i värden,värderingar.
För Jung som också räknade med människans andlighet som en dynamisk kraft och drivkraft i psyket blir känslor och känslouttrycken av betydligt mer komplex och intressant natur (Än för Freud) . Hela den jungianska psykologin kännetecknas av balanstänkande, av strävan att finna en balans mellan människans olika dimensioner, kropp,själ, ande, instinkt och ande, kropp och ande, natur och kultur inom oss och omkring oss. Med arketypbegreppet som en mötesplats för uråldriga instinkter, intensiva känsloanhopningar/komplex, vilka blivit föremål för blixtsnabba reflexioner i form av bilder,värderingar – människans specifika neurologi – ett ‘instinktens självporträtt’ som Neumann skriver någonstans, vilka genomgått och genomgår en kontinuerlig dynamisk utveckling såväl utom oss i samhället/historien som i vårt inre, i det kollektivt omedvetna, är känslornas uttryck och förädling ett centralt intresseområde, som reflekteras i myter, religioner och kulturella värderingar. Och det stora problemet i vår tid är att Jaget-Kulturen/Samhället gm civilisationsprocessen förlorat kontakten med det omedvetnas rikedomar. Vi blir alltför förandligade, och förlorar kontakten med Naturen inom och omkring oss.
I de klassiska myterna, framför allt de förkristna, som alla uttrycker en naturreligiös kosmologi, möter vi naturen i alla dess aspekter – från grym till älsklig – och därmed också de starka urkänslorna. När vi går in i dessa myter får vi en möjlighet att sträcka ut känslomässigt, möjlighet att känna igen även de nu tabubelagda känslotillstånden. Det är myter som berättats och utvecklats långt innan människan lade sina moraliserande och framför allt polariserande begrepp om ont och gott, Gud och Djävul, som ett raster över naturen och sig själv o sina handlingar., långt innan kroppen blev ett säte för synd och förgängelse. Här ryms och erkänns och t o m respekteras även skuggsidorna, de mörka, ‘låga’ känslouttrycken, – hämndlystnad, avund, svartsjuka, bitterhet, hat – därför att de ingår i en för människan absolut gåtfull och oöverskådlig helhet, utgör olika aspekter av ett och samma dynamiska skeende, naturens och kosmos mirakulösa livgivande processer och cykler, där död och liv inte skiljs åt av en avgrund, utan tvärtom är fundamentalt förbundna med varandra. Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud, i mörkrets innersta föds det nya livet. Om icke sädeskornet dör…. föds inget nytt sädesax…
Det betyder inte att inte den tidens myter saknar moral. Men den ser annorlunda ut än vår, människans fundamentala existentiella problematik är densamma men perspektiven och lösningarna är annorlunda. Beroendet av naturen är mer absolut. Den religiösa känslan mer absolut. Och därför präglar också naturens växlingar, cykliska dynamik, psyke och medvetande; tänkandet och medvetandet fungerar inte polariserande, i antingen – eller-strukturer.
Kanske är det det Campbell syftar på när han säger: “Jag glömmer aldrig en upplevelse jag hade i Japan där man aldrig hört talas om syndafallet och Edens lustgård. I en shintotext sägs det att naturens skeenden aldrig kan vara onda. Naturliga impulser ska inte korrigeras, utan sublimeras, förskönas!!“
“Myterna är arketypiska drömmar som behandlar stora mänskliga problem“ säger Campbell i Myternas makt. “Mytologin är sången. Det är fantasins sång som inspireras av kroppens energi“.
Och Myterna är historien om gudar …en gud är en personifiering av en drivkraft eller ett värdesystem som fungerar i människans liv och universum – kroppens och naturens krafter. Myterna är metaforer för människans andliga möjligheter och samma krafter som besjälar våra liv besjälar också världens liv. “ Myten fyller i grund och botten fyra funktioner: den första är den mytiska, den öppnar världen för mysteriets dimension, för undret och vördnaden inför detta under. Den andra är den kosmologiska f., den ‘vetenskapliga’ som visar oss universums form men som bör göra det på ett sådant sätt att undret lyser igenom. Den tredje f. är den sociologiska – att stödja och bekräfta en viss ordning och den fjärde är den pedagogiska f, den lär oss hur livet bör levas.“ säger Campbell. Det betyder att vi kan “läsa“ myterna på många olika plan, som religiösa vittnesbörd, som historiska dokument, som kulturella koder, moraliska bud, men Myterna handlar också om en utveckling av de specifikt mänskliga resurserna, om känslomässiga och skapande resurser som genomgår en katharsis och förädlas – jmfr andra ‘råvaror’ . Om Inre utveckling.
I vår individuerade tid är det skönlitteraturen som övertagit mytens uppgifter. Och antagligen också skälet till att läsandet av skönlitteratur ökat enormt parallellt med sekulariseringen och den kristna mytens minskade betydelse – men fokuseringen på Kristus, människan, individen, är ett uttryck för samma tendens inom den kristna sfären.
****************
En myt, en stor berättelse, uppstår ur en Kris, ngn form av obalans eller genomgripande förändring, en upplevelse av Kaos och berättandet, mytspinnandet, mytvävandet, mytbroderandet , är ett sätt att skapa Ordning. I myten sammanfogas det söndrade återigen till en meningsfull helhet. Dramatiska historiska förändringar och skeenden gestaltas i mytens form på et sådant sätt att Människor känner igen sig: De starka känslor som utlösts, människans utsatthet på jorden, hennes komplicerade konstitution, såväl kollektivt som individuellt – något som gör varje enskild dag till en utmaning! – gestaltas i myten och fogas in i en Bild, ett Skeende, som återigen gör världen och livet meningsfullt.
Många av de stora klassiska centrala myterna från Mesopotamien, Egypten och Grekland – och Palestina och Mindre Asien, men jag kommer inte att kunna ta upp dem – handlar om sorg, om Förlust. Att se de klassiska myterna ur det perspektivet ger oss en ingång till dem som förenar oss som människor i alla tider och överallt.
Det tycks också vara så att särskilt i de myter där gudinnor/kvinnor spelar en central roll där är också Sorgen i ngn av sina uttrycksformer starkt närvarande. Mater Dolorosa är en uråldrig gestalt i den mytiska traditionen.
Jungfru Maria är blott en i en lång rad sörjande mödrar/kvinnor, från Inanna, Dumuzis mor, Kybele, Demeter, Isis….
(Finns det en specifik förbindelse mellan kvinnor och sorg? Jag funderar över om den är inbyggd i själva vår kroppsliga konstitution, i vår organism i så motto att vår kropp öppnas för mannens lem, för fostret, graviditeten ett härbärgerande av ett nytt liv inuti vår kropp som föds fram gm en kraftfull vidgning – symbios och separation, dvs närhet och avsked ett slags grundteman i kvinnors liv och vara. Öppna-sluta till, en grundrytm i medvetandeprocesser.
Svårigheten att sluta till, när man väl en gång är öppnad – min upplevelse av att som mor vara absolut öppnad, ett hål in kroppen, en permanent sårbarhet, utsatthet. Allt detta gör att Förlusten är ett grundtema i kvinnors liv?)
Det är Sorgen som utgör den drivande kraften i dessa gamla myter, det är den som driver fram de avgörande förändringarna. Och de handlar om Liv och Död, om död och pånyttfödelse, om att förlora sin älskade till Döden, till Dödsrikets härskare. Ju mer människorna i sitt kulturbygge avlägsnade sig från Naturen desto större blev också dödsångesten. Bilden av Dödsriket och vad som sker med de döda i underjorden blir avgörande. När den självklara tilliten till den stora Modergudinnan och sambanden mellan död och liv, mörker och ljus, natt och dag försvagas blir Döden ett påträngande problem, som måste lösas. Och det förefaller som om alla de stora myter där Sorgen är ett centralt tema samtidigt handlar om en förnyelse av denna förlorade Tillit till pånyttfödelsen i jordens mörka inre. Samtidigt befinner sig, vid tiden för de stora myternas tillkomst, mänskligheten och kulturen på en ny nivå, mer självmedvetet mänsklig och denna förnyelse innebär därför också att man etablerar en mer medveten existentiell förbindelse mellan människors liv och naturens cykler, mellan människosjälen och sädeskornet som måste dö…för att pånyttfödas om våren, mellan människosjälen och solen som varje natt färdas över den mörka oceanen och föds på nytt i öster.
Om vi betraktar alla gestalter i de centrala myterna – även dess bipersoner – kan vi urskilja olika manifestationer av sorg och förlösning av sorgen. Jag vill skilja mellan två grova huvudkategorier: oförlöst sorg och förlöst sorg. Det som kännetecknar den oförlösta sorgen är att förlusten – ofta av ngn aspekt av sig själv snarare än en älskad person – uppfattas som en kränkning, en oförrätt och tar sig uttryck i förkrympning, förstening, förbittring, (en slutenhet?) eller i en vanmäktig resignation, som hos melankolikern ( alla mytologins Adonis-gestalter från Dumuzi till Attis, unga män offrade på den stora Moderns altare) medan den ‘förlösta’ sorgen innebär en förlust av en älskad, med betoning på älskad, och en fundamental upplevelse av att bli halv, känna sig som en halv människa utan den älskade. Smärtan i att vara halv blir en stark drivkraft att vidgas, expandera och försöka återskapa den förlorade helheten på en ny integrationsnivå. Men även den oförlösta sorgen ingår hela tiden i dynamiska förlopp som gör den meningsfull i slutändan. (Ev. citat av Augustinus, V.Kast s.11)
Mesopotamisk mytologi: Ex. på Oförlöst sorg:
I både mesopotamisk och grekisk mytologi, men även i egyptisk (som skiljer ut sig pga sin exceptionella balans) förekommer mytiska gestalter – antingen som bipersoner eller som centrala ‘mörka’ motpoler till dramats huvudpersoner – vilka kan sägas representera just en form av oförlöst sorg.
I den mesopotamiska mytologin känner vi alla Ereshkigal, Inannas äldre syster, Underjordens härskarinna. När Inanna gör sin Nedstigning i underjorden och slutligen, efter att ha passerat de sju portarna och vid var och en berövats något av sina yttre tecken och symboler på sin makt, står naken inför Ereshkigal och hennes domare, “Fäste E. dödens öga på Inanna.Vredens ord riktade hon mot henne. Skuldens skri slungade hon mot henne, …se s. 76
I Inannasångcykeln sägs ingenting om E, om varför hon är en så vred och bitter underjordisk härskarinna – utan motsvarighet ngn annanstans? Men i en annan äldre myt berättas att hon blivit våldtagen av Ea, eller Enlil, en av de manliga himmelsgudarna, dragit sig ner i underjorden – som en avsöndrad aspekt av den stora Modern när det maskulina inflytandet ökar – så vi skulle för att psykologisera kunna säga att bakom hennes mördande blick, hennes bitterhet och hat, finns en oförlöst sorg. Ingen av gudarna har brytt sig om att visa henne medkänsla utan låtit saken bero och lämnat henne i en absolut och isande ensamhet. Underjorden har därmed också blivit en en enbart skrämmande och kuslig plats, utan barmhärtighet, utan försoning, utan hopp.
Men som i alla myter sker saker, pågår ett dynamiskt händelseförlopp gm att nya krafter och dimensioner förs in i den givna ordningen.Inannas nedstigning
innebär att försteningen och förstelningen börjar hävas, först i den underbara scen då Enkis flugor kurgarra och galatur, utrustade med livets föda och livets vatten, i vad Åke Högberg brukar kalla mänsklighetens första terapisession, får henne att börja mjukna. Se s. 80. Deras medkänsla får hennes hjärta att vekna och hon lyfter av Inannas lik från kroken, återger henne livet. Härmed har en väg öppnats till underjorden, E. är inte längre lika ensam som förr, och genom Dumuzis och Geshtinannas årliga nedstigning och återuppståndelse blir underjorden/döden återigen en plats för pånyttfödelse.
Och symtomatiskt nog avslutas hela Inannasångcykeln – i Kramers/Wolksteins version- med orden: “Heliga E. stort är ditt rykte! Heliga E. Ditt lov sjunger jag!
Ex. på förlöst sorg
Inannas eget öde är ett exemel på en förlöst eller nästan förlöst sorgeprocess. Hon förlorar sin älskade, blir halv, måste vidgas för att hela den söndrade världen. I sångcykeln berättas om hur Inanna, sumerernas unga jungfru- och mångudinna, genomgår en utvecklings- och mognadsprocess som utmynnar i att hon blir Himmelens och Jordens Gudinna eller drottning . Jag kan bara lyfta fram vissa sidor av denna otroligt vackra sångcykel. Inanna gifter sig med herden Dumuzi och deras kärlek är ljuvlig – skildrad i en erotisk lyrik som är förlagan till hebreernas Höga Visa – men Dumuzi som genom sitt giftermål med den stora gudinnan upphöjts till konung över staden Uruk blir så upphetsad över sin makt att han försummar bädden för tronen. Han blir som Inanna själv säger i sången, “Nu är min älskade övermätt.Nu säger han’Släpp mig fri, min syster, släpp mig fri…“ Inanna sörjer förlusten av kärlekens ljuvligheter. Och i sin stora sorg och besvikelse och kanske vrede beslutar hon sig för att göra en nedstigning till sin äldre syster E. Hon reagerar således med att vidga sin värld, expandera. Ett djärvt och riskfyllt företag att göra Nedstigningen till den ensamma bortglömda äldre systern E. En handling i paritet med hennes sorg ochvrede. Hon vidtar förberedelser och försiktighetsmått. Hon instruerar sin tjänstekvinna hur hon skall göra om hon inte återkommit efter tre dagar. Inannas nedstigning är en klassisk vandring ner i allt djupare mörker, vid varje port skalas det ena efter det andra av hennes yttre makt bort ty som Ereshkigal instruerar sina tjänare: “Låt himlens heliga prästinna göra sitt inträde djupt böjd.“
När Inanna återvänder upp ur underjorden – räddad av sin tjänstekvinna och sin morbror Enki – “höll sig galla, underjordens demoner, tätt intill henne, och beskrivningen av dem är också den en skildring av den förstelnade och absolut tillslutna sorgen: se s 83 Ingen får lämna underjorden utan att finna en ersättare och galla följer med henne för att ta med sig någon tillbaka. Av alla dem som hon möter – först sin tjänstekvinna, sedan sina båda söner – är det bara Dumuzi som inte är klädd i säck och aska av förtvivlan över hennes död, och Inanna fylls av vrede och hämndlystnad, blir lik Ereshkigal. “Dödens öga fäste Inanna på Dumuzi. Vredens ord riktade hon mot honom. Skuldens skri slungade hon mot honom. Grip honom. För bort Dumuzi!“ Han, som svikit deras kärlek, han skall döden dö. Sedan följer en kamp mellan olika krafter, Dumuzi räddas först av Inannas bror, solguden Utu, men galla förföljer honom Dumuzi gråter, klagar, flyr till sin syster Geshtinanna (“Hon som kan skriva på lertavlor, hon som kan sjunga många sånger, min syster som känner ordens innebörd, Den visa kvinnan som kan tolka drömmar, jag måste tala med henne…) och i hennes fårfålla grips han. se Geshtinannas klagan s. 98
Men när Dumuzis öde avgjort grips Inanna av sorg: Borta är min man, min ljuve make. Borta är min kärlek, min ljuva kärlek… s. 101
Och Sirtur, Dumuzis make gråter över sin förlorade son:
Mitt hjärta spelar herdepipans sorgesång… s 101 Och Geshtinannas sorg över sin bror är så stor att hon vill dela hans öde, se s. 102-03 och Inanna låter det ske. Geshtinannas kärlek till sin bror får Inanna att mjukna: När hon såg systerns sorg. “När Inannas såg systerns, Geshtinannas sorg, Talade hon milt till henne…. s. 103
Geshtinanna som är en sumerisk tidig Sofiagestalt, bärare av visdom – och även vinets gudinna – förlöser så med sin kärlek hela dramat. Hon träder fram som en syntes mellan en förvandlad Ereshkigal och en förvandlad Inanna, blir så till sist den försonande kraften som överbrygger det jordiska högmodet (D som kung, Inanna före nedstigningen) och den underjordiska bitterheten och hatet och öppnar vägen, flödet mellan liv och död, jord och underjord, inte längre åtskilda som absoluta motpoler.
Ex. på förlöst sorg finner vi också i Gilgamesheposet: Den “sorglöse“ och arrogante kungen i Uruk, – dvs en av Dumuzis efterträdare på tronen – Gilgamesh, är så övermodig att gudarna börjar oroa sig. Aruru, modergudinnan, mnniskosläktets skapare, skapar “ursprungmänniskan, den modige Enkidu, född av Tystnaden, Ninurtas åskvigg“, en hårig vild man mer djur än människa tills dess han civliseras av glädjeflickan Shamhat, lär sig älskogens konst och blir människa med mänskliga känslor och förs av henne till staden. Där möter han Gilgamesh i strid framför “bröllopshuset“ där Gilgamesh sin vana trogen tänker utöva sin rätt att först lägra bruden. Enkidu hindrar honom. De strider och Gilgamesh möter sin jämlike för första gången, och “hans raseri gick över och han slutade slåss“. “De omfamnade varandra och blev vänner.“ Ett tema i deras relation är Enkidus undran:Varför G. vill du bli så stor? G:s fortsatta högmod försvagar Enkidu, han blir sorgsen “hans ögon fylls av tårar, hans armar hängde, hans styrka rann ut“ över alla klagomål mot G i staden. Men G. vill inte lyssna på det örat, de blir stridsbröder, upplever en rad äventyr tillsammans ( som jag inte kan gå in på) men Gilgamesh högmod mot framför allt Ishtar/Inanna leder till Enkidus död genom sjukdom, inte i strid. Hela den åttonde sången Gilgamesh sorgeklagan över sin väns död, över förlusten av sin älskade broder. Allt skall begråta honom, träden, markerna, floderna, människorna … “Gilgamesh sörjde bittert sin vän Enkidu och irrade omkring i ödemarken. “Skall jag också dö?Är inte jag som Enkidu? Smärta har trängt in i mitt innersta väsen, Jag är rädd för döden och därför vandrar jag omkring i ödemarken.“ ( s. 157 Tavla IX)
Här möter oss en djupt mänsklig upplevelse av hur en närståendes död väcker hela den egna dödsångesten till liv. Är inte jag som Enkidu? Gilgamesh är son till en mänsklig man och gudinnan Ninsun, “den upphöjda vildkon“. Men han känner sig först o främst som människa och därmed dödlig.Han undrar: Är inte även jag dödlig? Gilgamesh ger sig nu iväg på en lång sorgevandring för att söka upp till den vise Utnapishtim, en föregångare till Bibelns Noak, som likt denne räddade sig undan en syndaflod men också vann evigt liv. Gilgamesh vill också bli odödlig. Han sörjer sin vän intensivt, han upplever mycket under sin vandring, han far över dödens hav, och när han äntligen kommer fram frågar honom Uptanishtim: Varför är dina kinder insjunkna, ditt ansikte blekt, varför är du så dyster och mörk till sinnet….. Och G svarar honom: citera s 185 nederst och s 187 , sedan också U:s svar fr. rd 266 s.189.
G. vill inte längre slåss. Han vill veta, förstå: Säg mig hur hamnade du bland gudarna och fick evigt liv? U. svarar: “Låt mig inviga dig i gudarnas hemliga kunskaper……“ och han berättar om hur han undkom den stora floden (som Ishtar till skillnad från Jahve sedan ångrar och häftigt begråter s 207) och prövar sedan Gilgamesh för att se om han är värdig evigt liv. “Vaka i sex dagar och sju nätter , men G. somnar tungt, och sover länge. Inför hans återfärd bevekar Utnapishtims hustru sin man att ge honom något inför återfärden. U: “Låt mig avslöja en hemlighet… Det finns en växt som ger evig ungdom… G finner växten men förlorar den och han återvänder till sin stad utan att utåt sett ha vunnit någonting av sin resa. Men inombords är han förvandlad, har han erövrat något avgörande. Han gråter. Han har acepterat sin mänskliga begränsning. Och han ser sin stad på nytt; nu vill han inspektera dess grund, dess murverk, se att allt är i grunden som det skall vara. Hans lektid är förbi.
Egyptisk mytologi: Isis tårar får Nilen att svälla – en förlöst sorgeprocess
Den centrala myten i den gamla egyptiska högkulturen är berättelsen om Isis och Osiris, syskonparet som förenas och koncepierar en son redan i sin moder Nuts livmoder. Troligen uråldrig men blev den myt som under årtusendenas lopp blev alltmer utbroderad och alltmer den samlande centrala myten i det enade egyptiska riket. I det helleniserade Egypten är Isis den stora gudinnan som i sig upptagit aspekter av alla de andra stora gudinnorna, Nut, Hathor, Maat ….och det är henne Alexander den store väljer som samlande gudom för hela det hellenska imperiet. Hon blir föremål för en mysteriekult som trots den romerska överhetens motstånd blir mycket populär i Rom.
Ett av skälen till hennes popularitet är att hon likt Demeter är en Mater Dolorosa, en sörjande och en sörjande kvinna/moder som uppenbarat sig i mänsklig gestalt. Hennes lidande går att identifiera sig med, hennes kärlek till Osiris går att identifiera sig med och därmed också den våldsamma kraften i hennes sorg när hon förlorar honom. Även hennes kärlek till sin son Horus – hon avbildas ofta med sin son i famnen, och betraktas därför som en av de förkristna gudinnor som mest liknar Maria och som också utgjorde Mariakultens största konkurrent. Men till skillnad från Maria är Isis
en gudinna som lever i både en äldre matricentrerad och en ny patricentrerad religion och kosmologi. Den egyptiska kulten och kulturen unik i sin balans.
Myten i korthet: Dramats huvudpersoner är bröderna Seth (den röda ökenhettan och den som i den här myten förkroppsligar den oförlösta hatiska sorgen) och Osiris (kulturbringaren, den som lär folket att odla vin och säd) och systrarna Isis och Nephtys, Seths gemål. Den utlösande händelsen i den senaste, Plutarchos version fr 100-tal e Kr, är Osiris älskog med Nephtys (ev sker det av misstag?) och Seths hämnd för detta. Osiris luras att lägga sig i en kista och den spikas igen och skjuts ut på Nilen. Isis förtvivlan – se smf av myten.
Isis spränger i sin sorg och förtvivlans kraft gränser, gränsen mellan gud och människa, mellan död och liv, mellan befruktande/skapande kraft och skapad/mottagande; hon fogar samman, hon växer i magiska gåvor och kommer i besittning av de hemliga kunskaperna enligt en annan myt om Isis och den gamle solguden Ra. Det är Isis som är den initierande gudomen i de första alkemistiska dokumenten, ex. Zosimos skrifter. Det är Isis vars klädnad de västerländska vetenskapsmännen söker avkläda henne. Hon kom att symbolisera hela naturens hemliga inneboende visdom och skapande krafter.
Tillsammans med sin syster Nephtys vakar hon över begravningsriterna, vakar över den döde när hon/han möter Osiris och Maat i de två sanningarnas Hall. Det egyptiska dödsriket blir genom dessa skeenden en ljus plats, nästan lika verklig och levande som livet på jorden, gm Osiris närvaro, underjordens konung, älskad vördad djupt förbunden med jordens fruktbarhet.
Isis blir aldrig vred på Seth som dödat hennes älskade. När Horus besegrat Seth och för honom bunden inför sin moder för att hon skall döma honom till döden, vägrar hon. Han är hennes broder, hon är en universell gudinna, hon känner naturens hemlighet, vet att helheten är beroende av en balans mellan motpoler. Horus blir då rasande och hugger av hennes huvud! som Thoth genast ersätter med ett kohuvud, dvs Isis återtar den uråldriga kogudinnans gestalt. Kanske är det just denna lojalitet från Isis sida som gör att Seth kan inordnas i den nya ordningen. Han blir den båt på vilken Osiris kista varje år under de årliga festivalerna förs uppåt och nedåt Nilen och ‘tämjningen“ av honom, den röda vildåsnan, ingår som en viktigt inslag i initieringen i Isis mysterier.
Den egyptiska religionen kretsar kring dessa händelser. Varje år iscensätts O:s död och Isis vandringar – sökandet efter O. återuppväckandet av honom, sammanfogandet av hans kropp och skapandet av Phallos i Phallophoriafesten (som än idag firas?)
Grekisk mytologi
Ex. på Oförlöst sorg –
I den grekiska mytologin – som i sin maktkamp mellan feminina och maskulina krafter påminner mest om den mesopotamiska mytologin – finns många farliga hotfulla väsen och krafter, (gestalter varav vissa kan sägas vara ex. på oförlöst sorg). I Odyssén lär vi känna flera av dem: sirener, Scylla och Charybdis, Kirke, cyklopen, Kalypso, men den som är den kanske mest kända är Medusa, en av de tre gorgonerna, döttrar till havsgudarna Forkys och Ceto. De hade ormar istället för hår, gifttänder och klor- Stheno och Euryale var odödliga men Medusa var dödlig. Hennes blick var så fruktansvärd att den som tittade på henne genast förvandlades till sten. Gorgonerna var systrar till Graierna, de tre gamla kvinnorna, de grå, gråhåriga från födseln och de hade bara ett öga och en tand tillsammans. De kallades Enyo (skräck), Deino (fruktan) och Pemfredo (oro). Alla dess gestalter ingår som viktiga bipersoner i Perseusmyten – en av de få grekiska hjältemyter som enligt Neumann i Origins har en förlöst form, inte slutar tragiskt, utan fullföljer en djupgående inre omvandlingsprocess.
Medusas öde är nära förbundet med Athenas. Medusa var enligt en mytisk version ursprungligen en normal vacker flicka, som emellertid gjorde det fatala misstaget att vanhelga Athenas tempel genom att övernatta där tillsammans med Poseidon, havsguden. Athena straffar henne genom att förvandla henne till en gorgon. Medusa blir Athenas mörka skugga. På de flesta Athenatempel ser vi Medusas groteska huvud grina mot oss på frisen ovanför tempelingången. Ont skall med ont fördrivas. Medusas mördande, förstenande blick håller alla onda anslag på avstånd. Här har en sorg kapslats in. Athenas sorg över den kärlek hon avstår ifrån som kysk jungfrugudinna/anima. Så oerkänd och bortträngd att den bara kan ‘förlösas’ genom ett ‘kejsarsnitt’ av en stor hjälte dvs en hjälte som står i mycket god förbindelse med de feminina krafterna och makterna. Det gör Perseus.
Perseus, son till kungdottern Danae och guden Zeus i form av ett guldregn, är den som i ett långt invecklat och fantastiskt rikt mytiskt skeende – som jag inte kan återge här – och med hjälp av Athenas magiska sköld – som är så spegelblank att han kan se Medusa utan att behöva möta hennes blick – och Hermes svärd, hugger huvudet av Medusa och ur hennes blod förlöser hennes två inkapslade barn med Poseidon, den bevingade hästen Pegasus och krigaren Chryseis. Och det är särskilt Pegasus vidare öden som ger en fantastisk bild av hur livgivande den inkapslade och oförlösta sorgen kan bli när den förlöses. På väg till Olympen råkar Pegasus med sin månformade hov träffa berget Helicon och just där sprang musernas källa Hippocrene upp. Inspirationens livgivande vatten flödar ur denna källa. Pegasus är därför älskad av muser och människor.
Muserna repr likt gracer och nymfer naturens mest älskvärda behagliga ljuvliga aspekter,krafter och tillstånd, och muserna repr. i synnerhet de specifikt mänskliga skapande resurser vars möjligheter till utveckling och förfining är oändliga.
Ex. på förlöst sorgeprocess i grekisk mytologi:
Den stora förlösta sorgemyten i grekisk mytologi är myten om sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Kore, som blir underjordens drottning och gudinna sedan hon rövats bort av Hades, underjordens gud. Kring denna berättelse/myt uppstod först kvinnornas Thesmophoriafest och ur den de Eleusinska mysterierna, en av de stora mysteriekulterna under antiken (lokal, athensk, panathensk, hellensk, romersk) och också den kult som grekerna själva kom att förknippa med sin samhörighet som greker, dvs, gav dem en form av nationalkänsla.
Myten är uråldrig och i likhet med den om Isis och Osiris pågick mytbroderandet under lång tid innan den ‘slutgiltiga’ versionen skrivs ned i det vi kallar De homeriska hymnerna, varav Hymnen till Demeter brukar dateras till 5-600-tal f Kr. Dvs ungefär samtidigt som kulten etableras på allvar som panathensk mysteriekult. Myten handlar ytterst om Livskällans klyvnad och helande, helandet av den söndring som åstadkommits av alltfler ingrepp i naturen (bergshantering jordbruk/Plogen, krig) vilket skapat ångest hos människorna och ökat deras dödsskräck, oron för vad som sker med dem efter döden i underjorden. Myten berättar en historia i vilken alla dessa element genomgår en omvandling och inordnas i en ny mer patricentrerad Ordning.
I korthet berättar hymnen om hur den unga ‘finlemmade’ Kore plötsligt och brutalt rycks bort ur sin lek med andra jungfrur på blomsterängen av Hades, förs bort skrikande i hans vagn ner till underjorden, och hur Demeter, hennes moder, förtvivlad , rasande, Halv – som en måne i nedan utan att vara havande med en nymåne eller en åker i träda utan några nya skott gömda i jorden – efter förlusten av den älskade dottern, ger sig ut på sin långa vandring, sitt sökande efter henne, och i en vanlig kvinnas gestalt anländer till Eleusis, där hon stannar, låter stadsborna bygga henne ett stort tempel, och genomdriver – genom att beslå hela jorden med ofruktbarhet och på så sätt beröva gudarna deras offer – att hennes dotter nu Persephone, underjordens Drottning, skall få lämna underjorden och återvända till henne. Och hur hon slutligen som ynnest och tack till Eleusisborna initierar dem i sina mysterier, konsten att odla jorden.
Det här är en myt – en av de vackraste och rikaste av de homeriska hymnerna – som rymmer otaliga motivkretsar och detaljer, tolkningsmöjligheter och -nivåer. Vi måste koncentrera oss på själva sorgetemat, dess uttryck och förlösning. Eftersom Demeter är en civiliserande stor Gudinna, en laggivare och kulturbringare – gm att lära ut åkerbrukskonsten – men också en Modergudinna (med direktförbindelse bakåt till Rhea och Gaia, dvs Urmodern) och dramat rör mor och dotter, själva Livskällan, dess klyvnad och helande, blir också sorgetemat och dess dynamik extra kraftfull.
“Flickans odödliga röst gav återskall nere i havets djup och på bergens höjder, och snart förnams den av modern som geps av tärande sorg i hjärtat. Med sina händer slet hon förtvivlad isär det dok hon bar över håret, kastade sen över axlarna snabbt sin blåsvarta slöja och likt en rovfågel ilade hon över land , över vatten, sökande dottern, men ingen bland gudar och dödliga mänskor röjde sanningen för henne, ingen siarefågel kom i den armas väg och gav henne sanningens budskap. “ (I Ingvar Björkessons ny översättning)
När hon får höra Sanningen (av Helios) betog en “ännu tyngre och bittrare sorg hennes sinne“ och hennes vrede mot Zeus, som ju också är Kores far, är våldsam och närmast gränslös. Det är ju med hans godkännande som Kore rövats bort och motivet är att Hades känner sig ensam och längtar efter en levande kvinna – ett motiv Demeter har föga förståelse för. Hon vägrar att ha med de andra gudarna att göra, vägrar besöka Olympen, och söker sig istället till människornas värld, i en vanlig mänsklig kvinnas gestalt. Dvs Hon vidgar sin värld, sina perspektiv. Hon kommer till Eleusis, sätter sig tung och betryckt “lik en ofruktsam gammal gumma“ på en sten nära stadens brunn, Agelastos Petra, sorgens sten, vid Kallichoron, Jungfrukällan, där hon möter de glada och lyckliga unga döttrarna till stadens furste Keleos. Hon bjuds hem till palatset men
“ville dock ej slå sig ner på moderns glänsande länstol utan stod kvar där (i dörröppningen) tyst, med de sköna ögonen sänkta, ända tills Iambe, trotjänarinnan, frambar en enkel träpall varöver hon lagt en silverskimrande fårfäll. Där tog D plats, och med händerna höll hon sin slöja framför ansiktet. Länge satt hon, stum och bedrövad, utan att le, förtärd av längtan efter sin vackert gördlade dotter; hon hälsade ej med ord eller tecken någon i salen och tackade nej till drycker och föda, ända tills Iambe, trotjänarinnan, med gyckel och speord lyckades locka till sist den heliga, vördade Deo både att le och skratta och glömma en stund sina sorger; hon skulle också längre fram muntra upp hennes sinne. Men den pokal med honungssött vin som Metaneira räckte gudinnan avböjde hon – hon sade att vinet fick hon ej smaka och bad dem att blanda kornmjöl och vatten med lite spädvuxen mynta och ge åt henne att dricka.“ (Just denna dryck utgjorde ett centralt inslag i mysterieinitieringen. Iambe en mycket viktig biperson i myten som slår an ett grundläggande tema: sambandet mellan sorg och glädje. Jmfr jamben, en specifik versfot, obetonad, betonad, som användes för att uttrycka obsceniteter och skämt!)
När folket senare – efter att Demeter i vredesmod avslöjat sin rätta identitet av skäl jag inte hinner gå in på – på kung Keleos befallning bygger ett praktfullt tempel drar hon sig tillbaka dit och fortsätter att sörja lika envist, lika förbittrad, lika oförsonlig. Hon sänder mänskorna “fasansfull missväxt“ och
“hon skulle ha utrotat helt de dödliga mänskornas släkte genom en ohygglig svält och från dem som bor i Olympen undanryckt all den ära de njöt av gåvor och offer om inte Zeus hade märkt det hela och snabbt reagerat“.
Nu inleds förhandlingarna, som slutar med att Demeter får som hon vill och Kore/Persephone återvänder till jorden tillsammans med Hermes:
“Vid deras anblick flög hon emot dem, som en menad utför skuggiga branter. Och från sin vagn sprang Persephone ned då hon mötte Demeters sköna ögon, hon rusade fram meddetsamma och häftigt kastade hon sig om moderns hals och kramade henne. Men när Demeter nu höll den kära flickan i famnen anade hon plötsligt list och gripen av bävande oro hörde hon upp med sin ömma gråt och frågade dottern: Ack mitt älskade barn, du åt väl ingenting därnere?“ Jo, P. har ätit en söt granatäpplekärna – en symbol för en kärleksakt, en graviditet, som gör att hon nu varje höst-vinter måste återvända tre månader till underjorden. Men smärtan har förvandlat dem båda, förmågan att uppfatta evigheten i det närvarande, livet som Zoe, har skänkts dem och
“Hela den dagen satt de sen med samstämda hjärtan och gav varandra tröst under ömt och kärleksfullt samspråk, famnande ständigt varann, de gav och tog emot av den glädje båda var fyllda av, och sakta skingrades sorgen.“
Ingen av dem blir förtvivlad av vetskapen om att de åter måste skiljas. De är inte längre desamma, de är inte längre symbiotiskt förbundna, deras lidanden och prövningar har låtit var och en av dem ingå nya sammanhang, föreningar och förbund, vilket gör att deras HEREUSIS – deras lyckliga återförening – samtidigt också uttrycker en vidare försoning, ett integrerande av fler dimensioner än dem som är förbundna med fruktbarheten och den renodlat kvinnliga symboliken. De handlar också om ett nytt förhållande mellan mor och dotter, kvinna och man, människa och gudar, liv och död, natur och kultur.
Demeter lär nu ut sina riter och kunskaper till människorna, till männen, till det eleusinska kungahusets unga söner i Triptolemos (som kan betyda den trefalt plöjda åkern, just den trefalt plöjda åker där Demeter, som berättas i en tidigare myt, älskat med Iason på Kreta och fött sonen Ploutos) gestalt som sänds iväg med sädesaxen på historiens första missionsresa. Och Kore/Perspehone, som nu blir olympisk gudinna, såväl himmelsk, som jordisk som underjordisk gudinna, lever en tredjedel av året som underjordens drottning, en vägledare och tröst för människorna i Hades tidigare så dystra och skrämmande rike, tillsammans med Ploutos och hans ymnighetshorn, gm vilken Hades andra aspekt som Plouton återupplivas. Härmed återställs tilltron till liv-död-liv cykeln, tilltron till det ständigt pånyttfödda livet såväl för sädesaxet som för människosjälen.
I mysterieinitieringen iscensätts dramats grundteman och initianderna, mystes får uppleva skilsmässan och återföreningen, sorgens intensitet och glädjens extas.
“Salig bland jordiska mänskor den som skådat mysteriet!
Den som är oinvigd och ej deltar får se sig berövad den lyckan också som död i det unkna, dimmiga mörkret.“ (i hymnens avslutande del)
”Saliga äro de som sett dessa riter, som fått komma bortom jord, ty han känner livets slut och vet att det är en/känner dess/ gudasänd begynnelse.”
(Pindaros, 522- 442 f Kr.,en av de stora tidiga lyriska skalderna, tillhörde en musiker-och skaldesläkt från Tebe , utbildad bl a genom umgänge och sångartävlingar med de boeotiska skaldinnorna Myrtis och Korinna!)
Att Demeter känner att Kores glädje är lika stor som hennes egen över återseendet är det känslomässigt avgörande ögonblicket i skeendet och det som vidgar perspektiven och åstadkommer de grundläggande förändringar som nu sker. Den spontana glädjen överbrygger allt, överbrygger sorgen som varit och sorgen som skall komma. Utan detta spontana gensvar skulle Demeter ha fortsatt att beslå jorden med ofruktsamhet, fortsatt vägra, fortsatt förbittras – och även den grekiska mytologin skulle ha blivit tvingad till ett Modermord – men nu öppnas hennes hjärta och hennes ymniga alstrande krafter, och här kommer även Rhea in i berättelsen, Demeters egen mor, som för att framhäva den uråldriga och livsnödvändiga förbindelsen mellan liv, natur och kulturskapande. Tack vare denna lyckliga återförening och tack vare sin nyvunna samhörighet med människorna överlämnar hon frivilligt sina kunskaper till den manliga värld som är på väg att ta form. I förvissning om att banden mellan man och kvinna – Persephone/Thea och Hades ex.vis – inte ersätter banden mellan mor och dotter, livskällans enhet, utan att de nu varje år får uppleva sin lyckliga återförening, förnya sin kärlek och förening. Det innebär en tro på att livets källa ständigt helas och pånyttfödes, att zoeprincipen, livet som absolut evigt liv, till skillnad från det tidsbundna begränsade bios-livet, bevaras hos människorna som en bild av livet. Glädjens betydelse för den insikten är helt och hållet avgörande.
Så berättar denna myt också om den djupa förbindelsen mellan sorg och glädje, som Khalil Gibran också fångar så ypperligt och vackert i ett avsnitt i sin Profeten:
“Samma källa från vilken ert skratt porlar har ofta varit fylld av era tårar. Och hur kan det vara annorlunda? Ju mer sorgen urholkar er varelse desto mer glädje kan ni rymma.“ (se s. 36)
Avslutande ord:
Visa omsorg om er sorg! Den är det eftersökta guldet i vårt känslohopsnörda rationella teknifierade överciviliserade samhälle. Det är en genuin och äkta och komplex känsla som inte ger några poäng någonstans, bara i vårt eget inre. Ge den plats och utrymme mitt inne i det dagliga effektiva livet, inte av masochistiska skäl utan just därför att sorg och glädje är så djupt förbundna, och tillsammans med vreden och lusten snart de enda verkliga motståndshärdar som finns kvar gentemot rädslans förkrympande verkningar i kropp och själ. Det hopsnärpta, det som så blixtsnabbt klipper av vissa tabubelagda känslor och tankar o förnimmelser att vi inte ens märker det, det är så ryggmärgsinlärt, är så invant att vi inte har en aning om i hur hög grad vi snöper oss, förrän vi plötsligt som av nåd brister av förtvivlan och genomsköljes av balsamiskt utrymme, av frihet att andas och uppleva, känna, förnimma våra genuina känslor.
Förr när människorna levde i mytens värld, det vill säga tog myterna på självklart allvar, hade de detta utrymme naturligen, genom just myterna vilka alla berättar om sorg, olika slags sorger, och hur kraften i sorgen förvaltas och förvandlas, blir till drivkrafter för mognad och växt. Och människor delade dessa känslotillstånd genom sina riter och i sina religiösa kulter. Nu är vi mer ensamma och individuerade, vi finner tröst i skönlitteraturen, i vissa författare som vi känner igen oss i, som bearbetar samma problem som vi själva,
men ngt börjar också hända nu på ett mer kollektivt plan: Gemenskap kring döden och sorgen och förtvivlan som det mest kärleksalstrande utrymmen som existerar i vårt samhälle, i vår tid. Invandrarna har hjälpt oss härvidlag:
Begravningar – Ljus och blommor på platser för katastrofer – Naturkatastrofer
Genom att dela sorgen har det skapats en helt ny form av genuint kärleksfull gemenskap, ett slags andra samhälla som leve sitt underjordiska liv i väntan på att kasta av sig det glättiga kommersiella täcke och den ytlighet som pågår i i det synliga och döjer så mycket av den verkliga världen.
Ju äldre vi blir desto djupare och intensivare blir alla känslor, njutningar och lidanden. Beror det på att vi sjunker djupare ner i vår kropp och kan ta till vara alla våra sinnesceller, alla våra olika subtila förmågor, på att vår själ blivit alltmer lik fullriggarens många segel? Så mycket större ytor och vakna sensorer att förnimma med såväl i kropp som själ. Och därtill en ande – ett Jag/Själv som håller fast det vilda, förankrar och centrerar, erfaren i registreringens och reflektionens konster, en stadig mast i skeppets centrum.