Publ. i GP 14/9 2017
Boris Micanovic har avlidit. Han blev 78 år och efterlämnar livskamraten Elisabeth Knutsson samt döttrarna Hilda och Anna.
Vår vän Boris har lämnat oss. Begravningsannonsen pryddes av en bok. Inget kunde ha varit mer passande. Som bibliotekarie, översättare och introduktör av författare från Balkan ägnade han sitt liv åt böcker och bildning.
Boris föddes i Montenegro i dåvarande Jugoslavien. Hur och varför han kom till Sverige förblev höljt i ett visst dunkel men vi anade att hans antiauktoritära och satiriska ådra spelat in. Hängde han en Titomedalj på sin hund? Det vi vet är att om hans far inte hade tillhört Titos partisaner skulle Göteborg ha varit en mycket fattigare stad!
Som ung i Belgrad var Boris nattpratare på en radiostation. En natt ringde en ung lyssnerska och ville tala om hur mycket hon uppskattade hans val av popmusik: ”Men måste Du verkligen snacka om Rimbaud, Baudelaire och de där andra gamla stötarna?”
När han kom till Sverige överraskade han tjänstemännen på AMS. Här kom en ung jugoslav, som inte ville arbeta på bandet, tjäna pengar och köpa en Mercedes. Nej, här kom en ung man som kunde sin Tolstoj, Dostojevskij och Pusjkin och ville bli bibliotekarie! Under studieåren bodde Boris på Chalmers studenthem. Hans ’östeuropeiska fester’ där lade grunden till en stor vänkrets som han förblev trogen.
Boris blev en mycket engagerad bibliotekarie. Från Majornas bibliotek stammar historien om hur han tittade i en låntagares väska och sa: ”Sånt skräp skall Du inte läsa, tag den här i stället!”. ”Den här” kan ha varit ”Bröderna Karamazov”.
Under många år ansvarade han för kompletteringen av Stadsbibliotekets samlingar av svensk skönlitteratur. Han blev en känd figur på stadens alla antikvariat i sitt botaniserande bland deras hyllor på jakt efter klassiker och rariteter som försvunnit från bibliotekens hyllor. En perfekt uppgift för en som gärna flanerar och som med liv och lust tillägnat sig den svenska litteraturens klassiker.
Boris blev också en introduktör av jugoslavisk litteratur i Sverige. Tillsammans med Elisabeth översatte han bl. a. Danilo Kis, David Albahari och Isak Samokovlija. Författarskap som annars hade varit okända för oss. Dessutom ville han visa svenskarna sitt Balkan, dess sköna berg och unika kulturpärlor och blev under många år en mycket uppskattad reseledare för kolleger och vänner. Tack vare Boris vet vi också lite mer om Balkans komplexa historia; om partisanstriderna mot tyskarna, Titos politik och de vettlösa åren, då Jugoslavien trasades sönder.
Boris var en udda fågel hos oss. En vi aldrig glömmer. Våra sista minnen av honom är från trädgården i Långedrag. Hans förtjusning i luktärtor och vedtravar i grenklykorna. Vi kommer att sakna en stor och trofast, generös och intensiv vän.
Björn Moback, Eva Björkander Mannheimer och Mats Friberg