”Tocqueville, De la Démocratie en Amérique, en av de bästa böcker jag läst och någon kan läsa”, skrev Geijer entusiastiskt i sin egen tidskrift, Litteraturbladet. Tocquevilles andra större verk, L’ancien régime et la revolution, kom ut tio år efter Geijers död, men den hade säkerligen gjort honom lika entusiastisk.
Om Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen, och om de famösa franska filosoferna – var när hur fick de sin betydelse? (och vad vi kan lära av 1700-talet för att förstå dagens ’populism’):
”Hur kunde det komma sig att de intellektuella som saknade samhällsställning, varken hade titlar, rikedomar, ansvar eller makt faktiskt blev tidens främsta politiker, och till och med de enda eftersom de, medan andra styrde, ensamma åtnjöt auktoritet.”
Varför utbröt denna överallt förberedda och överallt hotande revolution just i Frankrike och inte någon annanstans?
Alexis de Tocqueville (1805-59) ger sina svar i L’ancien régime et la revolution som kom ut i Paris, 1856. Till skillnad från hans De la démocratie en Amérique, från 1835, som översattes nästan direkt till svenska (se nedan) kom en svensk utgåva, Den gamla regimen och revolutionen, först 2007 (Atlantis). Jag har just avnjutit Ervin Rosenbergs översättning av den ”spenslige franske aristokratens” suveräna skärpa och formuleringsförmåga, gedigna kunnande och briljanta analys av sitt lands moderna historia och sammansatta mentalitet. Tocqueville – jurist, historiker, pionjär som sociolog, liberal politiker – ger oss ett nyktert och vittert perspektiv på den franska upplysningsepokens ’hjältar’, 1700-talets franska författare och filosofer, och på revolutionen. En kritisk analys, inte från ”romantikens” håll utan från – den aristokratiska och jordnära – humanismens.
L’ancien régime et la revolution baserar sig på tio års grundlig forskning om Frankrikes statsförvaltning och dess förändringar under framför allt 1700-talet, fram till revolutionen. Tocqueville plöjde igenom det mesta som fanns av tillgängliga tryckta och otryckta dokument och offentliga handlingar i förvaltningsarkiv och bibliotek vilket gav honom en unik inblick i fransk förvaltning och skattepolitik på central och kommunal nivå, den administrativa vardagen, rättsprocesser, makt- och ägandeförhållanden mm. T. lyfter i sitt förord i synnerhet fram de klagoskrifter som sammanställdes av de tre stånden 1789: ”Dessa häften, som i sin ursprungliga form bildar en lång rad handskrivna band, är liksom det gamla franska samhällets testamente, det högsta uttrycket för dess önskningar, den autentiska manifestationen av dess yttersta vilja. Dessa är unika historiska dokument.”
Hans huvudtes är att den ’stora’ franska revolutionen 1789 i själva verket representerade kontinuitet snarare än revolutionerande förändring – förutom i sin extrema våldsutövning under skräckväldet. Och det i sin tur berodde enligt Tocqueville i hög grad på att de religionsfientliga intellektuella, ”upplysningens” filosofer och författare, kommit att helt dominera opinionsbildning och politik med sina abstrakta allmänna principer och teorier, fjärran den politiska vardag de inte hade ngn som helst erfarenhet eller kännedom om.
Nedmonteringen av adelns politiska och ekonomiska makt, dvs. av de feodala strukturerna, centraliseringen av landets förvaltning, en viss politisk maktfördelning, upplysningsidealen, fanns där redan före revolutionen. Välståndet bland folk i gemen hade ökat radikalt under de sista 20 åren före revolutionen. Det mesta var förberett, och inte minst hade den ”godmodige och välvillige” Ludvig XVI, avrättad på schavotten i januari 1793, bidragit till dessa förändringar, via sina liberala rådgivare (Mirabeau, Turgot), till en gentemot ’folket’, åtminstone i ord, mer human och jämlikhetsorienterad maktutövning.
”Revolutionen fullbordade plötsligt, i en krampaktig och smärtsam ansträngning, utan övergång, utan vare sig försiktighetsmått eller hänsyn, allt det som skulle ha inträffat undan för undan av sig själv i det långa loppet. Detta var dess verk.” (s 76)
Föreställningen att man klippt banden till ancien régime var således enligt T en illusion, och bara några år senare återuppstod despotismen under Napoleon, men nu under namn av ”folkvälde”.
Den avgörande förändringen, centraliseringen av landets förvaltning, hade pågått i accelererande takt under hela 1700-talet. Den innebar i praktiken att centralt tillsatta ’intendenter’, statstjänstemän och ’specialdomstolar’, berövade de forna lokala beslutsorganen i byar, socknar, småstäder o provinsstäder deras makt och därigenom undergrävde deras traditionella samarbete, ansvar och gemenskap.
Adeln, dvs de lokala godsägarna, behöll sina skatteprivilegier men utan att längre utöva vare sig makt eller ansvar för sina bönder och lokalsamhällen. Samhörigheten mellan olika samhällsklasser på lokal nivå bröts ner och ersattes av en nivellerande gruppegoism och karriärism, ngt T vill kalla ”kollektiv individualism” (s. 164). Likriktning och konkurrens (se s. 143). ”Så snart en jordbrukare med idogt arbete till slut lyckades förtjäna lite pengar, tog han genast sin son från plogen, skickade honom till staden och köpte en liten befattning åt honom” (s. 196).
Med allt mer makt koncentrerad till kungamakten, nationalstaten och regeringen kom huvudstaden Paris – till skillnad från t ex London och Washington – att spela en alltmer dominerande roll under 1700-talets lopp. Redan i början av 1600-talet beklagade sig Henrik IV över att ”adelsmännen var i färd med att överge landsbygden. I mitten av 1700-talet hade denna flykt blivit nästan allmän” (s. 193).
År 1750 skriver markis Mirabeau, ”en svärmisk, men ibland djupsinnig ande”, något som är än aktuellare idag i västvärlden, med dess växande populistiska rörelser: ”Huvudstäder är nödvändiga, men om huvudet växer sig för stort, drabbas kroppen av slaganfall och allting dör. Vad kommer därför att hända om man håller provinserna i ett slags direkt beroende, om man bara betraktar deras invånare som så att säga andra rangens medborgare, om man inte ger dem någon möjlighet att skaffa sig anseende och inte öppnar någon bana för äregirigheten utan lockar alla som äger minsta begåvning till denna huvudstad!” Mirabeau kallar denna dränering av ’provinserna’ för ”en tyst revolution”! (s. 137-38)
Att det offentliga livet runtom i landet, förlorade sin självständighet och vitalitet ”innebar inte att nationen sjönk ner i overksamhet; allting var tvärtom i rörelse men drivkraften fanns bara i Paris. Bland ett otal exempel … väljer jag ett enda. I rapporter som skickades till ministern om bokhandelns tillstånd, fann jag att det på 1500-talet och i början av 1600-talet fanns betydande tryckerier i provinsstäder som på 1700-talet inte längre ägde några eller vilkas boktryckare inte längre hade något att göra. Likväl kan det inte råda några tvivel om att det publicerades oändligt många fler skrifter av alla slag i slutet av 1700-talet än på 1500-talet, men den intellektuella impulsen utgick då uteslutande från centrum. Slutet blev att Paris slukade provinserna. ” (s. 138-39, min kursiv)
Med koncentrationen till Paris växte också de intellektuellas roll som opinionsbildare i offentligheten. De expanderade i det enda frihetsutrymme som fortfarande fanns kvar – tänkande och teoretiserande kring just det folket förlorat all konkret politisk makt över. (I sitt förslag till bildandet av en nationalförsamling skriver t.ex. Ludvig XVI:s upplyste och reformvänlige finansminister Turgot i en promemoria till kungen 1775, att ledamöterna hjärtans gärna får ”orera om lagar, men inte stifta dem”; s.222 ).
”En frihet hade vi dock likväl bevarat bland ruinerna efter alla de andra: vi kunde nästan fritt filosofera om samhällenas uppkomst, om styrelseformernas grundväsentliga natur, om människosläktets ursprungliga rättigheter.” ( s. 219)
Detta frihetsutrymme togs till vara till fullo i Frankrike decennierna före revolutionen. Genom ett växande antal förlag, tidningar och tidskrifter möjliggjordes spridningen av idéerna om jämlikhet, frihet och broderskap:
”Om man nu betänker att samma franska nation som var så främmande för sina egna angelägenheter och så renons på erfarenheter, så besvärad av sina institutioner och så oförmögen att förbättra dem, samtidigt bland jordens alla nationer var den mest litterata och den som mest svärmade för skönandar, kommer man utan svårighet att förstå hur författarna kom att bli en politisk makt i Frankrike och hur de till slut blev den främsta politiska makten.” (s 223)
”Ovanför det verkliga samhället, vars författning alltjämt var traditionell, dunkel och osystematisk, där lagarna förblev olikartade och motstridiga, klasserna skarpt åtskilda, livsvillkoren oföränderliga och bördorna ojämnt fördelade, konstruerades alltså undan för undan ett fritt fantasisamhälle, i vilket allt föreföll enkelt och samordnat, enhetligt, rättvist och överensstämmande med förnuftet. (….) Denna omständighet som saknar motstycke i historien – att ett stort folks hela politiska skolning helt och hållet formades av de intellektuella – var det som kanske mest bidrog till att ge franska revolutionen dess särpräglade anda. ” (s. 223- 24)
”Utbildning och levnadssätt hade redan gett upphov till tusen likheter mellan borgaren och adelsmannen. (…) Bägge fick sitt ljus från samma sol. För bägge hade utbildningen varit lika teoretisk som litterär. Paris, som mer och mer blivit Frankrikes enda läromästare, stöpte alla intellekt i samma form och fick dem att följa samma tankebanor.” (s. 147)
”Själva politikens språk började likna det språk som författarna använde, det fylldes med allmänna uttryck, abstrakta termer, pretentiösa ord och litterära vändningar. Med hjälp av de politiska lidelser som gjorde bruk av det spred det sig till alla klasser och trängde med förbluffande lätthet ända ner till de lägsta. Långt före revolutionen talade Ludvig XVI:s edikt om naturrätten och människans rättigheter.
Men: de intellektuellas makt blev enligt Tocqueville också det som möjliggjorde det alltmer sanslösa våldet under revolutionsåren: abstrakta teoretiska principer förvandlades under ’skräckväldet’ till skarpslipade bilor under vilka levande människors huvuden rullade utan att hindras av värden som humanitet, barmhärtighet, medkänsla.
Alexis de Tocqueville hade direkt personlig erfarenhet av skräckväldet. Hans unga föräldrar hade fängslats 1793 tillsammans med släkten på moderns sida – bl. a hennes morfar, den gamle liberalen, ämbetsmannen och advokaten, ”den store Malesherbes”, som hade modet att vara Ludvig XVI:s försvarsadvokat inför revolutionsdomstolen. Alla utom Alexis’ far och mor hade efter en snabb rättegång giljotinerats. ”Hervé de Tocqueville och hans hustru hade turen att överleva Robespierres fall och skräckväldets upphörande. När tjugotvååringen lämnade fängelset, berättar han, var hans hår vitt. Hans hustru återvann aldrig fullt sin själsliga jämvikt, och hennes återstående liv tyckts ha varit präglat av ohälsa och depression”, skriver Stig Strömholm i sin inledning.
Hur kunde det som började så bra – i en anda av frihet, jämlikhet, broderskap – sluta så illa? Inte bara i skräckväldets kaos och våld utan också i reaktionen: nya former av despoti, Napoleons och därefter borgarkungarnas småborgerliga ”folkvälde”?
Det är framför allt två aspekter Tocqueville betraktar som avgörande: För det första de intellektuellas ”förakt för existerande omständigheter, (den) förtröstan på teorin, vurmen för det originella, det djupsinnigt uttänkta…” samtidigt som de, när de fick reell makt, helt saknade erfarenhet av konkret politik. Allt tal om jämlikhet skapade förväntningar och anspråk som inte kunde infrias lika snabbt som en idé fortplantas och sprids, vilket skapade en frustration hos folket som ytterligare eldade på det extrema våldet.
För det andra den ”religionsfientlighet” de intellektuella utvecklade till skillnad från sina likar i England och Tyskland.
I Bok 3, kapitel 2: ”Hur religionsfientligheten hade kunnat bli en allmän och dominerande lidelse hos sjuttonhundratalets fransmän, och vilket inflytande detta hade på revolutionens karaktär”, skriver T: ”Rent allmänt kan man säga att kristendomen på 1700-talet hade förlorat en stor del av sin makt på hela den europeiska kontinenten, men att man i de flesta länderna hade mer avfallit från än våldsamt angripit den, och även de som övergav den gjorde det liksom med sorg i hjärtat. (…) Ingenstans hade ännu religionsfientligheten blivit en allmän, häftig, intolerant eller förtryckande lidelse, förutom i Frankrike. (…) I Frankrike angrep man den kristna religionen med en sorts ursinne, utan något som helst försök att sätta en annan religion i dess ställe. Man arbetade flitigt och oavlåtligt på att tömma själarna på den tro som hade fyllt dem, och sedan lämnade man dem tomma.”
Å andra sidan: ”När religionen flydde från själarna lämnade den dem inte, så som det ofta händer, tomma och försvagade; de fylldes med känslor och idéer som för en tid fyllde religionens plats och skyddade dem från sammanbrottet. (…) De ”fransmän som genomförde revolutionen” behöll ”en beundransvärd tro som vi saknar: de trodde på sig själva. (…) De satte den stolta tillit till sina krafter som ofta leder till misstag, men utan vilken ett folk inte är i stånd till annat än träldom; de tvivlade inte på att de var kallade att omdana samhället och pånyttföda människosläktet….
Jag har studerat historia ingående, och jag vågar påstå att jag aldrig har träffat på en revolution i vars början man hos så många människor kunde se en sannare patriotism, mer osjälviskhet, mer äkta storhet. Nationen visade där prov på ungdomens främsta fel men också dess främsta egenskaper: oerfarenhet och ädelmod.
Och likväl vållade religionsfientligheten vid denna tid en väldig allmän skada….
I den franska revolutionen förlorade människoanden helt sin jämvikt, eftersom de religiösa lagarna avskaffades samtidigt som de civila; den visste varken vad den skulle klamra sig fast vid eller var den skulle stanna, och man såg ett nytt slag av revolutionärer träda fram, som drev dristigheten ända till vansinne, som ingen nymodighet kunde förvåna, som inte hejdades av några som helst samvetsbetänkligheter och som aldrig tvekade inför genomförandet av en plan.” Och tillägger Tocqueville profetiskt: ”Och man får inte tro att dessa nya varelser var ett historiskt ögonblicks isolerade och övergående skapelse, bestämd att försvinna tillsammans med det; sedan dess har de bildat ett nytt släkte som har vidmakthållits och spritt sig över jordens alla civiliserade delar, som överallt har behållit samma utseende, samma lidelser, samma karaktär.” (s 234-36, min kursiv)
Utan att hindras av en makt som stod över ”det individuella förnuftet” banade de franska revolutionärerna väg för en våldsideologi och politisk terror som vi alltsedan dess lever med under perioder av ”skakningar och jäsningar” för att tala med Erik Gustav Geijer, tider då, för att tala med Ehnmark ”ett samhälle växer förbi sin ordning utan att det ännu märks på politikens yta”. Då motsättningar och spänningar inom ett land, eller mellan länder och kulturer globalt, når sina bristningspunkter, då som idag.
Överträdanden av humanitetens och barmhärtighetens gräns förefaller vara irreversibla. Men med Islamiska statens grymheter har möjligen en gräns nåtts?
*******
För Tocqueville var friheten det högsta värdet. Och det var revolutionärernas initiala frihetskärlek som fick T. att i sin historieskrivning förhålla sig positiv till själva revolutionsutbrottet.
Däremot är han mer ambivalent till jämlikhetssträvandena och demokratin. Som Stig Strömholm påpekar i sin inledning till den svenska utgåvan var en av T:s grundfrågor huruvida de egentligen var till fördel eller inte. Han inser demokratins historiska oundviklighet – att gå emot är som ”att kämpa mot Gud själv” – som en konsekvens av industrialisering och urbanisering, men påtalar risken för despotiskt ”folkvälde”, för förlusten av lokalsamhällets ”gemeinschaft” till förmån för centralismens mer anonyma ”gesellschaft”.
”I Om demokratin säger han att antikens historieskrivare lärde ut att befalla, medan nutidens lär ut att lyda. Tanken är att dagens historieskrivare, under demokratins villkor, frånkänner stora män deras betydelse, men också folken deras handlingsmöjlighet. Stora orsaker körde över små villkor. Människan blir åskådare till sitt öde.” (Ehnmark, Slottet, s 41)
En av vår svenska upplysningsepoks centralgestalter, Erik Gustav Geijer (1783-1847), också han, enligt A.Ehnmark, en sociologisk pionjär, brottades under hela sitt vuxna liv med delvis samma problematik som Tocqueville. Geijer försökte finna en mer sammansatt ståndpunkt mellan den tidens motståndarläger, de konservativa, idealistiska romantikerna å ena sidan och de liberala/socialistiska, realpolitiska utvecklingsoptimisterna å den andra. Tocquevilles första bok, De la démocratie en Amérique, (Paris, 1835), beskriver Geijer i sin egen nya liberala tidskrift, Litteraturbladet, som ”en av de bästa böcker jag läst och någon kan läsa”. Den publicerades i svensk översättning i sex häften redan 1839-1846. (Kanske så snart p g a Geijers entusiastiska rescension? När L’ancien regime utkom var Geijer död.)
De var båda reformister. Det var inte med svärdet konflikten skulle lösas utan med en ny samhällsbildning. Båda talar om klassernas och klasskampens betydelse för den historiska utvecklingen och båda hävdar samtidigt människans och individens frihetsutrymme. Båda såg folkbildning och en frihetlig religiositet som en förutsättning för att en demokratisering skulle bli fruktbar. Demokratin i Amerika hade vuxit fram underifrån, ur självständiga små enheter i ett unikt historiskt sammanhang. Betingelserna i det feodala Europa var helt annorlunda. Risken för en kombination av despotism och folkvälde var stor p g a de av tradition hierarkiskt uppbyggda och toppstyrda samhällena.
Frihetens huvud på en träls kropp.
Från revolutionen fram till våra dagar har man vid upprepade tillfällen sett lidelsen för frihet slockna, sedan födas till nytt liv, sedan åter slockna och väckas till liv igen; så kommer den att göra länge till, alltid oerfaren och illa reglerad, lätt att göra modfälld, att skrämma och att besegra, ytlig och kortlivad…. ”
Och desto mer ”ytlig och kortlivad” ju mer det borgerliga konsumtionssamhällets materialism slog rot i människornas sinnen:
Sjuttonhundratalets människor kände knappast till detta slags lidelse för välstånd som är träldomens moder…. ..en lidelse som excellerar i att forma ordentliga människor och fega medborgare.
Ännu en av Tocquevilles skarpsynta profetior!
*************
Annan litteratur om franska revolutionen mm:
Thomas Carlyle, The French Revolution, 1837. I svensk tredelad utgåva, Den franska Revolutionen, I Bastiljen, II Författningen och III Giljotinen, i översättning av Alf Ahlberg, NoK 1965.
CG Ekerwald, Frihet, jämlikhet, broderskap. Ett försök att förstå franska revolutionen (1988)
Anders Ehnmark, Slottet. En essä om Alexis de Tocqueville. Norstedts 1990.
Anders Ehnmark, Minnets hemlighet, en bok om Erik Gustav Geijer, 1999.